Jag vet att det inte märkts av på bloggen. Men idag har varit en tung dag. Mörk och svår och…

Det har gjort så ont, så satans ont. Jag bestämde mig för att ta ledigt. Satt en bra stund och försökte jobba men orden kom inte till mig. Insåg då att jag jobbat varje dag ganska länge nu. Lite för länge. Att det var dags att vila.

Och när jag slappnar av och släpper jobbet kommer allt det onda. Tar över mig. Överskuggar allt.

I klippet sjunger Kurt Beatles ”I want to hold your hand” till sin pappa som ligger i koma efter en hjärtattack. Såg avsnittet nu ikväll och grät tills det var dags att ta sig samman och äta middag. Det blir lätt så fånigt att skriva om sådant här, men jag kan inte låta bli:

Det finns ingenting jag vill mer här i världen än att få hålla hennes hand. Ingenting. Det är precis så enkelt (så svårt). Jag skulle ge vad. Som. Helst. För att få höra hennes ringsignal spelas ur min mobiltelefon, se hennes namn och bild på displayen, en enda gång till. Jag behöver inte ens svara om det är för mycket begärt. Bara jag fick veta att hon finns kvar. Bara jag kunde få ett tecken, ett litet, ett löfte om att hon saknar mig som jag saknar henne. Att hon har det bra.

Att hon väntar.

Så glad så glad så glad att Glee finns.

Okej. Hörrni. Igår fick jag linser hos optikern som jag ska ”provköra” i en vecka. (Har aldrig någonsin haft linser förut.) Så imorse satte jag i dem innan jag åkte hem från Stockholm (tog tre timmar, tack SL), och… alltså… jag ser rätt bra på vänsterögat, till och med riktigt bra, men på högerögat är det bara sudd. Jag har blinkat tretton miljarder gånger, väntat i ett par timmar, tagit ut och satt i den igen, testat en ny lins, med exakt samma resultat.

Min optiker sa att jag skulle försöka ha dem så mycket som möjligt den här veckan, och sen säga till honom när vi ses på måndag vad som varit bra och dåligt och svårt med dem. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna ha dem varje dag. Liksom, ”jo, det var kul att kunna se med vänsterögat, men eftersom jag inte kan sitta och blunda med ett öga så kunde jag inte jobba”. Det går inte. Ju. Så nu har jag fått ta ur linserna och sitter med nya glasögonen istället för att kunna se vad som står på datorskärmen.

Nej, jag förväntar mig inga briljanta tips och råd. Ville bara klaga lite. Ikväll ska jag höra med svärfar vad tusan jag ska göra.

Annars… tja. Det är nästan mörkt utanför fönstren. Är irriterad på mig själv för att jag inte lyckades ta mig ut på promenad idag heller. Har massor att skriva men orkar inte riktigt. Kanske borde se ett avsnitt Glee istället. Jomen så gör vi.

Det är sannerligen inte de vassaste knivarna i lådan som författar mailen som dyker upp i min spamkorg.

Vagnfel samt växelfel.

Lite kaka på kaka om ni frågar mig. Själv hade jag kunnat nöja mig med antingen det ena eller det andra.

Övermåttan, SL!

PS. Jag är nyklippt också. DS.

Jag jobbar mer än på väldigt, väldigt länge just nu. Det fungerar förvånansvärt bra.

Jag håller mig frisk, får saker gjorda utan att vare sig stirra in i tomma Worddokument eller peta och ändra i all oändlighet. Och när det inte tar emot att skriva en text blir det också lättare att sätta igång med nästa – en god cirkel, helt enkelt.

Det enda ”problemet” är väl att jag blir lite för fäst vid vissa av de bloggare jag intervjuar för bloggporträtten, och kan inte riktigt fatta att jag inte har någon anledning att fortsätta att mailterrorisera dem efter att allt är färdigskrivet och inskickat. (Oroa er inte, jag lyckas hålla mig, det är bara svårt.)

En del kommer jag såpass bra överens med att vi fortsätter att höras om allt möjligt även efteråt, det känns ganska fantastiskt. Som att jag spinner ett litet nät över hela världen, fullt av människor jag aldrig annars hade varken hittat eller fått lära känna. Då händer det att jag tänker den fåniga tanken ”jag har världens bästa jobb”. Och det har jag väl kanske inte. Men just nu är jag otroligt glad att jag gör det jag gör.

Krönikorna är mycket tyngre. Mest för att jag verkligen försöker att inte skriva om Fanny varje gång, eller om sorgen. Allt som har med henne att göra kommer till mig så enkelt, helt utan motstånd, medan en mur har rest sig mellan mig och allt annat, alla andra. Varje gång jag ska skriva en personlig text som inte handlar om det tillstånd av förlamning jag befinner mig i måste jag rasera den muren, sten för sten, för att överhuvudtaget få en idé om vad jag kan skriva om. Det känns så främmande. Att resten av världen bara pågår som vanligt medan jag knappt kan gå upp ur sängen. Men jag vill inte drunkna i det svarta, och inte att mina krönikor ska göra det heller. Så jag kämpar på.

På övre bilder anlägger jag, som ni ser, något slags superhighfashion död fisk-look.

På den nedre, däremot. Där ler jag mitt kolla-vad-söt-jag-kan-vara-snälla-tyck-om-mig-hundvalpsleende.

Jag tog dem i fredags eftersom jag sminkat mig och kände mig snygg. Det är lite av en happening här ute i Stjärnhov.

Idag skiner solen. Jag lyckades släpa mig ut på en kort promenad. Var evigheter sedan jag rörde på mig sist, min kropp är jäkligt pissed off och känner sig förskräckligt nonchlerad, jag hasar omkring i huset med kramp i ryggmusklerna och kan inte ens böja mig ner för att ta på mig raggsockar. Oh well.

Terrordåd i Stockholm, alltså. Jag vet inte om det är tänkt att man ska känna sig orolig. Jag känner mig mest trött.

Skriver krönika och väntar på att Idol-finalen ska börja. Blir hamburgare till middag. Ingen dålig fredag. Hade jag bara haft internet hade den varit riktigt bra. 

Uppdatering: Ronnie hade fått en ny usb-sticka till sitt mobila bredband (det slutade funka samtidigt som vanliga bredbandet, sjukt), så nu kan jag skicka in min krönika! Yay! Nu väntar vi bara på att vårt riktiga bredband ska fixas. Har varit nätlösa sedan förra onsdagen. Bra jobbat, Bredbandsbolaget. Verkligen.