Efter tre veckors semester är mina krönikor tillbaka i Sofis mode. Den här veckan skriver jag om att alltid längta någon annanstans.

Och så har jag pratat med den här sanslöst coola kvinnan, Justyna Baraniecki. Hon har en väldig massa fina kläder, men framför allt är hon rolig och klok.

I övrigt så är det här en riktig pissdag, men det vill jag inte förpesta det här inlägget med att klaga över (jahapp, så gick det med den saken). Klagar i ett eget inlägg senare istället.

Anna släpade runt på sin nya digitala systemkamera hela kvällen igår, och hon har lagt upp massor av otroligt fina foton på sin blogg. Själv tog jag bara värdelösa iphone-bilder, så jag stjäl några av Annas också.

Min vackra Anna på KB. Den bästa söndagskvällen på precis hur länge som helst.

Hemma hos Anna och Mattias i Vidja, första kvällen. Här sätter jag mobilen på laddning. Några minuter senare drog dansen igång!

Eftermiddagsfrukost på Kaffe och Drömmar vid Zinkensdamm. (Bästa frukostfiket i Stockholm, skulle jag våga påstå. Inte för att jag ätit frukost på alla kaféer i stan. Men KoD är svårslaget.) Vet inte varför Anna ser så uppgiven ut! Hon var ju jätteglad. Lovar.

Sa ju att hon var glad!

Jag hade mina nya älsklingskläder på mig. Det var tur, eftersom jag inte hade något ombyte med mig, så jag gick i samma kläder i tre dagar. Har dem fortfarande på mig, så det så! Tyckte själv att jag var klädd som en snygg kille. Fast det syns inte på någon av bilderna. Får ta några sånadäringa outfitbilder senare. Både tröja och byxor är från Monki.

De är sååååå fånigt kära, de där två. Hånglar mitt på dagen som vilka nykära fjortonåringar som helst.

Innan middagen på måndagskvällen gick jag och Anna och drack kaffe på ett fik. Vi försökte fotografera men det var för mörkt. Då upptäckte jag att det blev hur snygga bilder som helst när man fotade med blixt! När man plåtar med blixt med min kamera ser det förjäkligt ut. Inte med Annas. Med hennes kamera gör blixten bara att man blir tjusig.

(Ja, jag visste att min randiga behå syntes igenom linnet. Jag tyckte att det var snyggt.)

Kornig på Teatergrillen.

Min kille!

Annas fina Mattias.

Jag, Anna och Mattias åt halstrade pilgrimsmusslor och risotto. Jag och Anna gav maten fyra plus. Mattias var aningen mer svårflirtad. (Ronnie åt kötbullar, så han fick skylla sig själv.)

Efter middagen gick vi till Riche. För tredje gången på två dagar.

Jag brukade undvika Riche, tänkte nog att man behövde vara på ett visst sätt för att vara välkommen där och att jag inte är sådan. Men jag har insett på sistone att väldigt ofta när jag tror att folk har fördomar om mig, är det i själva verket jag som har fördomar om dem. Och att människor rent generellt inte hatar mig för att jag är konstig och töntig. (Att de hatar mig av andra anledningar kan förstås inte uteslutas. Höhö.) Oavsett så är det väldigt skönt att inte vara så himla ängslig hela tiden.

Innan vi åkte hem till Anna och Mattias och dansade satt vi en stund på East uteservering.

Jag tyckte att det var en helt otroligt bra idé att dricka tio tusen vodka cranberry.

Hemma hos Anna och Mattias sitter jag bakom glas och ram! Krönikan utspelar sig nämligen just hemma i deras hus.

Den här bilden på Mattias vid datorn är egentligen från första kvällen. Men den får illustrera att vi spelade väldigt mycket bra musik och dansade.

När klockan var fem och vi var hesa och slutkörda borstade vi tänderna och gick och la oss. Ändå hamnade vi en stund senare mitt ute på en istäckt sjö, somliga av oss i uppseendeväckande lite kläder. Tänk nästan inga alls. (Inte jag. Jag hade långkalsonger.) Men då fanns ingen kamera i närheten. Låt oss säga som så att det nog var lika bra.

Nu sitter jag och Ronnie hemma i soffan, vi har precis ätit korvgryta. Ronnie spelar FIFA. All is well.

Det har varit två sådana där dygn som jag kommer att bära med mig. Länge, kanske alltid.

Jag tog tåget in till Stockholm i söndags eftermiddag, för att äta middag med Anna. Planen var att åka hem igen måndag morgon. Men söndagen blev så mycket mer än en middag, det blev drinkar och sedan en natt full av dans och sång och mer dans och ännu mer sång, eftermiddagsfrukost på fik och sedan middag igen, den här gången med våra fina sluskar till pojkvänner, och så mer dans och sång och en idiotisk nattpromenad på isen och…

Två helt sanslöst intensiva dygn senare är jag tillbaka i huset. Min kropp mår inte hundraprocentigt bra just nu, men det får det vara värt.

Förresten har jag blivit sugen på att blogga lite mer. Jag och Anna pratade lite om det igår. Goda och onda cirklar. När man bloggar sällan tar det emot varje gång man ska skriva ett inlägg, ”det borde vara mer innehållsrikt, finare bilder, lika bra att skippa det helt”. Och tvärtom. När man bloggar ofta känns det mycket mer naturligt att lägga upp en bild, ett youtubeklipp, några rader om hur man mår, utan någon större press. Och de små, till synes irrelevanta inläggen ger ju liksom de viktiga. Man får igång tankarna – och lusten att dela med sig av dem.

