Dagar som idag.

Jag förstår inte hur jag ska lyckas fortsätta.

Jag har haft så roligt de senaste dagarna, det kändes åtminstone så då, jo, jag hade roligt. Det hade jag.

Och nu, efteråt. Den ensamheten. Den värsta av alla avtändningar. Att vakna och inse att du fortfarande är borta.

Nej, jag har inte förstått det ännu. Jag har inte insett att du är (död). Jag spelar bara med. Hur känns det? Är du okej? Du kanske inte vill prata om det? Joo, det är ingen fara. Det går väl upp och ner. Just nu är jag okej. Fan heller att jag är. Fan heller att jag någonsin blir.

Men jag måste spela med. Måste öva mig i självbedrägeri. Om livet någonsin ska fungera utan dig.

Ibland vill jag bara skylla ifrån mig på alla andra, vem som helst: hur i helvete tror ni att jag ska orka? Hur kan ni kräva att jag ska vara som vanligt, att jag ska klara av att jobba, betala räkningar, städa, äta, vara flickvän, vän, dotter, syster, hur kan ni kräva att jag ska orka leva, att jag klara av att vara jag? Hur kan ni inte se att jag inte finns längre, att jag är ett jävla skal, att allt är trasigt och att jag varken orkar eller kan eller ser några sätt att bygga upp mig igen? Hur kan ni bara stå där och se på, varför säger ingen hur jag ska göra för att ta mig igenom det här? Varför hjälper ni mig inte?

Och så känner jag mig dum. Som en idiot. Jag är knappast den enda som förlorat någon. Knappast den enda som förlorat dig. Din familj måste också försöka fortsätta leva. Dina vänner, din släkt, alla som älskar dig. Och här sitter jag och går under. Som om jag är den enda som lider. Men det hjälps inte. Det lindrar inte.

I drömmen inatt dog jag i en bilolycka. Jag satt i en taxi, den fick sladd och voltade (typ tio meter upp i luften, drömmarnas logik), och ögonblicket innan jag dog och vaknade tänkte jag ”kanske är det bäst såhär”. Jag vill inte tänka så. Jag vill inte behöva tänka så.

Jag önskar att jag fick några månaders uppskov från livet. Några månader då jag bara fick släppa allt. Inte jobba äta skratta tänka inte vara vän dotter flickvän syster. Några månader då jag fick falla. Att hålla balansen är för svårt. Att stå upprätt gör för ont.

Denna förbannade självömkan. Ovanpå allt annat. Skammen i att vältra sig i den.

Dagar som idag. Du kommer inte tillbaka. Jag orkar bara inte.

I fredags blev jag rastlös. Jag är visserligen van vid att sitta hemma de allra flesta kvällar, men då har jag ju min kille, mitt hus, mina filmer och böcker, mina teveserier och… ja, min vardag, mitt vanliga liv.

Här i Los Angeles är det annorlunda. Jag är lyft ur mitt sammanhang. Det blir ensamt efter ett tag.

Så framåt kvällen postade jag den här statusraden på Facebook:

Tro mig – jag hade inga som helst förväntningar på att någon skulle höra av sig. Men så blev det. Pappa skjutsade in mig till downtown LA vid tio på fredagskvällen, och jag kom hem igen… nyss. Det har varit två väldigt konstiga och hysteriskt roliga dygn. Tack underbara Annsofie för att du bjöd med mig ut och för att jag fått lära känna dig bättre, tack Malin och Michaela för att jag fick sova hos er, för gästfrihet, generositet, klädlån, för att ni är så fantastiskt trevliga och kul, tack Niclas, Calle och alla andra för finfint sällskap!

Stjäl några bilder från Niclas:

Hade helt glömt hur roligt det kan vara att gå ut. Men två dygn var precis lagom, känner jag. Min kropp förstår inte alls vad jag håller på med, den vill sova i sin egen säng nu (eller åtminstone i pappas gästsäng) och lägga sig innan solen går upp. (Och kanske inte äta hamburgare till frukost en tredje dag i rad.)

Roligt var det. Jätte, jätteroligt.

I söndags fyllde jag år. Det var sannerligen sådär. Men i måndags var min pappas flickvän Terri ledig från jobbet, så hon och jag åkte till Manhattan Beach och hade den trevligaste dagen på jag vet inte hur länge. Hon är en helt fantastisk människa (hur hon har lyckats stå ut med min pappa i två år är ett mysterium! Just kidding but not really) och jag är så glad att hon finns.

