Kanske var det Henrik Berggren-intervjun som fick mig att börja kolla igenom gamla bildmappar nu på morgonen. Oavsett kan jag konstatera att åh – herre – gud: det var inte bättre förr. Som om jag inte redan visste det… men ibland är det skönt att få det svart på vitt. Man kan väl slå fast att det inte bara är kamerakvalitén som blivit bättre med åren.

Samtidigt. Jag är tacksam över den tiden, det är jag. Visst mådde jag skit och visst syntes det utanpå, visst var tonåren ett helvete, men det var ett helvete med ett slut. Och jag kom ut på andra sidan med insikten att hur jävlig en känsla än är i stunden så hjälper den mig att växa. Om inte annat visste jag vad jag inte ville tillbaka till: rökhosta och spritpenna i ansiktet, fyllegråt och spyor i papperskorgar på tunnelbanestationer, läskiga gäng på nattbussen och inga pengar till taxi och efterfester där man hånglade med någon som luktade illa bara för att den man var kär i gått hem med någon annan.

Och allt det som var bra, nej, fantastiskt – förfesterna med allsång, långa dagar i parker, musiken, vännerna, dans hela natten, skvallret över en kopp kaffe dagen därpå – allt det går ju utmärkt att ta med sig in i vuxenlivet. Fast utan den konstanta vem-är-jag-och-vad-fan-ska-jag-göra-av-mitt-liv-ångesten.

Jag tycker nästan synd om min syster Amanda som är sjutton år och så otroligt söt och ljuvlig på alla sina bilder – hon kommer ju inte att ha några pinsamma foton att se tillbaka på om tio år!

Om någon undrade: jag lyssnade alltså på Broder Daniel, Bright Eyes, Kent, Håkan, Belle & Sebastian, Jakob Hellman, The Smiths, The Cure, Pulp, Blur, Suede, Jesus & Mary Chain, David & the Citizens, Placebo, My Favorite, The Sundays, Bad Cash Quartet, Edson, Laakso, Morrissey och Olle Ljungström, lade studiebidraget på skivor och Converse, klippte håret med kökssax i badrummet varje gång jag fick ångest över hur ful jag var, hängde på skunk och helgon.net, tyckte att det var ofattbart coolt att posera med cigaretter trots att jag hatade rök, var osäker på om jag var en tjej som gillade både tjejer och killar eller om jag egentligen var en bisexuell kille i en tjejs kropp, oroade mig konstant för att jag inte var tillräckligt smal och tillräckligt indie, hade ingen som helst aning om vad jag ville göra eller vem jag ville bli, men jag skulle nog ha tippat på att jag skulle bli låtskrivare och musiker. Att jag inte kunde skriva låtar eller spela något instrument kändes inte som något särskilt stort hinder. Eller poet! Jag kunde tänka mig att bli poet.

Vad gäller musiken jag lyssnar på har inte mycket förändrats. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag vill bli. Men musiker vore coolt. Ska bara lära mig att spela gitarr först köpa en gitarr först.

Käraste läsare: vad vill ni bli när ni blir stora?

Jag säger bara en sak: Alldeles för få intervjuer idag görs under täcket hemma i sovrummet.

Åh, jag har så himla svårt att se någonting alls med Broder Daniel utan att börja gråta. Henrikhenrikhenrik. Ingen anan definierar mina tonår som han.

Eftersom jag tycker väldigt mycket om killarna i The Fix är det klart att jag lägger upp deras nya video. Och eftersom de är så hemskt trevliga har jag överseende med att det inte riktigt är min typ av musik de spelar.

(På den tiden då vi umgick väldigt mycket – tänk tidigt tvåtusental – blev jag ständigt retad för att jag lyssnade på Håkan Hellström. Need I say more?)

Men det är rock och det svänger! Heja The Fix!

Jag är verkligen ingen gå-på-loppis-tjej. Inte för att jag har något emot det. Jag kommer mig bara väldigt sällan för. Det krävs oftast att någon släpar med mig, och när jag väl är där, skrotar runt bland pinnstolar och hörnskåp och gamla pälsar, är det alltid samma saker jag letar efter: Väggklockor och gamla böcker.

Väggklockor eftersom jag varken tycker om att ha klocka på armen eller att behöva kolla på mobilen jämt och ständigt, men ändå är smått manisk med att alltid veta vad klockan är. Då är det bra att ha väggklockor uppsatta här och var. Och så tickar de så fint, jag blir lugn och trygg av tickandet, speciellt sedan jag flyttade ut till mitt hus. Alltså kan jag inte få för många väggklockor – och det skadar ju inte om de är fina, också. Som klockan överst i inlägget. Den hittade jag för nästan inga pengar alls när Anna och Mattias drog med mig till Re-Furn, en möbelloppis här i Stjärnhov, i söndags. Snart ska den sättas upp här i mitt lilla arbetsrum.

Och gamla böcker! Åh, ni anar inte hur lycklig jag blev när jag hittade de här Shakespeare-översättningarna i en papperskasse i loppisens bokhörna. Från 1861! Kolla bara typsnittet.

