Jag tycker att Lady Gaga är alldeles, alldeles otrolig, hur amazing som helst, men nya ”Born This Way” var jag inte ett dugg imponerad av när jag lyssnade på den. Tyckte mest att det var en trist parafras på Madonnas ”Express Yourself”.

Men… den här covern. Tioåriga Maria från Canada. OH MY FRICKIN CHRIST vad hon är underbar. Nästan så att jag börjar tänka om vad gäller låten också.

Allvarligt! TIO ÅR! Har ni inte sett klippet måste ni faktiskt göra det. Kom igen! Gör’t bara!

(Jag råkar ju vara oerhört svag för musikaliska barn. Och ääälskar youtubecovers. Så det här är lite en homerun för mig, kan man säga.)

Och för er som föredrar småkillar (ehmm, host host):

När jag skrev inlägget om mina tonår kom jag ju fram till att om jag någonsin ska bli rockstjärna måste jag faktiskt skaffa en gitarr först.

Så! Nu har jag gjort det.

Eftersom jag ligger hemma sjuk kan jag inte hämta den än på ett tag – vilket känns hur trist som helst, eftersom det hade varit helt fantastiskt att kunna öva nu när jag ändå inte kan lämna huset. Men så länge nöjer jag mig med att fantisera om alla låtar jag ska lära mig att spela när jag väl hämtat hem den!

Okej, rockstjärna är kanske att ta i. Mitt mål är att bli så duktig att jag klarar av att spela någon av mina älsklingslåtar och faktiskt vågar lägga upp den på youtube så att ni kan skratta åt mina fåfänga försök. Det kommer nog att krävas ungefär 30% gitarrskills och 70% mod.

När jag gick i mellanstadiet spelade jag piano på musikskolan. Min lärare hette Margareta och jag var så vansinnigt rädd för henne. Innan jag började ta lektioner hade jag suttit hemma och tagit ut några enkla låtar, så under min första lektion tog Margareta för givet att jag kunde läsa noter. Det kunde jag inte – men det vågade jag förstås inte säga till henne. Hon var så sträng och barsk och hade så arg röst. Så varje gång jag skulle börja med en ny låt bad jag henne att spela den först, och ansträngde mig så mycket jag bara kunde för att komma ihåg hur den lät. Sedan gick jag hem och övade och övade och övade ur minnet. I början gick det bra, när låtarna var sisådär två notrader långa, men så snart de blev lite svårare kom jag helt enkelt inte ihåg hur de lät.

En måndag kom jag till lektionen och spelade upp min läxa felfritt – trodde jag. Men tydligen hade jag transponerat låten (heter det så?) och lärt mig spela den i fel tonart. Margareta tolkade det som att jag gjort det för att håna henne, som en personlig förolämpning, och smällde ner pianolocket över mina fingrar medan jag spelade. Efter det vågade jag inte gå dit mer. Jag tog bussen dit som vanligt, men istället för att gå upp till musikskolan satte jag mig på en bänk vid lekplatsen bredvid och tittade på dagisbarnen som gungade och bakade sandkakor i en timme. Sedan åkte jag hem igen.

Jag minns inte hur det kom sig att jag gick tillbaka till Margaretas lektioner till slut, men det gjorde jag i alla fall. Det funkade inte så bra. Jag hade blivit så fruktansvärt nervös för att spela fel att jag hade hemsk ångest varje gång jag skulle spela upp ett stycke, och vågade inte ens sätta mig vid pianot och öva när någon annan var hemma och kunde höra. På de små ”konserterna” som hölls på föräldrarna fick jag panik och spelade fel eller vägrade att spela alls.

Så jag slutade, såklart. Om man inte vågar spela hemma, på lektionerna eller konserterna är det inte så stor mening med att fortsätta.

Det enda problemet var att jag älskade att spela piano. Verkligen älskade det. Och jag ville ju lära mig mer, inte bara sitta och plinka när ingen annan var hemma.

