Till skillnad från uppmärksamme väderentusiasten Gunde Svan har jag inte befunnit mig i ett hål i marken den senaste veckan. Alltså har jag inte missat katastrofen i Haiti. Därför har jag skänkt tusen kronor till UNICEF, tusen kronor till Röda Korset och tusen kronor till Läkare utan gränser.
Din hjälp behövs också. Varje krona räknas.
Du och jag, vi har tur. Det är förbannat orättvist.
Det här är veckans Sofis mode-krönika.
Jag tycker om den. Den känns på något sätt annorlunda än många andra jag skrivit. Jag låg sjuk i sängen och läste, och plötsligt var jag bara tvungen att ta fram datorn och börja skriva. Fånga en tanke.
Jag hoppas att ni läser. Kanske tänker på den någon gång.
Hmmm. En fråga:
Om man tar en bild med blixt, med en ny och tjusig mobilkamera. Ska den då se ut såhär?
(Det här är en överlägset bästa bild vi lyckades få till.)
imorse, någonstans i gränslandet mellan dröm och vakenhet, fick jag ett ord i present
”skymningsvacker”
då tänkte jag på elliott.
Min kolumn i dagens Aftonbladet kan ni läsa här.
Ikväll debuterade min kärlek som dramatiker. Med en fullsatt – och helt enastående – föreställning på Dramaten.
Gissa om jag satt i publiken och var salongens stoltaste flickvän.
Såhär ser veckans krönika i Sofis mode ut.
Det vore roligt om ni ville läsa den.
När jag är sjuk, men ändå måste lämna lägenheten för den kallakallakalla världen utanför, ser jag ut ungefär såhär.
Och så går jag naturligtvis aldrig någonstans utan min älskade dunjacka, den som hänger över stolsryggen inne i köket. Utan den hade jag frusit ihjäl redan i november.
Det känns helt absurt när jag tänker på hur jag gått klädd på vintrarna genom åren. När jag var som dummast och poppigast gick jag omkring i en svart sammetskavaj från H&M, jeans och ett par röda Converse som var två storlekar större än mina vanliga. Så att jag skulla få plats med raggsockar. Om vi säger såhär: Det hjälpte inte jättemycket.
Det är nog det allra bästa med att bli vuxen. Att man slipper frysa.
Inte mycket bloggande nu. Antagligen kommer jag inte igång förrän vi kommit in ordentligt i huset, i mars – det är helt enkelt alldeles, alldeles för mycket att göra. När jag sitter vid datorn är det för att jobbajobbajobba, och då får jag så förfärligt dåligt samvete om jag går in på bloggen eller svarar på mail.
Alltså: ingen bloggpaus. Det kommer bara att fortsätta att komma ganska sporadiska uppdateringar. Ärligt talas känns det skönt. Jag har raderat min (i och för sig sanslöst inaktiva) Twitter, tagit uppehåll från Facebook och alla andra sajter jag brukade gå in på då och då (läs: alldeles för ofta). För att kunna fokusera. Tro mig – det behövs. Det är så lätt att sugas in i nätvärlden, och så går tiden utan att man märker det och rätt vad det är så flyger hela livet förbi.
Det vill jag inte. Jag vill vara med.
Det här är bland det vackraste jag vet.
