Jag är väldigt, väldigt kär i den här hästen. Helt sjukt kär. Det är perfekt – jag promenerar i över en timme varje dag eftersom min hästkärlek bor ganska långt ifrån mig och jag måste få min dagliga dos mys.

Nästa steg blir att samla mod och fråga om hästens ägare skulle vilja låta mig pyssla och sköta lite. Det vore så otroligt fint. Jag önskar bara att jag inte vore så fruktansvärt feg, så rädd att tränga mig på. Åååh. JAG VILL VARA MED LILLA FINA SNELA HEST!

Jag ritade en teckning och eftersom jag inte längre går på fritids så tänker jag inte säga ”visst är den fuuul?”. För jag tycker att den blev ganska fin.

Det var inte så länge sedan jag åkte in till Nyköping och köpte ritkol och block. På Fannys födelsedag var det. Sedan dess har jag ritat kanske sex teckningar, och den här var helt klart lättast att bli nöjd med, kanske eftersom den föreställer mig. Måste säga att jag är glatt överraskad över hur roligt det är att sitta och rita. Det har jag inte gjort sedan bildlektionerna i ettan på gymnasiet. Läraren avskydde mig och gav mig inte MVG – hon kan till och med ha gett mig G, jag minns faktiskt inte – och då bestämde jag mig för att aldrig rita mer. Man bestämmer sig för mycket dumt i gymnasiet. (Och innan och efteråt också, visserligen.)

I alla fall så passade jag på att sätta ihop en fånig ny header till bloggen. Den byter jag nog ut väldigt snart. Men ett litet tag får den ligga uppe, som ett väldigt försenat ”up yours” till min bildlärare, eller så.

Efter Fannys familjs önskemål skrev jag en text åt DN:s familjesida. Om allt Fanny hunnit med i sitt liv. Den är i tidningen idag.

Snälla ni, tänk på Cancerfondeninsamlingen till Fannys minne.

När släkt, vänner och bekanta frågar hur jag mår säger jag att det går upp och ner. Vet inte vad jag annars ska säga. Det är ju så. Eller, egentligen är det såhär: det är skit och ofta går det ännu länge ner. När det bara är skit fungerar jag fortfarande. Sedan går det ner och då orkar jag ingenting. Så jag försöker att få så mycket jobb som möjligt gjort under mina okej stunder. Att vara tjusig på kort hör till jobbet, jag var tvungen att gå upp tidigt i måndags och ta bild till både Sofis mode och Vi i villa, behövde skicka in bilderna på förmiddagen. Så då gjorde jag det. Gick upp, klädde på mig, kletade på rött läppstift och släpade mig ut i trädgården. Knäppte kort. La in dem i datorn. Det betyder liksom inte att jag har ork och vilja. Det betyder bara att jag håller ihop.

Det är viktigt att hålla ihop. Har jag förstått. Att sova på nätterna, äta på dagarna, göra sitt jobb. Få luft ibland. Men det är nästan omöjligt. Jag gör inte annat än försöker hålla ihop och ändå misslyckas jag gång på gång. Orkar inte äta, glömmer att sova, stannar i huset i dagar i sträck. Jobbet är det enda jag faktiskt sköter. Är livrädd för att börja klanta mig med mina texter, man måste vara så himla försiktig för när man är ledsen och trött och förtvivlad och har så ont är det vansinnigt lätt att bara inte skriva. Att säga hoppsan, jag vet att jag skulle skickat in en text idag men vet du, funny story, jag har ingen text att skicka in. Och det får inte hända. För jag mår ju med största sannolikhet lika förjävligt nästa gång det är dags att lämna text (min bästa vän är död, hon är borta och det är inte som en snuva som går över snart) och vad säger att jag kommer att skriva något då? Nej, skulle jag missa en text vet jag inte hur jag skulle ta mig upp igen igen. (Dessutom är det förstås väldigt lätt att bli av med frilansjobb om man inte lämnar det man ska i tid.)

