Varje gång jag kollar febern har den höjts. Jag börjar bli lite rädd.

Ja. Jag är rädd. För min kropp. Den är så oförutsägbar och kan när som helst få för sig att ställa till det för mig.

En kompis skrev idag i ett sms ”men du är ju alltid sjuk”. Jag tog nästan lite illa upp. För det är jag faktiskt inte.

Jag har jobbat så vansinnigt mycket de senaste en och en halv månaderna och inte varit sjuk en enda sekund. Det är nog något slags rekord för mig. Och jag fokuserar hellre på de friska perioderna än de sjuka.

Jag antar att det är så enkelt. De flesta ser det som normalitet att vara frisk. För mig är det tvärtom. Varje dag utan sjukdom är two enthusiastic thumbs up. Och den här tiden på Aftonbladet har varit magisk. Att vakna tidigt varje morgon och känna att min kropp mår bra… That’s awesome.

Nu ska jag tvinga min kropp att sova. Och hoppas att febertermometern har den goda smaken att sluta närma sig fyrtio grader.

Man borde inte skriva när man har så hög feber, känner jag nu. God natt.

Här är min sjukhörna. I den finns slemlösande hostmedicin, antibiotika och väldigt mycket gulgrönt, blodblandat slem i hushållspapper.

Jag hade tänkt slänga de slemfyllda pappersbollarna. Men sen kom jag på att jag vill sova en stund istället.

The freedom of being jävligt sjuk.

På tisdag, den 16:e juni, kan ni lyssna på mig i Brunchrapporten i P3.

Mellan kvart över tolv och tio i ett ska jag sitta med och prata om… mig själv. Och min roll i ”den framtida samhällsdebatten.”

Eller, sitta med och sitta med. Programledarna kommer att sitta i en studio i Göteborg, jag i en studio i Stockholm. Ensam.

Jag oroade mig en del över det här. Ja, med tanke på att mer än en teknisk apparat genom åren bestämt sig för att göra slut på sitt elände i samma sekund som jag kommit in i rummet.
Sen lyssnade jag på dagens program, som gästas av alldeles för unga och alldeles för inspirerande, allmänbildade och begåvade Axel Gordh Humlesjö. Då slutade jag noja över tekniken. Och insåg att det är mer relevant att jag oroar mig över det faktum att jag kommer att framstå som en fullständig idiot.

Jag har läskigt lite erfarenhet av att snacka i radio eller teve. Det finns, som så ofta när det kommer till skribenter, en rätt god anledning till varför jag tillbringar 90% av min vakna tid framför en dator. Jag behöver helt enkelt tid att tänka, tid att läsa på, tid att skriva och skriva om. När en text till slut är färdig – då kan jag stå för vad jag tycker.

Å andra sidan så ger övning färdighet, och förhoppningsvis lär jag mig ett och annat om att prata i radio nu på tisdag. Kanske är jag då bättre rustad för mitt sommarprat i Hallå P3 om två veckor.

Här ovanför är min hittils enda radiopratarerfarenhet förevigad. Jag satt med som sidekick under några sändningar av studentradioprogrammet Veckans Pop. Vi hade möjligen två lyssnare: programledarens fru och dotter. Men jag skulle gissa att de vred ner volymen ganska omgående och läste Bamse istället.

En gång i tiden brukade jag ta ganska fina bilder av mig själv och de kläder jag hade på mig. Inte i spegeln, utan med stativ och fjärrkontroll och gärna en spexig pose.

Det kallades ”dagens outfit” och när jag tänker efter var det inte så länge sedan. Två år sedan, kanske. Tre.

Då hann jag med sådant. Tyckte antagligen att det var viktigt.

Kan inte låta bli att undra vad jag kommer att se tillbaka på om ytterligare tre år och tänka att det inte var så länge sedan. ”Då hann jag med sådant. Tyckte antagligen att det var viktigt”.

Jag hoppas att det inte är bloggen.
Och misstänker att det kommer att ha något med Guitar Hero att göra.

Britney Spears söner dansar till ”Hit Me Baby One More Time”.

Det behöver liksom inte vara svårare än så.

Såhär tjusig var jag häromdagen. Bara så att ni vet.

(Här skrev jag en låååång och ingående beskrivning över allt jag gjort idag. Med exakta tidsangivelser. Som tur var insåg jag snart hur abnormt ointressant det var. Raderade naturligtvis hela skiten. Problemet är ju att det allra, allra mesta jag gör, upplever, tänker och känner är precis lika ointressant. Så då finns det ju egentligen ingenting alls att skriva om i den här bloggen.)

Jag visste väl att jag aldrig borde sett Twilight.
Men i natt gav jag efter.
Och nu är jag hopplöst in love with Edward Cullen.

Skit också.

Klirr, klirr!

Imorgon blir det tydligen regn och svinkallt – fan ta dig, svenska sommar! – men ännu skiner solen. Så jag passade på att vara extra somrig idag.

Extra somrig betyder, i min bok, sandaler. De har dragkedjor bak som liksom klirrar när jag går. Det låter som att jag har kobjällror runt anklarna. Här-klirr-kommer-klirr-jag!-klirr. Tur att mitt jobb inte innebär att jag ska vara ute och smyga på folk. Det hade möjligen funkat om jag wallraffat i en kohage.

Lördag.

Sol som strålade rakt igenom min SPF30 och gjorde huden svedd och fräknig, skärgård, tusentals mygg och fotografering för underbara Johanna Vikmans nya kollektion (vår/sommar -10, kommer ut nästa vår). Jag och Johanna träffades när jag plåtades för hennes förra vårkollektion We’ll always have Paris – den som är ute nu – precis efter midsommar förra året, och resultatet av det mötet ser ni varje gång ni går in på min blogg. Ja, bilderna i min ”header” längst upp i bloggen, alltså.

När kvällen smög sig på gick vinden från sval till isande kall, och medan resten av teamet svepte in sig i tjocktröjor och halsdukar försökte jag se sommarhärlig ut i Johannas fina små klänningar, kjolar och shorts. När vi äntligen satte oss i bilen för att åka tillbaka till Stockholm tog det över en timme med full värme på ac:n att värma upp min myggbitna kropp. Väl hemma somnade jag, fullt påklädd, tjugofem minuter in i Love Actually.

Med andra ord: en helt fantastisk lördag.

Min iPhone hängde med på plåtningen och knäppte några kort, den också:

Jag sitter i bakluckan på en hyrbil i frisörkappa och väntar på att bli kamerasnygg.

Susanne är den som hjälper mig att bli det.

Hon har massor av prylar med sig ut i skogen. Snygg-prylar.

Fotograf-Camilla tar en bild på mig i min frisörkappa. För att kolla ljuset, eller något.

Sedan studerar hon och Johanna bilden noggrant. De hummar. Hmmm. Hmmmm.

När jag är fixad och insmord med ännu mer solskyddsfaktor tar vi massor av bilder. På stranden, i skogen, liggande på stockar och balanserande bland brännässlor i vassen.

Massor, massor, massor av bilder. Som jag inte får visa upp förrän nästa vår. Men de blev löjligt fina, så vitt jag såg.

Framåt natten åker vi hem. Det är skrattretande vackert.

Vad gör man inte såhär i kristider?