Jag har ingen aning om hur det gick till, men jag fick börja spela med en ny lärare. Eller… en musikterapeut. Hon hette Ann-Sofie och var fullkomligt fantastisk. Hon satt i ett litet källarrum under musikskolan och hon var Margaretas raka motsats. Varm, glad, mjuk men rakt-på-sak. När jag tog mod till mig och berättade att jag inte kunde läsa noter tyckte hon bara att det var imponerande att jag lärt mig att spela såpass bra på egen hand, och satte igång att lära mig grunderna i notläsning, för att jag skulle kunna ta hjälp av dem när jag tog ut låtar jag tyckte om.

Att jag inte vågade spela när någon lyssnade var förstås fortfarande ett stort hinder i undervisningen. Det löste vi som så att hon gick ut och stängde dörren efter sig, lät mig spela upp läxan ifred. Sedan öppnade hon dörren lite på glänt, jag spelade igen, och så fortsatte vi tills hon till slut var inne i rummet. Så gjorde vi varje gång i jag vet inte hur många veckor. Och det fungerade! Inte så att jag skulle gå upp och spela en låt inför ett rum fullt av människor, men jag kunde åtminstone öva även när min familj var hemma.

Det här var en VÄLDIGT lång berättelse, det inser jag också, speciellt när poängen helt enkelt är denna: det vore så jäkla coolt om jag kunde lära mig spela gitarr och vara så modig att jag låter någon lyssna. Det vore det verkligen.

För man ska ju göra sådant man inte vågar, är det inte så? Annars är man ju bara en liten lort. Har jag hört.

Jag fick en kommentar från Emma. Hon skriver:

”Det där med kärlek är inte så himla lätt, särskilt inte när man kanske är kär i sin bästa vän… Eller också är allt inbillning, för kan det verkligen vara så att jag är kär i en tjej? Tanken känns konstig, kantig, och samtidigt familjär. Har du någonsin varit det, kär i en kompis alltså? Du skriver att du ’gillade både tjejer och killar’, så jag tänker att du nog förstår, kanske kan hjälpa? (Är det här någonting du skulle kunna tänka dig att skriva lite mer om?)”

Emma.
OM jag varit.

Exakt var går gränsen mellan vänskap och förälskelse?

När man träffar någon och det känns som att varje dag utan den personen varit slöseri med liv. Någon som ser en, verkligen ser en. Varje gång man börjar prata dämpas ljudet av världen utanför, som om någon tryckt ”mute” på fjärrkontrollen, tiden flyger förbi och räcker aldrig till för att man ska hinna få veta allt det där man bara måste få veta, som det är så orättvist att man inte redan vet, så orättvist att den här personen levt ett helt liv som man inte fick vara med om och nu vill man inget hellre än att ta igen all den tid som gått förlorad.

När man träffar någon som lyser starkare än alla andra, som är på riktigt, någon som är levande och som får en att känna att jo, just nu lever jag också, äntligen gör jag det.

Någon som förstår. Som lyssnar och tar in varje ord och plötsligt fylls man av insikten: det här är en människa som faktiskt förstår, och det är mäktigt och magiskt och magnifikt och skitläskigt på samma gång.

När man träffar den personen och man vet: det måste vara vi två. Det finns inga alternativ, inget att diskutera. Det måste bli vi.

När man träffar någon som där och då känns som ens livs kärlek.

Hur vet man?

Hur är det tänkt att man ska veta om man träffat sin bästa vän eller den man ska vara ihop med?

Är man helt och hållet hundra procent säker på att man är straight är det kanske hur enkelt som helst. Är man själv tjej och den man träffat en kille börjar man dagdrömma om att flytta ihop och skaffa fyra barn och miljöbil. Är den man träffat också tjej så blir man bästa vänner. BFFs. Bästisar.

Men om ni ursäktar så tror jag att det är ganska många av oss som inte alls är hundra procent säkra på att vi bara blir kära i killar, pojkar, män. Eller så borde jag möjligtvis bara tala för mig själv. Okej, då gör jag det.

Jag har ingen aning om ifall personen jag beskrivit i exemplet här ovanför är min nya bästa vän eller den jag ska vara ihop med. Är det oväsentligt för mig om det är en man eller kvinna? Absolut inte. Är det en man kommer jag anta att jag är förälskad. Är det en kvinna kommer jag anta att vi ska vara vänner. Precis som det förväntas av mig.