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget heller.

Jo.

Jag har inte särskilt mycket vilja, ork och kraft. Oftast nästan ingenting. Men ibland vill jag verkligen skriva något i bloggen och när jag gör det får jag dåligt samvete. För det känns som om jag skriver någonting så är det som att jag inte är tillräckligt ledsen, för om jag vore det, då skulle jag väl inte orka blogga? Jag vet inte hur jag ska vara, hur jag ska må eller bete mig. Det påstås att det inte finns några rätt och fel när det handlar om sorg men det känns faktiskt som om det bara finns fel.

——————————————————

Uppdatering: Jennys fina, omtänksamma kommentar här ovanför fick alltså bara symbolisera känslan jag har. Inlägget är inte på något sätt menat att vara surt mot Jenny. Verkligen inte. Fast nu ser jag ju att det verkar så. Det var i alla fall inte tanken, känslan ligger hos mig, ingen annan har skuld till den.

Klicka för att läsa stor version.

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

Tidigt i morse. I trädgården.

Kofta Monki, halsduk Gina Tricot, strumpbyxor H&M, kängor Din Sko.

(Trött-trött-trött)

Jag har aldrig stavat fel förut. Jo, det är klart att jag har, men oerhört sällan. Har alltid satt en nästan fanatisk ära i att vara fri från alla former av slarvfel i text. Det har gjort att jag oftast struntar i att läsa igenom mina texter – mina fingrar vet liksom att, ja, de skulle bara våga skriva fel.

Men nu. Sedan Fanny försvann kan jag fan knappt stava mitt eget namn. Skickar iväg jobbtexter, mail och sms med de mest bisarra slarvfel. (Det kanske mest absurda var det lååånga mailet där jag intervjuade en tjej om hur det är att bo i Shanghai. Insåg först efter att jag skickat det att hon bor i Hong Kong. Mailade direkt och bad om ursäkt, men jag har en känsla av att hon inte hör av sig igen. Det skulle inte jag heller gjort om jag var hon.) Men framför allt är allt jag skriver fullt av helt idiotiska stavfel, och jag byter dessutom ut alla småord som ”är” och ”på” mot andra småord, typ ”i” och ”av”. Som om den del av min hjärna som alltid haft koll på stavning och småord bara gett upp. Tackat för sig och flyttat till Grums eller Maui eller vart nu delar av hjärnor flyttar när de går i pension.

Jag har ingen aning om varför jag berättar det här för er. Inte den blekaste. Men jag har redan skrivit flera blogginlägg idag som jag ångrat och raderat innan de publicerats, så det här får nog stå kvar.

Fler onödiga fakta:
– Utanför fönstret blåser det storm.
– På nedervåningen spelar Ronnie sitt nya Fifa 11.
– Jag åt hamburgare med räksallad och pommes frites till middag. Det var gott.
– Nu ska jag gå och lägga mig, för jag ska upp jetetidikt. Puss hej.

Ur DN igår.

Jag skulle vilja tacka Fannys underbara familj för att de ville ha med mitt namn i annonsen. Att bli tillfrågad betyder så mycket. Hon är det viktigaste, det vackraste jag haft. Mitt allt.

Jag skulle också vilja tacka alla som skänkt en gåva till insamlingen till Cancerfonden till Fannys minne. Hoppas att ännu fler känner sig manade att bidra. Snart är vi förhoppningsvis uppe i 50 000 kronor.

Solen skiner så vackert idag. Det känns som ett sådant förbannat jävla hån att hon inte får vara här.

Min Idoltopptrea. 

Fick ett mail om att man tydligen kan rösta på mig i en tysk streetstyle-tävling. Så det kan ni göra om ni vill, här.

Min huvudvärk ger inte med sig. Försöker jobba lite ändå. Det blir inte så bra. Vill bara sova.