Jag kom hem vid elva igår kväll, pussade katterna en stund, skulle gå upp till övervåningen – och på väggen i trappan sitter det här monstret.

(Ja, tredje bilden är väldigt suddig, men jag vill ändå att ni ska kunna jämföra med ledstången så att ni kan föreställa er storleken.)

Hade Fanny sett den hade hon vägrat att någonsin sätta sin fot i vårt hus igen. På sätt och vis förstår jag henne:

HUR SKA JAG KUNNA BO HÄR? Hur ska jag kunna ligga i soffan och se på teve när en av monstrets kusiner när som helst kan komma smygandes, kanske i håret, kanske längs med smalbenet, kanske kittlar det plötsligt till på magen och DÄR –

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!

Det borde vara olagligt att vara sådär groteskt stor och äcklig när man är spindel. O-l-a-g-l-i-g-t.

Det är fantastiskt hur mycket trevligare det är att jobba när man har så tjusigt, lurvigt sällskap i arbetsrummet.

(Jajaaa, växten är fejk. Döm mig inte. Jag har massor av levande blommor också! Okej? Okej? Men fejkväxter är awesome! De vissnar aldrig. True story.)

Såhär på Alla hjärtans kör jag och Ronnie dinner-and-a-movie-dejt. Jag skyller på mina amerikanska gener. Och på att han faktiskt lämnar mig och katterna ensamma i tio dagar från och med imorgon, så vi behöver få vara lite fånromantiska en kväll.

Men först ska vi till IKEA och kolla på badrumsmöbler. Och till Kakelspecialisten och kolla på… kakel. Och handfat. Och toastol. Också ganska romantiskt, skulle jag vilja påstå.

Stor puss till er alla, jag hoppas att ni vet att jag gillar er!

PS. Min Ronnie skriver så vackert om oss, dagen till ära. Om att våga satsa, med hela hjärtat. Läs gärna här. DS.

Ballingslöv

Ballingslöv ”badsimulator”

Kakelspecialisten

Svedbergs

Härifrån.

Pottery barn

Pottery barn

Bilden hittade jag här.

De två understa bilderna hittade jag här.

Vi hade inga som helst tankar på att renovera vårt badrum. Det var fullt fungerande, relativt nytt (tja, en sisådär femton år eller så, men det dög bra för oss) och ganska fint. De senaste månaderna har jag visserligen fantiserat om att ha ett badkar, men att åka in till Stockholm och låna mammas någon gång då och då räckte för mig.

Sedan kom vi hem från Thailand till ett trasigt rör och vattenskada i tre rum. Hallen, badrummet och tvättstugan. Nu är allt utrivet – golv, inredning, alla väggar. Allt. Vi skulle ha ägnat lediga stunder de senaste veckorna åt att komma överens om hur vi vill att det nya badrummet ska se ut, åka runt och tittat i byggvaruhus och beställt allt det vi behöver: kakel och klinker, toalettstol och handfat, dusch och badkar (ja, nu ska jag tamejtusan ha badkar!), badrumsmöbler, belysning…

Istället hamnade jag på sjukhus och har tänkt på vårt nya badrum ungefär noll gånger. Och imorgon måste vi bestämma oss för hur vi vill ha det – sedan åker Ronnie till Berlin och hantverkarna vill sätta igång. Alltså satte vi oss igår kväll efter schalgern och googlade runt för att komma på vilka badrum vi gillar – och hur vi absolut inte vill att det ska se ut.

Våra kriterier är ungefär dessa: Badrummet ska passa in med resten av huset, och får alltså inte vara för ”modernt”. Det ska kännas ljust men inte kliniskt, fräscht men fortfarande hemtrevligt, lantligt utan att bli för shabby chic/ryschpyschgulligt. Och eftersom vi knappt har några pengar alls (försäkringen täcker inget av de nya inköpen) får allting gärna vara både snyggt och kanonbilligt. Easy, breezy, eller hur? En baggis. Suck.

Bilderna här ovanför är de jag sparade ner igår, i något slags ”inspirationsmapp” (är det inte så folk gör när de ska inreda?). Ibland gillar jag nästan allt på bilden, ibland bara en kran, ett väggkakel, ett par skåpluckor eller ett visst golv, ibland… känslan.

Imorgon åker jag och Ronnie till Kakelspecialisten och håller tummarna för att de kan hjälpa oss ur badrumskrisen. De påstår på hemsidan att de vill kunna erbjuda oss allt till badrummet. Jag hoppas att det stämmer.

(Oroa er inte – vi behöver inte gå ut och kissa i snön. Vi har en liten gästtoa på övervåningen som visserligen är gammal och ofräsch, men låt oss säga som så att den gör vad den ska.)

Den här tjejen är sannerligen en stor pöl full av ljuvlighet. Jag är så himla kär.

Möt vår kattpojke! Baryshnik, mer känd som Basse, Basselito, Brorsan, Bäzzi, Basshunter, Chuck Bass och Bass Industries (okej, de två sista är mina, Ronnie är inget fan av Gossip Girl). Basse är alltså brorsa till Biianka (lilla tjejen på bilden längst ner, även kallad Lillan, Gullan, Syrran, Biankis, Snuttan) och den absolut goaste katt man kan önska sig.

Jag var beredd på att bli besviken. I hela mitt liv har jag fantiserat om hur oändligt ljuvligt det måste vara att få bo tillsammans med katter, att alltid ha någon att prata och busa med, kunna gosa ner ansiktet i pälsen och få handen tvättad av en sträv liten tunga. Att aldrig behöva vara ensam.

Sådana förväntningar är inte direkt lätta att leva upp till. Men att ha katt har överträffat alla mina fantasier. Jag hade inte förstått vilka utpräglade personligheter olika katter är, att det är som att lära känna två helt nya vänner – mer än så, familjemedlemmar. Det är en sådan konstant glädje att få dela vårt hem med Basse och Lillan, att hela tiden ha dem nära (även om det är lite skönt när de är ute och leker också, och man faktiskt kan ha ett vattenglas framme på bordet utan att det välts ut i samma sekund som man tittar åt ett annat håll!).

På tal om nya familjemedlemmar är jag så glad, så glad, så glad att Underbaraste Clara och hennes Jakob fått sin lika underbara bebis nu. Jag måste ha gått in på hennes blogg och Facebookprofil minst tvåtusen gånger den senaste veckan, har varit helt besatt, ville ju veta att allt gått bra! Och det hade det. Mina allra varmaste grattis!