Vi får se. Kanske blir det så. Jag hoppas det, för egentligen gillar jag ju verkligen att blogga. Saknar det när jag halkar ur bloggandet, som man saknar en kompis man brukade prata med varje dag, om smått och stort.

Har ni några tankar om hur man kommer igång med bloggandet efter en längre svacka får ni väldigt gärna kommentera. Borde jag kickstarta på något sätt? Gå efter något särskilt… schema? Härma andra bloggare jag tycker om?

(Känns lite fånigt att fråga om råd, jag har ändå bloggat i snart sex år. Men är helt klart ur form. Och förresten är det inte fånigt att hjälpas åt, även om det handlar om något så, eh, ”i-landsproblematiskt” som bloggsvackor.)

Hittade en gammal, gammal bild. Tagen hemma hos min mormor och morfar. Tyckte att den var fin.

Om en liten stund får jag besök här i huset av en av mina allra bästa vänner.

Min äldsta vän, faktiskt. Även om vi lärde känna varandra först i gymnasiet (nej, jag har inga barndomsvänner).

Aldrig känns det så lätt att bo här ute som när någon av mina favoritmänniskor hör av sig och säger att du, kan jag ta och komma över?

(Som om jag fortfarande bodde en kort cykeltur bort.)

Och några timmar senare sitter de i min soffa och jag tänker att jag är faktiskt inte alltid så ensam.

Såg just att en Facebookvän länkat till den här boken. Klickade hem den direkt.

Har förstås ingen aning om ifall det hjälper att läsa om hur andra människor hanterar sorg och förluster. Men det borde inte kunna skada.

Har någon läst boken? Har ni fler tips på läsning i samma ämne? Får gärna vara skönlitteratur.

(Men jag vill inte läsa om människor som dör i cancer. Det kommer att ta lång tid innan jag får för mig att öppna en sådan bok. Sorry, Ray Kluun.)

Den här tjejen! Hon är så jäkla grym, trevlig, rolig och s-n-y-g-g. Dessutom heter hon Morven Watson – skotska namn, ååh – är advokat och har två helt absurt söta Maine Coon-katter. I alla fall: henne kan man läsa om i veckans nummer av Sofis mode. Som förresten kommer ut på måndagar istället för tisdagar numera.

Jag har haft tre veckors semester från krönikorna, men nästa vecka är de tillbaka igen.

Nu ska jag städa ut allt ur hallen, badrummet och tvättstugan, för klockan sju imorgon bitti kommer hantverkarna och börjar riva upp golven och väggarna. Jippiiiiiiie! (<—- IRONIIIIiiii ASSÅ HALLÅ)

Känns som att det är dags för några TJUSIGA BILDER i den här deppiga bloggen. Eller, jag vet ju inte vad ni känner. Men jag fick en känsla av att det var dags.

Mina glasögon är Chanel, tröjan köpte jag till Ronnie på Weekday men tyckte att den passade minst lika bra på mig, jeanskjolen fick jag i present av Bonnie på Bear Cat LA Vintage när jag och min syster plåtades för dem i höstas. Tightsen är från Johanna Vikman, kängorna från Skopunkten och halsduken från Gina Tricot.

Jag får frågor om mina röda läppstift ibland. Jag köper dem för två euro styck på Rossmann i Berlin, märket heter Rival de Loop Berlin och de är verkligen hur bra som helst.

Nämen? Jag som har bloggat via mobilen, tydligen har inte ett enda av de inläggen kommit upp.

De senaste dagarna har varit så fina. Så fantastiskt fina att jag inte ens orkar vara ledsen över att vi kommer att leva i byggarbetsplatskaos i ”tre till fyra månader”. (Översvämningen/vattenläckan hemma i huset var väldigt mycket allvarligare än vi förstått.)

Blir uppriktigt överraskad och så innerligt hoppfull när jag inser hur många häftiga, varma, kloka och vackra människor som finns där ute. Sådana jag just börjat lära känna, andra jag inte träffat ännu, som väntar någonstans. Ska göra mitt allra bästa för att komma ihåg det när det är mörkt och tungt.

Nu måste jag verkligen fortsätta jobba. Jag som mest bara vill ligga i sängen och se på House. Får ha det som morot.

GREAT NEWS! Min hjärna fungerar fortfarande! Efter att ha stirrat in i ett tomt Worddokument i två dagar är min Sofis mode-krönika plötsligt skriven och klar. Det innebär att två av veckans tre texter är färdiga, I’m still on track och kommer förhoppningsvis inte att behöva börja sälja webcamsex för att betala räkningarna den här månaden heller.

(Man kanske inte tjänar så mycket på webcamsex nu när det finns så mycket gratis porr på nätet? Jag känner att jag har lite dålig koll. Skönt att jag slipper ta reda på det.)

Ett annat alternativ hade förstås varit att lägga till ”snöskottning” i min enskilda firmas verksamhetsbeskrivning. Jag gör ju ändå inte särskilt mycket annat än att skotta snö. Skulle väl lika gärna kunna skotta andras tomter också.

Men! Som sagt. Falskt alarm. Jag är på banan och nu ska jag klä på mig riktiga kläder för att fira. (Idag skottade jag snö i blommiga pyjamasbyxor. Vi snöskottaramatörer har inte så strikt dresscode.)