Problemet är då bara att jag med största sannolikhet är upp över öronen förälskad i min nya bästa vän. Och aldrig kommer att berätta det för henne. Eftersom jag kommer att anta att hon är en av de där superheterosexuella personerna som inte har en tanke på att jag skulle kunna älska henne på det där sättet.

Vi tar ett exempel ur livet och vi kallar henne Bea.

Det var allt jag beskrivit i inläggets början och mer. Jag såg henne och jag visste, vi började prata och jag visste, vi bytte nummer och jag visste. Vi sms:ade, möttes på ett fik i Gamla stan och hon beställde in te och jag visste. Tiden försvann och jag var förlorad i henne, i hennes hår, hennes läppar, hennes näsa, hennes käklinje, hennes röst. Axlarna. Nyckelbenen. Ögonen. Förlorad.

Klart att jag visste.

I lite mer än ett halvår var vi bästa vänner. Hade videokvällar med henne och hennes pojkvän. Åt middag med hennes familj hundra gånger. Delade säng. Pratade om allt. Nästan. Jag sa aldrig ett ord om det där jag visste. Förväntade mig aldrig någonsin mer än vad vi hade, jag fick vara nära henne, min kärlek var besvarad. Om än inte på det där sättet.

Sedan drog hon sig undan. Slutade höra av sig, var alltid så upptagen när jag ringde. Jag förstod ingenting, hade inte en aning om vad jag sagt, vad jag gjort.

Det här var långt innan Facebook. För några år sedan sökte jag på hennes namn. Hennes profil var öppen. Hon var tillsammans med en Malin. På bilderna såg de väldigt lyckliga ut.

Egentligen är det här inget bra exempel. Det är ju ett väldigt speciellt sådant. Det är enda gången jag fått någonting som liknar ett slags förklaring, åtminstone en ledtråd. Just när det gäller Bea var det kanske inte något jag sa, något jag gjorde, som tog henne ifrån mig. Kanske istället vad jag inte sa. Inte gjorde.

Men Bea är ju inte den enda som sagt upp vänskapen. Kanske har de känt att något skevar. Att jag döljer något, att det finns något jag vill ha och som de inte kan ge mig.

Andra gånger har det varit jag som dragit mig undan. När det gjort för ont. När nästan inte varit tillräckligt.

Jag har aldrig ”kommit ut” som bisexuell. Jag har aldrig känt att jag behövt. Alla som känner mig vet att jag faller för vackra, intelligenta och begåvade killar och tjejer. Men jag har aldrig haft en anledning att berätta det för hela världen. Eftersom jag aldrig haft mer än korta, flyktiga relationer med tjejer. Det har oftast varit tjejer jag inte varit kär i men som velat ha mig, i vissa fall har jag varit oerhört förälskad, så förälskad att hon jag fallit för dragits med, velat göra ett försök. Men sedan insett att de varit tända på situationen, det outforskade, smått förbjudna. Att de inte är beredda att lämna tryggheten i det heterosexuella, invanda, accepterade.

Har jag varit beredd att göra det? Lämna det trygga?

Jag vet inte. Jag fick aldrig chansen att ta reda på det. Den handfull flickor i mitt liv som hade kunnat få mig att göra det var inte intresserade av att försöka. Eller så vågade jag aldrig fråga.

Det här är redan ett fruktansvärt långt inlägg, och jag vet inte om jag överhuvudtaget besvarat frågan. Om det ens fanns en fråga.

För att sammanfatta: Ja, jag har varit kär i kompisar. Men de har antagligen blivit just mina kompisar eftersom jag först inte vågat tänka tanken att jag velat ha mer än så, och sedan, när tanken väl är tänkt, inte vågat riskera att bli avvisad.

Hmm. Jag märker att jag inte tagit upp sex. Kanske borde det kunna vara ett svar på frågan: hur vet man? Kanske är det så. Att om man vill ligga med personen så är det mer än vänskap. Men det är mycket möjligt att det är jag som är konstig – jag blir inte särskilt hjälpt av det heller. När jag faller för någon, som vän eller som mer, är jag så uppe i känslan att jag har svårt att uttyda om jag vill vara nära eller om jag vill vara… nära. Dessutom har jag haft de mest underliga sexdrömmar om de flesta jag känner, särskilt när man precis lärt känna varandra, och har för länge sedan insett att det inte säger särskilt mycket om min relation till personen.

