Tidigare i veckan städade jag ur byrån i sovrummet. Tömde lådorna, torkade ur dem med trasa, sorterade innehållet och skulle sedan lägga, strumpor, underkläder och linnen i rätt lådor.

Men då hade lådan blivit upptagen av lilla Bii.

Och sen av the Bassmeister.

Och till slut… av båda två.

Jag funderade ett tag på att stänga lådan. Men katterna har så svårt att ta ett skämt. De skulle säkert tro att jag tänkte lämna dem där inne och bli helt förstörda. SOM OM JAG SKULLE GÖRA DET! Dumkatter.

Min Ronnie är verkligen inte världens lättaste att fånga på bild. Tar jag fram kameran börjar han direkt göra fula grimaser tills jag tröttnar och ger upp. (Fotot här ovanför är ett sällsynt undantag.)

Men att han inte syns på bild i bloggen så ofta betyder inte att han inte är mest värdefull av alla. För det är han. På riktigt är jag lycklig varje dag över att vi får vara varandras. Och inte bara för att han lagar världens godaste köttfärssås.

Om ni vet vad noll gånger noll är så vet ni också hur mycket koll jag har på det här med blommor. Men att jag inte vet eller kan någonting om dem betyder inte att jag inte gillar dem. För det gör jag. Massor!

Just nu är de här mina favoriter. Jag köpte dem på Ica i påskas, när de bara var lökar med små gröna piggar som stack upp, och någon vecka senare har de hunnit bli såhär ståtliga. De doftar härligare än härligast och är så fina att se på – påminner inte själva blommorna om stekta ägg?

Uppdatering: Jag fick precis veta genom en kommentar att de heter ”pingstliljor”. När jag googlade upptäckte jag att det latinska namnet är Narcissus poëticus. Hur vackert är inte det!

Det var hemskt fint i Pålmark, men nu tror jag ändå att jag drar hem till de här små grisarna.

I helgen är det valborg. Då ska jag sitta på stenarna utanför vårt uthus, blunda och hoppas att Fanny sitter bredvid mig. Att det fortfarande är valborgsmässoafton 2010 och att ingenting har förändrats.

Snälla, tänk på Cancerfonden.

Det blev så himla många fina bilder från min lilla utanför bastun-plåtning i måndags att jag måste visa upp ännu fler! Det där ljuset känns bara alldeles magiskt.

När jag ser bilderna tänker jag på den amerikanska södern, men på ett bra sätt. Om ni fattar vad jag menar. På gamla tanter som sitter i gungstolar på rangliga verandor och tuggar på grässtrån, antagligen med en tjock katt i knät.

Snart ska vi äta pitepalt, kanske min favoriträtt i hela världen. (Eller nja, palten hamnar precis efter hummer. Japp, jag ääääälskar hummer, I’m fancy like that.) Sedan ska vi åka och hälsa på mina fina småkusiner! Wilma, Clara, Alfred och lilla, lilla Tyra som jag aldrig träffat, för när jag var uppe förra året låg hon fortfarande i magen. Fatta lyxen! Pitepalt OCH ny bebis.

Men det är svårt att inte längta hem till mina små knyten därhemma. Ingenting slår Bassilusken och Lilltufsan. Ingentiiiing! Tur att det inte är någon tävling. För då skulle de alltid vinna. Och det vore orättvist.

PS. MÅSTE bara tillägga – är inte de där sängkläderna med rosor de finaste Ikea någonsin haft i sitt sortiment?! Jag känner bara sådär ”LOVES IT!”, och så känner jag inte ofta vad gäller sängkläder. Eller jo. Men extra mycket nu. DS.

Såhär har jag såsat omkring hela påskhelgen. När solen gått ner har skjortan åkt på. (Oftast går jag barfota, men på bilden har jag precis klippt gräset. Och jag gillar mina tår, så kängor kändes som en bra idé.)

Jag vet att det rent tekniskt är vår och inte sommar, men alltså, vädret – you could have fooled me.

Nu kommer det säkert att regna i några veckor. För att väga upp, liksom. Jag kan nog leva med det också.

Idag är jag på mentorsutbildning i Gnesta, och ikväll åker jag in till Stockholm för att äta middag med en kär vän som är på spontant Sverigebesök. Bjuder på fyra porträtt av världens finaste tjej så länge. Världens finaste tjej som jag inte får träffa igen förrän på fredag – det är dags för den årliga resan upp till mormor och morfar i Pålmark. Min mormor råkar nämligen vara en riktig hejare på det här med att deklarera, och eftersom jag själv är totalt värdelös på allt som har med siffror att göra är det en väldig tur att jag har henne.

Vet ni vad den här tramsiga katten är rädd för? Vet ni det?

Nej, hur skulle ni kunna veta det. Så jag berättar väl det då.

Han är rädd för barn.

Det är ju bara sådant slöseri! Basse är den goaste och ulligaste och busigaste och raraste, han är som en stor gosedjurskatt men levande, och så springer han och gömmer sig varje gång ett barn – oavsett storlek – kommer på besök.

Om jag och Ronnie får besök av den där storken framöver hoppas jag verkligen att Baz skärper sig och axlar storebrorsarollen. Han är ju redan världens bästa bror åt lilla Bii, så det råder inga tvivel om att han har det i sig. Han får sluta vara en sådan tönt, bara.