Eftersom jag hade kameran med mig tänkte jag att ni kanske vill se hur vår dag såg ut.

Hit åkte vi.

Eftersom det (nästan) var min födelsedag bestämde jag att vi skulle äta amerikansk frukost till lunch. Det är bland det godaste jag vet, i alla fall en gång om året.

Ja, eh, här är jag på frukostställets toalett.

Underbara människa.

Klart man måste spexa på stranden!

Alltså, jag var inte såhär röd. Hade solskyddsfaktor 70 över hela kroppen och brände mig inte ett dugg (fick ingen färg alls). Skyller på motljuset och kamerans färginställningar.

Älskar den här bilden. Solkrämsblank och glad.

Vi promenerade i fyra timmar. Gick och pratade, pratade och gick. Satte oss i sanden när vi var trötta, pratade ännu mer.

Jag var lite fånromantisk…

…but the water took care of it.

ÄCKLIGA FÅGLAR!

När det blev kväll satte vi oss på en uteservering på ett tak i Hermosa Beach, drack bloody mary’s och åt quesadillas. Okej, jag drack typ två klunkar bloody mary. Har så svårt för sprit.

Terri mms:ade bilder av sig själv med sin drink till sin kompis Mario. Jag hade gärna mms:at jag också, men jag vågade inte, för det kostar tydligen typ en miljon kronor att skicka bilder med min iPhone härifrån.

Sedan gick solen ner.

När det blev helt mörkt åkte vi hem igen.

Jag vet inte om det framgick av bilderna. Men den där dagen, den var så vacker. Den glömmer jag aldrig.

Är du i ett förhållande? Ja. Med Ronnie.

Har du kysst någon idag? Nej, men pappas hund Lucy har slickat mina fötter ungefär sextio gånger medan jag suttit på verandan och läst. Hon hajar inte riktigt vad man gör och inte gör.

När går gränsen vid otrohet? Jag tycker inte att ”gränser” är så intressanta att fundera över. Jag gör inget jag tror att Ronnie skulle ta illa upp över, och jag förväntar mig att han visar mig samma respekt. Ibland tror man kanske fel och då får man reda ut varför det blev så (alltså om man själv hade tyckt att något är helt okej och trodde att den man är kär i tänker likadant), men efter ett tag lär man sig ju vad som är okej för den andra.

Är du romantisk? Obotligt.

Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Någon jag älskar av hela mitt hjärta och som älskar mig lika mycket tillbaka.

Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Men den jag är tillsammans med tycker förhoppningsvis att det är just sådan jag ska vara.

Vad är viktigt i ett förhållande? Ömsesidig respekt, ansvarstagande, att man älskar varandra gränslöst. Att man vill ungefär samma saker, att man väljer sina strider, att man kan prata med varandra i evigheters evighet och hela tiden utvecklas och lära sig nya saker av och om varandra. Att man har roligt, får vara sig själv, att man känner sig som bättre människor när man får vara tillsammans. Att man alltid, alltid finns där och stöttar i med- och motgångar. Att man aldrig känner sig att man måste begränsa sig, göra sig till eller förändra sig.

Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Nästan varje dag.

Har du lekt med någons känslor? Tyvärr. Jag har gjort mycket dumt, mycket jag ångrar.


Hur många har du varit ihop med? Ganska många.

Hur länge höll ditt längsta förhållande? Det här är mitt längsta.

Hur länge var ditt kortaste? Tio minuter?

Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Jag hoppas att jag och Ronnie får vara med varandra föralltid.

Är du en bra pojk/flickvän? Det tror jag.

Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Förutom Ronnie så sov jag i min kompis Josus bäddsoffa härom veckan (han sov i sin loftsäng). Vet inte om det räknas.

Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Mamma var nitton, pappa… tjugofyra, tror jag.

Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Absolut. Jag planerar att tatuera in en kärleks namn snart. Skulle kunna tatuera in Ronnies också om det vore så, men han finns ju här hos mig i livet, så det känns inte så nödvändigt.

Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Dumpat.

Hatar du ditt ex? Vilket av dem? Jag har ex jag verkligen tycker om, ex jag är likgiltig inför och ex jag önskar att jag aldrig träffat.

Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Ett av dem, ja. Jag var ledsen och förvirrad och ensam och förträngde allt det dåliga. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att han inte ville ha mig tillbaka, det var tillräckligt jobbigt att göra slut en gång.

Har du kvar någonting från dina gamla förhållanden? Säkert hur mycket som helst, förhållanden och livet går ju liksom in i varandra.

När du vill ha någon, vad gör du? Ser till att prata/maila massor med personen i fråga, så att han eller hon inser hur grym jag är och hur perfekta vi vore för varandra!

Bästa raggningsrepliken? Tja, inte ”hörru, du ska bjuda mig på en drink, din mamma är ju miljonär” i alla fall.

Hur skulle den perfekta dejten se ut? Först vill jag äta frukost på italienskt kafé, sen gå på zoo, sen se en film (kanske An Education) på bio, sen äta skaldjur och dricka champagne och prata hela hela hela natten. Promenera hemåt tillsammans i soluppgången. Vadå, den perfekta dejten var det ju, då får det väl vara lite extravagant?

Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Gissa!

Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Vill man leva tillsammans i resten av livet känns det som att det inte är helt otänkbart att någon gör ett misstag. För mig skulle det inte behöva betyda slutet på relationen, men det tyder tveklöst på att någonting är fel i relationen. Blir han kär i en annan får han gå, det skulle jag inte klara.

Vill du gifta dig? Varför/Varför inte?  Ja, det vill jag. Jag vill fira att vi älskar varandra, jag vill att vi delar efternamn, att vi är en enhet mot världen. Och så vill jag ha fin klänning och rolig fest!

Vill du ha barn?  Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar.

Blir du lätt kär? Absolut inte.

Vad faller du för?  Intelligens, begåvning, kreativitet, självdistans, barnslig humor och värderingar liknande mina. Den gemensamma nämnaren mellan de jag varit otroligt kär i är att de verkligen brinner för det de gör (och är bra på det). Att de är hundraprocentigt seriösa i sitt arbete och är fruktansvärt roliga och tramsiga när de inte jobbar.

Vad är det mest avtändande du vet? Människoförakt, inkompetens, posörer som ser ner på andra som inte lever i deras plastiga fantasivärld.

Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Oj, något ska man nog ha gemensamt, det tror jag! Om det så bara är samma humor eller samma sexuella böjelse (typ). Vad gäller mig och Ronnie är jag helt säker på att anledningen till att vi passar så bra ihop är att vi har nästan allt gemensamt. Jag kan prata med honom från morgon till natt varje dag utan att någonsin bli uttråkad. Det vi inte har gemensamt är kärleken till fotboll och fotbollstevespel respektive America’s Next Top Model (gissa vem som gillar vad? Japp, så genusstereotypa är vi, synd men sånt är’e). Jag och Fanny hade faktiskt i stort sett alls gemensamt, det fanns ingenting hon ville prata om som jag inte var sjukt intresserad av och tvärtom. Jag går sönder av saknad varje sekund, varje minut, hela jävla tiden.

Har du fått ditt hjärta krossat? Jag har varit olyckligt kär, jag har blivit illa behandlad i relationer, jag har blivit bedragen och nobbad, men jag skulle faktiskt inte vilja säga att jag fått mitt hjärta krossat. Det har aldrig varit tillräckligt ”på riktigt” ännu, jag sparar de orden tills de verkligen betyder något (och hoppas att jag slipper).

Hur raggar du? Det har jag nog aldrig gjort.

Har du en ”utseendetyp” hos killar? Inte det minsta. Mina pojkvänner har varit löjligt olika varandra, de flickor jag fallit för också. Jag vet att det låter präktigt och skenheligt, men utseende betyder i stort sett ingenting för mig. Är jag kär tycker jag att personen jag älskar är den vackraste jag någonsin sett.

Vem var din första kärlek? Nick Carter. Eller nej förresten, Zack i ”Pang i plugget”. På den tiden hade jag definitivt en utseendetyp!

Vad tycker du om att ligga på första dejten? Det är la gött!

Vad tycker du om one night stands? Har aldrig haft ett bra.

