Biianka är fantastiskt duktig på att ställa till med trubbel. Redan när hon bodde hemma hos min mamma i Spanien var hon en liten problemkattbebis – trampade ner i färgburkar och fick åka till veterinären, blev instängd i grannens garage och uppjagad i palmer av kvarterets hundar.

Under de tre månader som gått sedan hon och hennes bror kom till oss känns det som att vi inte gjort mycket annat än vakat över vår älsklingsflicka. Men så ändå, igår kväll var hon plötsligt försvunnen. Det händer aldrig. (Jag och Ronnie turas om att vara ute med katterna, men de leker på egen hand och lämnar inte tomten.)

Efter timmar av letande, precis innan det blev helt mörkt, hittade jag henne. Mitt inne i skogen, högst upp i ett tjugo meter högt träd. Jag kan säga att trädkatten var den ynkligaste lilla varelse jag någonsin sett. Och hon kom verkligen inte ner.

När jag erkände för mamma i telefon att det hela slutade med att jag klättrade upp och hämtade min lilla rädda tjej blev hon inte nöjd alls. Tydligen är det farligt att klättra upp i väldigt höga träd mitt i natten. Men jag kunde inte lämna Biianka där uppe tills det blev ljust! Jag kunde bara inte. Om ni sett hur panikslagen hon var hade ni också klättrat upp.

Nu har hon inte bara rakad rygg och rakat ben (sedan hon trampade ner i färgburken i Spanien!) utan också snaggad mage. Kådan och all bark som fastnat i den gick inte att få loss ur pälsen på annat sätt än med sax. Vår lilla tuffing testar alla coola frisyrer.

Tur för henne att hon är så förbannat söt hur hon än gör.

(De konstiga benen som tar upp halva bilderna hör till den studsmatta som står lutad mot lekstugan och väntar på att bli hoppad på av små figurer som ser ut till hälften som jag och till hälften som Ronnie. Tills dess får den nöja sig med att vara en av lilla Biis favoritplatser i trädgården.)

Det drog ihop sig till påsk och jag ägde inga äggkoppar. Som tur var insåg jag detta faktum när jag stod inne i en Indiska-butik för några veckor sedan och beundrade just äggkoppar. Närmare bestämt den äggkopp ni ser på bilden här ovanför. Så då köpte jag fyra stycken och påsken var räddad.

Konsumtion, alltså. Sicken grej!

Väldigt fina är de också, äggkopparna. De finaste jag sett, nästan. Liksom, blommor! Fjärilar! Vad mer kan man önska sig?

Ikväll insåg jag, en sisådär tio minuter innan solen gick ner, att jag inte hade någon bild att skicka in med min Sofis mode-krönika. Eftersom jag blivit sjuk igen – fick vara frisk typ två dagar – övervägde jag att fuska och skicka in någon gammal bild istället, men insåg snart att jag redan fuskat så många gånger att jag inte har en enda någorlunda vettig bild som inte använts. Det var alltså bara att kleta på läppstift, snöra på sig bästa leopardskorna och sätta sig på rumpan bland blommorna.

De här bilderna fick inte hamna i Sofis mode, men de är ju fina ändå. Så de får hamna här.

(Jaa, jag VET att vi borde kratta bort fjolårsgräset, jag har krattat och krattat och krattat och krattat sedan jag kom hem från USA men det tar ju aldrig slut!)

Någon skrev här om veckan ”vad söt du är utan läppstift!”. Det tyckte jag var lite lustigt. Som om jag alltid har läppstift. Det har jag ju max några timmar i veckan. Men visst, kollar man mina krönikebilder så verkar det kanske som att jag går runt med knallröda läppar mest hela tiden. Det är liksom mitt enda snygghets-knep. Känner jag mig glåmig och tråkig så smetar jag på något riktigt rött och så vips! är jag redo för kalas. (Eller att vara med på bild.) Snövit har alltid varit min så kallade stilförebild numero uno.

(Skor Jeffrey Campbell, tröja Lindex, jeans Hudson).

Gissa vad jag nyss gjorde?

Jag tog ett bad. I vårt nya badrum! Som efter knappt fyra månader är alldeles, alldeles färdigt. Okej, nästan i alla fall.

Såhär ligger det till: När vi efter nyår kom hem från en ytterst misslyckad Thailandssemester (våra klena magar gjorde att vi låg inne på hotellrummet och såg de första sex säsongerna av House i två veckor – jag hade gärna sparat pengarna och legat hemma i vår egen säng istället) möttes vi av en trasig vattenledning och ett översvämmat hus. Vi fick veta att vi haft tur – bara tre rum behövde rivas ut, hallen, badrummet och tvättstugan/förrådet, hade vi kommit hem en liten stund senare hade hela nedervåningen varit förstörd.

