What can I say? Jag är en sucker for romance.
Speciellt sådan som känns som tagen ur Amelie från Montmartre.
(Fast jag är glad att Amelie inte röker.)

Vad vi än gör. Allt måste ständigt vägas, för och emot, är det värt det?

Den här bloggen har fått sin beskärda del av skit. Elaka, hatiska mail, kommentarer och inlägg på andra bloggar. Alltid samma sak: vilken värdelös människa jag är, vilken hycklare, vilken obegåvad kändisunge.

Kanske har det svalnat av något. Kanske har jag bara vant mig. Jag ser det i alla fall inte lika mycket längre.

I onsdags blev jag ombedd att skriva en blogg i några dagar om mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo.
Jag accepterade.

Syftet med bloggen är att fånga upp reaktioner från alla dem som inte kände Therese, men som ändå berörts av hennes öde. Det har vi lyckats med. Många har behövt skriva av sig och hos oss hittat en plats att göra det – en plats som har ett publicistiskt ansvar och modereras, och där man alltså slipper läsa kommentarer där de två misstänkta sextonåringarna hängs ut med namn och bild.

Och skiten, den kommer. Jävlar vad den kommer. Jag väger konstant för och emot och tvivlar nästan lika ofta som jag tror att jag gjort rätt. Det känns som att jag förstör genom att vara den jag är, eftersom fokus för många flyttas från det ohyggliga som hänt Therese Johansson Rojo till att hata mig. Som att jag står i vägen.

Så känner jag aldrig med min egen blogg. Tur att LLFU-bloggen är tillfällig, medan min egen är här för att stanna. Oavsett mängd skit. För här går skiten inte ut över någon annan än mig.

Nu har jag gjort en liten länklista över mina krönikor.
Ganska konstigt att jag inte kommit på den idén tidigare.
Ni hittar den i högerspalten, under den rosa rutan med länkarna till de andra Sofis mode-bloggarna. Och längre ner i inlägget.

Det är inte alla krönikor jag skrivit, men många (och tyvärr inte i någon kronologisk ordning alls). En del har inte lagts upp på Sofis modes sajt – efter vad jag förstått hanns det helt enkelt inte med ett tag, och det går inte att komma i kapp.

Förhoppningsvis läggs de upp så småningom. Å andra sidan känns de väldigt inaktuella nu. Kanske lägger jag upp dem själv i framtiden.

I alla fall! Om ni har tråkigt kan ni klicka runt i den. De är publicerade i Sofis mode, Aftonbladet, Metro och Norrköpings Tidningar. Vissa krönikor är snart ett år gamla, andra är nya. Somliga är bra, andra väldigt bra (min åsikt), andra riktigt kassa. Man kan inte alltid vara på topp, men jag har brytt mig om allt jag skrivit om. Varenda vecka.
Det är jag stolt över.

När jag länkade dem var det pinsamt lätt att se mönster. Det blir mycket ätstörningar, mycket ideal. Mycket feminism. En hel del vänskap, en hel del familj. Populärkultur. Kärlek. En jävla massa känslor.

Gott så.

Det regnar.
Jag är så trött.
Men nu ska jag se på teve och dricka ett glas vin.
Och försöka få en kyss, trots att jag nyss snusat.

En ny krönika ligger uppe från Sofis mode, här. Om att bli vuxen. Minns ni när vi diskuterade det här på bloggen?

Det var i alla fall av rena egoistiska skäl – jag behövde inspiration! Och det fick jag av er. Som alltid.

Tusen tack.

Läs gärna min nyhetskolumn i dagens Aftonbladet här.

Läs min nyhetskolumn, publicerad i dagens Aftonbladet, här.

Jag kommer att flytta på mig i några dagar, kära ni.

Ni kommer istället att hitta mig här:

Bloggen är en slags tillfällig blogg.
En undantagsblogg.
Skapad för att stötta och samla människor som på olika sätt berörts av femtonåriga Therese Johansson Rojos fruktansvärt orättvisa öde.
Therese som aldrig hann fylla sexton.
Som mördades av två skolkamrater på en avslutningsfest natten till i söndags.

Jag skulle vilja att alla ni som någon gång läst min blogg klickar er in på LLFU – Bloggen om Tess och lämnar efter er några rader. Till Therese, henne familj eller vänner.
Eller kanske till alla de andra som förlorat ett barn, ett syskon, en vän.

Jag hoppas att ni tar er tid.
För det finns mycket med nätet som är otäckt, men också mycket som är helt makalöst.
Som gör att vi kan stötta människor vi aldrig ens träffat, utbyta tankar och ge kärlek.

Ta vara på det. Och på varandra.

Vi ses här.

Jag jobbar med ett väldigt tungt och tragiskt jobb just nu.

I morgon och ett litet tag framöver kommer ni att kunna följa mig på en annan plats. Vi ses där.

På tisdag, den 16:e juni, kan ni lyssna på mig i Brunchrapporten i P3.

Mellan kvart över tolv och tio i ett ska jag sitta med och prata om… mig själv. Och min roll i ”den framtida samhällsdebatten.”

Eller, sitta med och sitta med. Programledarna kommer att sitta i en studio i Göteborg, jag i en studio i Stockholm. Ensam.

Jag oroade mig en del över det här. Ja, med tanke på att mer än en teknisk apparat genom åren bestämt sig för att göra slut på sitt elände i samma sekund som jag kommit in i rummet.
Sen lyssnade jag på dagens program, som gästas av alldeles för unga och alldeles för inspirerande, allmänbildade och begåvade Axel Gordh Humlesjö. Då slutade jag noja över tekniken. Och insåg att det är mer relevant att jag oroar mig över det faktum att jag kommer att framstå som en fullständig idiot.

Jag har läskigt lite erfarenhet av att snacka i radio eller teve. Det finns, som så ofta när det kommer till skribenter, en rätt god anledning till varför jag tillbringar 90% av min vakna tid framför en dator. Jag behöver helt enkelt tid att tänka, tid att läsa på, tid att skriva och skriva om. När en text till slut är färdig – då kan jag stå för vad jag tycker.

Å andra sidan så ger övning färdighet, och förhoppningsvis lär jag mig ett och annat om att prata i radio nu på tisdag. Kanske är jag då bättre rustad för mitt sommarprat i Hallå P3 om två veckor.

Här ovanför är min hittils enda radiopratarerfarenhet förevigad. Jag satt med som sidekick under några sändningar av studentradioprogrammet Veckans Pop. Vi hade möjligen två lyssnare: programledarens fru och dotter. Men jag skulle gissa att de vred ner volymen ganska omgående och läste Bamse istället.