Är kärlek allt i livet? Definitivt. Det finns såklart annat som är viktigt, men finns inte kärleken där är ingenting någonting värt. Men det handlar ju inte bara om romantisk kärlek. Jag tror att jag behöver inneslutas i ett nät av kärlek för att må bra: kärleken till familjen, vännerna, skrivandet, hemmet, djuren, allt. När Fanny dog slets nätet sönder i trasor, hålen efter henne går aldrig att laga, hon genomsyrade allt och utan henne… utan henne har allt krackelerat, pulvriserats, raserats, upplösts. Det enda jag kan göra är att hålla hårt i de andra jag älskar och hoppas på att det en dag ska spinnas ett nytt nät kring mig, ett där hon saknas oändligt men som ändå håller ihop, värmer och skyddar mig.

Den här listan snodde jag av Niotillfem-Sandra, eftersom det är natt i Los Angeles och jag är hur trött som helst men har en ledsen klump i magen eller hjärtat som gör att jag inte kan sova. Nu ska jag göra ett nytt försök.

(Svara gärna på frågorna och länka till inlägget i kommentarerna, jag vill ju läsa!)

Idag är det valdag i USA. Min syster är ledig från skolan, hon jobbar i vallokal hela dagen. Själv sitter jag hemma i huset, har skrivit bloggporträtt och skickat jobbmail, nu läser jag bok och kliar lilla katten under hakan.

I Sverige är förstås Sofis mode ute i butik som vanligt. Jag skriver om att fylla tjugosju och har intervjuat söta Kasia (lite roligt förresten: hennes blogg heter ”Jestem Kasia”, ”jag är Kasia” på polska, men om man översätter bloggen till engelska står det att den heter ”I’m Barry”).

Stort tack för alla fina gratulationer på min födelsedag! Måste tyvärr säga att de var det bästa med den dagen. Tur att många andra dagar i mitt liv är bättre. Annars hade det varit bedrövligt. (Berättar mer en annan gång, lovar!)

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så mycket som min ålder som när jag vaknade imorse och var tjugosju.

Tjugo. Sju. Tjugosju. Helt rätt. Precis så gammal är jag.

Grattis till mig!

”Det är en stöld. Han är bestulen. På sig själv.

De sa till varandra att de två tillsammans var si och världen med alla andra människor var så.

När det tog slut blev allting ogiltigt.”

…

”De betraktar Morris på ett annorlunda vis. Som om han är speciell.

Ögonen blänker. Visar att de vet. Han är märkt av döden.

Över hela hans kropp finns små flagor som glömt nagla fast sorgen i huden.”

 

Ur Gunnar Ardelius ”Bara kärlek kan krossa ditt hjärta”

Jag är framme.

Hade glömt hur goda frukostarna är här. Och hur svårt det är att vara ensam. Hur lätt det är för tankarna att rinna fritt igenom kroppen och hur omöjligt det är att hålla dem borta.

Läser i solen, en bok om förlorad kärlek och jag tänker: hon är åtminstone inte död. Finns det liv finns det hopp och även om det inte verkar finnas hopp så gör det i alla fall det. För hon är inte död och tiden förändrar allt allt allt utom det faktum att den du älskar är död. Nu är hon inte det och hon kan fortfarande ändra sig. Allt kan ändras för dig. För er. Det finns ännu tid.

Finast med att vara här är att det bara är två månader sedan jag träffade min syster senast. Två månader! Så ska man ha det. Göra allt man kan för att vara nära de man älskar. Inte bara låta tid passera och hoppas att nästa gång man träffas ska allt vara sig likt. För det är det aldrig. Det enda som funkar är närhet. Att inte släppa taget. När man ser förändringarna ske har man en chans att hinna med. Ja, man ska ha det så.

Det är så kallt här inne. Måste gå ut och värma mig igen. Ville bara berätta att jag är framme i Los Angeles och att allt är någorlunda under kontroll.

Hejdå, Sverige. 

(Ni kanske är trötta på min utsikt vid det här laget. Tro mig – det är inte jag.)

Jag packar för fullt. Tvättar, fixar alla last-minute-grejer jag borde varit klar med för länge sedan, skriver nästa bloggporträtt och önskar att jag fått tillbringa hela dagen utomhus i stället. Det här måste varit årets vackraste dag. (Fast så känner jag ofta här ute, jag antar att det är ett tecken på att jag trivs.) 

Och tidigt, tidigt imorgon åker jag till Los Angeles.