Igår körde jag hem till min familj och hämtade de här två tramsiga typerna.
De ska bo hemma hos oss i åtta dagar. Åtta dagar!
Jag vill helst inte lämna huset. Bara ligga i soffan in a real pile och gosa. Jaga lite pingisboll ibland.
Jag kan inte låta bli att undra om Kanal 5-bloggaren Andreas Wijk är medveten om att han har en dubbelgångare i Tyskland.
En med något mer sammanbitna käkar, men ändå.
Ska man modeblogga kan man lika gärna göra det ordentligt. Här kommer alltså ännu en så kallad dagens outfit. Fast måndagens.
Jag och syster slog ihjäl en kvart innan vi mötte upp Ronnie för middag på Mäster Anders. Wendi är riktigt duktig på att ta streetstyle-bilder – hon ropar hela tiden att man är faaaabulous och smaaashing och gooorgeous. Och då känner man sig faktiskt lite smashing.
Min kavaj kommer från H&M, de ”modiga” byxorna från Monki och kängorna från Din Sko.
(”Modiga” är Ronnies favoritord när det gäller mina kläder. Det har alltså inte med mode att göra, utan med mod. Han är lantis och tycker att stickade brallor i konstiga mönster, det är ju bara för tokigt.)
Igår var jag och Wendi på Gröna Lund.
Jag började naturligtvis må illa och fick ont i huvudet, ryggen, nacken och knäna efter fem minuter, men det var okej. Det hör liksom till.
Syster och jag kom snabbt in i rutinerna – när vi började närma oss den främre delen av kön satte jag igång att säga ”no, no, no, no, no, no, no. Why are we doing this? I don’t wanna do this. Seriously”.
Syster sa: ”It’s gonna be awesome”.
När vi sedan blivit fastspända i tortyrmaskinerna gick jag in i rond två, nämligen ”no, no, no, no, no, no, GET ME DOWN, I’m not going, get me down, my back hurts, I don’t wanna die. Get me down. Seriously”.
Syster sa: ”It’s gonna be awesome”.
Sedan skrek och skrattade hon för full hals under hela åkturen, medan jag blundade så hårt jag kunde och höll andan tills vi stannade igen och jag insåg att jag fortfarande levde.
Ungefär så.
Efter två timmar och fem, sex åkturer började det, fantastiskt nog, att ösregna. Då fick vi ta min sargade kropp och åka hem till min mamma och laga makaroner och köttbullar istället.
Men när vi var på väg från Coop Nära i Mälarhöjden med våra inhandlade makaroner och köttbullar slutade det regna. Då tog syster de här bilderna på mig och min nya tröja från Monki. Den är väldigt väldigt mjuk och väldigt väldigt skön. Och, på just de här bilderna, väldigt väldigt blöt.
I veckans nummer av Sofis mode har jag en krönika som handlar om… förändring, kanske.
Och ett stilporträtt där man får träffa indonesiska Sonia Eryka som är sjutton år och så brutalt söt och driftig.
Läs gärna.
Min lilla tjej har åkt. Klockan sju i morse hejdåkramades vi på Arlanda. Nu är jag hemma igen.
Det är så förbannat tyst här. Vi har vant oss vid att ha en jetlaggad tonåring i huset. Nu är det alldeles för lugnt, gästrummet tomt och öde.
Tur att vi är kattvakter i en vecka från och med fredag. Det här huset är gjort för liv och bus och stök. För familj.
Jag är gjord för familj.
Det finns en hel del som jag är tacksam över just nu.
Att de här två töntarna tycker så himla mycket om varandra tar sig rätt högt upp på topplistan.
Det här är den bästa nyhet jag hört på länge, länge, länge.
Clara och Jakob… jag är så glad. Så glad.
”Grattis” känns som ett löjligt futtigt ord i det här sammanhanget, men ändå: GRATTIS. Tusen miljoners miljarders grattis!
Att resa med min syster Wendi är en synnerligen intressant upplevelse.
Hon får mig att känna mig väldigt ung ena stunden, sanslöst gammal nästa.
Men att sjunga ”I’m Yours” i mikrofon framför tusen personer på Alexanderplatz är knappast något jag någonsin skulle få för mig att göra utan Wendi, och för det är jag evigt tacksam. Att stå där med henne tätt intill och vråla ”there’s no neeeeed to complicaaaate, our time is shoooort, this is our faaaaith, I’m yoooooooours”… det var bland det finaste och konstigaste jag någonsin varit med om.
Idag är vi en smula avslagna.
Men glada.