Syster traskade nyss in på tomten i sina nya skor och sin väldigt glittriga paljettklänning.

”Vad fin du är”, sa jag. ”Har du sett ut sådär i skolan?”

”Yes, vaddårå”, sa hon. ”Har fått komplimanger för skorna av en massa folk jag inte känner. Vad har du haft för dig idag?”

”Jag har mest läst dina gamla Gossip Girl-pocketar och njutit av att jag fortfarande inte är tjugosex.”

”Äh. You’ll be an oldie but goldie”, sa syster. ”Men jag skulle bara lämna mina skolgrejer. Måste iväg igen. Ska träffa kompisar. Ses senare.”

Och så var hon borta igen. Och jag får nöja mig med att umgås med den här skällande tönten:

Ungefär såhär känner jag mig. Ja, som i låten, då. Simsfigurerna är bara pricken över i:et.

Jag har försökt. Det går inte.

Alltså: Istället för sömn – Gossip Girl-maraton.

Jag är sjuk. Det är just nu mitt minsta problem. Det som plågar mig är detta:

När jag sover drömmer jag vidriga mardrömmar, ja, vidrigare än på mycket länge.

När jag är vaken vill de inte släppa taget. Jag fastnar i ett mellanläge, någonstans mellan mardröm och vakenhet. Konstant livrädd.

Låtsas som om allt är som vanligt. Man kan inte säga till sin familj som man inte riktigt känner att man har en känsla av någonting fruktansvärt kommer att inträffa, att man är alldeles säker, eftersom man drömt det.

Men imorgon ska jag bryta mig loss. Jag har en plan jag hoppas fungerar: jag ska tillbringa fredagen, min sista dag som tjugofemåring, i soffan framför Hannah Montana The Movie, The Proposal och He’s Just Not That Into You. Om inte den chickflicköverdosen tvingar mardrömskänslan att ta till flykten… Jo, det måste fungera.

Nu ska jag sova och försöka drömma om annat än tortyr och död.

Nu ber modejätten om ursäkt: ”Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp”, säger de om den hårt bearbetade bilden.

Ändå dyker det hela tiden upp fler bilder där modellerna uppenbarligen inte levt upp till företagets smalhetskrav. Före- och efterbilder har läckt ut från flera av märkets kampanjfotograferingar. Om den senaste i raden (se nedan) säger presstalesmannen i ett uttalande: ”vadå, syns det så tydligt? Vi försökte va lite smidiga ju. Meh ursäktarå”.

Före:

Efter:

Jag önskar bara att du kunde älska dig själv som jag älskar dig.

Inatt ockuperade syster badrummet ända tills jag somnade, fullt påklädd och sminkad och med oborstade tänder. Således vaknade jag nu, åtta timmar senare, fullt påklädd och sminkad och med ännu mer oborstade tänder.

Därför ska jag nu ta en lååång dusch och borsta tänderna tills nattens alla vidriga smaker försvinner. Sedan ska jag äta en bagel och börja läsa en ny bok. Så enkel är min morgon.

Jag drömde att jag och kronprinsessan Victoria var bästa vänner. Sådana vänner som går på toaletten tillsammans och allt. Vi hade känt varandra sedan dagis. Men jag har en obehaglig känsla nu, av att jag ljög för henne, utnyttjade henne. Det kan väl inte stämma? Jag är inte sådan, vill inte vara sådan.

Det är kallt här. Kallare än jag trodde var möjligt i Los Angeles i oktober. Tolv grader. Eftersom huset inte är isolerat är det också tolv grader här i mitt rum. Jag sitter insvept i filtar och koftor och huttrar.

Duschen var det.

Om förra inlägget innehöll en av världens vackraste låtar så innehåller detta en av världens vackraste människor.

Min Josu. Min kära kära kära vän. Som fanns där när allt slog i botten, som tog emot mig, som tröstade och promenerade och fikade i timmar, nej, dagar, veckor, månader och år.

Den enda jag delade det overkliga Shanghailivet med, den enda som förstod. Som gav mig en storebror när jag behövde just en sådan. En av dem som vet allra allra mest om vem jag faktiskt är.

Jag ville mest säga detta:

Han betyder så mycket.

Det här måste ju, tveklöst, vara en av världens vackraste låtar.

Vrid upp volymen.

(Tack, S.)

Vänner. Jag hoppas verkligen att ni läser Sofis mode idag eller imorgon, nu när jag är tillbaka i tidningen varje vecka (och texterna inte längre kommer upp på nätet).

Den här veckan handlar det om att gå på vernissage. Eller kanske om att fatta livsomvälvande beslut. Om att vara redo att ta ett jättekliv framåt – väl?

Ungefär så.

I alla fall: Jag blir glad om ni läser. Och berättar vad ni tycker och tänker, förstås.