Jag erkänner att jag aldrig kommer att sätta mig och läsa dem från pärm till pärm, men de är underbara att bläddra i. Allra finast är nästan att det i slutet av varje bok finns ”anmärkningar” där översättaren förklarar svårbegripliga begrepp. Till exempel förklarar Carl August Hagberg vem Robin Hood är: ”Robin Hood var en beryktad anförare för fridlösa på Richard Lejonhjertas tid. Hans kaplan var brodren Tuck. Båda förekomma i Valter Scotts Ivanhoe.” Jag blir bara alldeles fnissig av att tänka på att det skrevs mer än hundra år innan alla västerländska barn genom Disney lärde sig vem Robin Hood var – han var ju den där snälla räven som tog från de rika och gav till de fattiga!

Så har jag också fått lära mig att Eglamour var ett vanligt namn på älskare i teaterpjäser. Det hade jag ingen aning om. Det känns bra att jag vet det nu.

Tio kronor styck fick jag betala för böckerna. Det kändes skamligt, nästan som att stjäla. Men jag klagar inte.

För ungefär ett och ett halvt år sedan blev jag sjuk. Sådär jättejättesjuk så att jag inte kunde fungera alls, absolut inte jobba. Både min kropp och min hjärna var totalt överarbetade och varje gång jag försökte skriva en mening så kräktes jag. (Och att kräkas varje gång man försöker formulera en mening är väldigt osmidigt när hela ens inkomst vilar på just sammanfogande av bokstäver till ord till meningar till texter.)

På den tiden jobbade jag heltid som reporter, skrev kolumner i Aftonbladet och krönikor i Sofis mode. Jag slutade på mitt heltidsjobb, fick ledigt från Sofis mode, behöll bara mina kolumner – jag var så stolt över att vara kolumnist att jag inte vågade riskera att bli av med jobbet genom att sjukskriva mig.

När jag började må lite bättre och var redo att ta upp mina Sofis mode-krönikor igen bestämde jag mig, tillsammans med min (fantastiska) redaktör Annica, för att se över formen för texterna. Tidigare hade jag haft mer åsiktsbaserade krönikor, med tjusig bylinebild tagen i studio, unegfär som mina kolumner i Aftonbladet. Nu var det dags att gå vidare. Jag ville skriva personliga betraktelser, texter där jag inte behövde tycka så mycket, berätta snarare än argumentera. Och jag ville bort från bylinebilden som sa: här är jag och här är mina åsikter! Jag ville ta egna fotografier, där jag såg ut mer som mig själv, egna porträtt som förmedlade något slags känsla istället för att bara vara en presentationsbild.

En annan viktig del var att krönikorna inte längre skulle läggas upp på nätet, bara publiceras i tidningen. Under sommaren innan jag blev sjuk hade jag skrivit nyhetskolumner om ett fruktansvärt mord på en femtonårig flicka, och min inkorg hade fyllts av så vansinnigt mycket hat. Mest från människor som inte ens orkat läsa det jag skrev, utan bara ville spy ur sig sin ilska på någon. Jag orkade inte vara en levande avfallskvarn längre. Skulle jag kunna skriva mina texter i Sofis mode som jag tänkte mig dem, då ville jag vara fredad.

Så blev det.

Det har gjort att väldigt många färre läst mina krönikor. På gott och ont.

Nu är allt annorlunda. Sjukdomen, som gjorde att jag behövde lugn och ro, fick oss att flytta ut till vårt hus på landet. Jag är lugnare här. Jag jobbar mycket mindre, befinner mig inte ”i hetluften”. Jag känner mig trygg här, nästan… oåtkomlig. Det är ofattbart skönt.

Jag skriver allt det här eftersom jag känner att det är dags för alla de där krönikorna att komma upp på nätet. Det känns lite tråkigt att de inte finns samlade någonstans – jag har inte ens kvar tidningarna där de publicerats.

Jag vet inte om någon är intresserad av att läsa gamla texter. Självklart är jag nervös – för att jag plötsligt ska upptäcka ett oändligt antal upprepningar och formuleringar jag ångrar, för att ni ska läsa texterna och tycka att de är tråkiga, menlösa, dåliga. Men det får bli som det blir.

För mig blir det ett slags tidsdokument över de senaste ett och ett halvt åren, med ett nedslag, en ögonblicksbild varje vecka. Små skärvor av hur mitt liv sett ut.

Sedan jag började skriva de mer personliga betraktelserna har sextiofyra stycken publicerats i Sofis mode. Jag tänkte att jag lägger upp ungefär en om dagen, från och med nu ikväll.

Det vore väldigt roligt om ni ville läsa.

Om jag skulle välja den låt jag tycker är allra, allra vackrast just nu, då skulle jag vara tvungen att välja den här. The Weary Kind.

Kanske påverkar det att den är ledmotiv till en av mina absoluta favoritfilmer, Crazy Heart. Men det är mer än så. Den här låten är bara magisk. Och Ryan Binghams röst… Det svider inuti mig när han sjunger, på det bästa sättet.

Har ni inte hört den, då måste ni lyssna. Faktiskt. Och se filmen! Den finns på dvd, gå och hyr. Den handlar om att välja att rädda sitt eget liv. Ibland måste man påminnas om hur man gör.