Emma. Om du tror att du är kär i din bästa kompis så är du nog det. Jag tror att kärlek och ”inbillning” är ungefär samma sak, för inbillar man sig att man är kär så är det liksom ingen större skillnad gentemot att faktiskt vara det. Känslan är ju det den är.

Att inse att man är kär i sin bästa vän är förstås alltid precis hur jobbigt som helst, för oavsett hur man gör eller vad som händer så kommer ens relation aldrig att bli densamma. Och förändring är så förbannat svårt och tungt, åtminstone förändring av något bra, eftersom förändring innebär risker. Man kan bli så jävla sårad, man kan till och med förlora varandra. Man kan också vara tyst och aldrig med ett ord avslöja det där som pågår inuti, men då har relationen förändrats i alla fall, för då kan man inte längre prata om allt. Plötsligt har man hemligheter för den man ska kunna lita på allra mest.

Emma, jag vet inte vad du borde göra, det vet jag verkligen inte. Det enda jag kan säga – och som du redan vet – är att man inte kan styra över vem man blir kär i. Och att bli kär i en tjej är såklart precis lika fint och underbart och svårt och skrämmande som att bli kär i en kille. Men OM det är besvarat och den man är kär i och som är kär i en själv också är tjej, så finns det ingen tid som är bättre att leva i än just nu. Det finns fortfarande fruktansvärt många problem och orättvisor som drabbar människor som är kära i någon av samma kön, men vi har kommit en bra bit på vägen.

Eftersom jag tydligen inte alls kan sammanfatta det jag tänker på ett bra sätt vad gäller den här frågan hoppas jag verkligen att ni som läser bloggen kan hjälpa till. Berätta vad ni tänker! Ställ frågor! Jag lovar att svara på allt så gott jag kan. Kom med tips, till Emma och till varandra! Vad gör man när man blir kär i en kompis? Vad gör man om kompisen dessutom är tjej? Out with it!

Nu är Ronnie i Berlin och skriver. Jag och katterna dansar på bordet, förstås – ”tänk, om pappa var här skulle han säkert säga åt oss att gå neeeer! Hahaaa”! Nej, okej, vi längtar redan efter honom. Lite lagom sådär.

Igår var planen att gå och se Winter’s Bone och sedan gå och äta kombinerad alla hjärtans dag/nu ses vi inte på ett tag-middag, men plötsligt kom ett sms som styrde kvällen i en annan riktning: hastigt påkommen överraskningsmiddag för Ronnies bästa vän Peter som skulle bli ett år äldre. Så vi struntade i biobiljetterna, ringde återbud till restaurangen, inhandlade en bok om Morrissey och körde hem till Peters flickvän Ulrika i Midsommarkransen istället.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var det perfekta sättet att tillbringa denna påhittade kärlekshögtid: med ett helt gäng av de människor man tycker allra mest om i hela världen.

Vår vackra värdinna.

Titta, honom är jag kär i.

Jag skulle köra hem framåt natten, så jag drack vatten med bubblor i.

Just bacon ser sällan särskilt aptitligt ut i närbild. Men oj vad gott det var!

Födelsedagsbarnet var på glatt humör.

Klart man blir glad när man får en bok om Morrissey med såhär turkost omslag!

David grämde sig för att han inte fick någon Morrisseybok. Eller så planerade han en ondskefull kupp av något slag.

Markus matchade väggen som ett riktigt färganalysproffs.

Jag var lite trött efter allt (framgångsrikt!) badrumsletande och bilkörande, men tyckte att det var pretty awesome att få träffa folk igen efter alldeles för många veckor på sjukhus och hemma i sängen.

Efter en sista kopp starkt kaffe åkte jag de åtta milen hem till katterna och spindeln. Bortsett från spindeln var det en riktigt, riktigt fin kväll. Fler sådana. Peter borde fylla år oftare, tycker jag.