Jag har ingen aning om ifall någon av er lyssnar på de låtar jag lägger upp här.

Men om. Om någon vill lyssna. Så betyder den här låten väldigt mycket för mig.

Inatt har jag nog lyssnat på den tjugo gånger. Det är nästan som att den inte är en låt lika mycket som den är en… känsla, en stämning, en vibration inne i kroppen.

Den väcker något inuti som jag kanske egentligen inte vill känna, men som jag måste. För det är en känsla som inte går att fly ifrån. Man kan stänga in den, men det enda som händer är att den växer, svullnar, börjar skava mot revbenen.

Till slut går man alldeles sönder.

How long can you hold your breath
While you hold mine I’ll count and wait

När jag äntligen lyckats köra hem från Stockholm i snöstormen väntade det här mailet i min inkorg. (Nej, inte i spamkorgen – i inkorgen.) Ett så himla fint erbjudande om att… ja, vadå?

Eh.

Nu ska jag värma upp gårdagens lasagne och försöka att smälta allt som händer. Och se några avsnitt L-Word.

Jag vet att det inte märks i bloggen, men det händer så himla mycket just nu. Ja, mycket för att vara mitt liv, åtminstone. Jag blir alldeles snurrig och vet inte riktigt om jag borde känna mig stressad eller bara glad över omväxlingen.

Om en liten stund kommer min kära vän Anna hit. Det blir inte bara roligt, det blir nyttigt också. Jag behöver få sitta ner med någon jag tycker om och bara prata om alltihop.

Men just det, en nördig fråga också! Till er som kan spela gitarr. Jag googlade efter ackord till Håkans ”För sent för Edelweiss” och är jättenöjd med den här versionen – förutom att jag tycker att Em-ackordet i refrängen låter helt fel. Är det jag som inbillar mig? Om inte, vad borde jag spela istället för Em? Om någon orkar svara är jag evigt tacksam!

Det var en så löjligt vacker dag idag. En sådan där dag då man faktiskt inte kan stanna inomhus.

Så jag och Lillan bestämde oss för att det var dags att gå ut en stund!

Lilla tramstjejen har inte fått vara ute sedan hon blev sjuk, för flera veckor sedan. Mycket har hunnit hända. Sist hon var ute och lekte var marken helt täckt av snö. Nu är det kala fläckar överallt. Med höstbrunt gräs och stenar som sticker fram! Hur häftigt som helst.

Sedan kom storebrorsan spatserande.

Småtigrarna satte kurs mot syrenhäcken.

Det är otroligt vilken effektiv kamouflagepäls Biianka har. Så snart hon kommer ut i naturen smälter hon liksom in i bakgrunden, oavsett om den är rödbrun…

…eller granitgrå.

Basse var kung av stenmuren. Fast det är klart, han är kung av det mesta.

Här fick jag sådan obeskrivlig lust att dra en ordvits på tema ”rakryggad”. Men ordvitsar har aldrig varit min starka sida, så jag skippar det. För den här gången.

Sedan envisades Lillan med att springa ut på vägen, så då gick vi in. Eller, jag gick, Lillan låg mycket motvilligt i min famn. Men små utflykter räcker utmärkt, sa doktor Petra. Baby steps.

Har ni sett någon vackrare liten tjej? Okej, jag ska sluta tjata nu.

…

…eller… vi får väl se.

Av alla små kattflickor med rakade ryggar måste ju Biianka vara den allra sötaste.

Lillan känner att hennes kondis är under all kritik efter hennes veckor som sjusovande sjukling, så hon har bestämt sig för att få upp flåset igen.

Vilket flyt att vi har en träningscykel så lämpligt utplacerad i vardagsrummet!

Okej, jag ljög. Det är inget som helst fel på Lillans kondition. Nu när hon är frisk har jag inte en lugn stund – hon har så sanslöst mycket energi, och varje gång jag sätter mig ner för att jobba lägger hon sig vid mina fötter med sitt favoritskosnöre i munnen och piper sitt ”LEK MED MIG DÅ LEK LEK LEK”-pip. Det låter ungefär såhär: Mmmmiiiii!

Efter ungefär tio mmmiiiii-pip ger jag upp, tar skosnöret och rusar omkring i huset med Biianka i hasorna tills jag får blodsmak i munnen och måste lägga mig ner på golvet och hämta andan. Jag har haft håll hela dagen.

Hmm. Kanske vore det en idé att jag satte mig på den där träningscykeln. Den har ju ändå stått där i snart ett år utan att jag använt den en enda gång.

En annan dag, kanske.