Vi bestämde oss snabbt för att vi inte ville att de skulle bygga en ny vägg mellan badrummet och tvättstugan, utan att vi istället skulle passa på och få ett större badrum (ingenting kunde ändå sparas).

Eftersom de veckor vi hade på oss för att bestämma hur vi ville ha det i det nya badrummet tillbringades på sjukhuset – jag åkte in med magont, de opererade bort blindtarmen och jag fick en infektion av operationen – slutade det med att vi hade en dag på oss att åka runt och kolla på grejer. Vi visste bara att vi ville att badrummet skulle gå i samma stil som resten av huset, som är byggt 1901 och som vi försökt få så ljust och hemtrevligt som möjligt.

(Många verkar vara allergiska mot att måla väggar och tak vita, men jag kan säga som så att i vårt hus hade vi inte mycket att välja på. Rummen är små och takhöjden väldigt låg, när väggarna täcktes av murriga tapeter i olika färger och innertaken var omålad mörk furu kändes det som att komma in i en grotta när man öppnade ytterdörren. Och tro mig, man behöver inte direkt oroa sig över att vårt hem ska kännas ”sterilt”. Det tar de drivor av böcker, dvd-filmer, kuddar, filtar, kattleksaker, kläder och tidningar som ligger utspridda överallt hand om. Och katterna själva, förstås.)

Kvällen innan vi åkte iväg för att se ut kakel, dusch, badkar, handfat, toalettstol, skåp och allt annat som behövdes satte vi oss och googlade febrilt för att få ett hum om vad vi letade efter. De bilder vi utgick ifrån kan den som är intresserad kika på här.

Och nu är det alltså nästan helt färdigt. (Hallen kommer att ta ett bra tag till, men den har jag inte saknat en tusendel så mycket som badrummet.) Det enda som återstår är en fläkt som ska sättas in, persinnerna och lite fler krokar som ska upp, plus ett draperi som ska dölja tvättmaskinen, torktumlaren och torkskåpet. Men det är ju bara småprylar. Jag kan oavsett inte vänta längre med att få visa hur det blev!

Vi är i alla fall så himla nöjda. Jag kan inte fatta att vårt hus snart kommer att vara fint igen. Att katterna inte längre kommer att vara den enda anledningen till att vilja komma hem, utan att vi kommer att kunna öppna dörren och tänka: yes, tänk att vi bor just här!

Insåg precis att min besatthet vid att lära mig spela gitarr mycket väl kan vara inspirerat av min fina mamma. Hon spelar visserligen inte gitarr, utan piano, men envisheten är densamma. Vi sitter i varsitt land, med varsitt instrument, och övar och övar och övar. Utan någon egentlig mening, utan något egentligt mål – och, om vi ska vara helt ärliga, utan någon större medfödd begåvning. Bara för att det är så vansinnigt coolt när det plötsligt funkar och vi faktiskt kan spela en låt.

På bilden, som jag tog i tisdags, spelar mamma ”Stairway to Heaven”. Det lät riktigt bra. Hon har nog spelat den femtiofem miljoner gånger nu, minst. Själv börjar jag vara hyfsad på att få till Håkans ”För sent för Edelweiss”. Eller, det kändes i alla fall så, innan jag åkte till USA utan gitarren och sabbade alltihop. Nu vågar jag knappt ta upp gitarren igen av rädsla för att jag ska ha glömt alltihop.

MEN SKAM DEN SOM GER SIG!!!

Är kattfotograf ett yrke? I så fall vill jag bli det när jag blir stor.

Lilla Baz ser ofta så himla ledsen ut på bild. Det ansiktsuttrycket tycker jag mig aldrig se hos honom, förutom just genom kameralinsen.

Tänk om han egentligen hatar att bli fotograferad, mer än någonting annat, och att han gör den där sorgsna minen eftersom han inser att han aldrig någonsin kommer att slippa undan?

Man tycker ju att han i så fall skulle kunna, jag vet inte, inte ligga där och vara så förbannat söt. Bara en idé.

När jag åkte härifrån för två och en halv vecka sedan var största delen av trädgården fortfarande täckt av djup snö. Och nu…

Jag satt och tittade igenom gamla fotoalbum hemma hos pappa och hittade min mamma. De är tagna innan jag föddes, så jag gissar att hon var nitton, max tjugo. Blir alldeles tårögd över hur fin hon är, av tacksamhet över att hon ville ha en liten bebis och över att det var jag, kanske också av svartsjuka över att hon hade ett liv innan jag kom och störde.

Mamms, om vi varit nitton samtidigt hoppas jag att vi hade kunnat vara bästa vänner. Ungefär som vi är nu fast annorlunda.

(Jodå, jag är på flyget. Borde snart landa i London om allt gått väl. Det här inlägget är tidsinställt, jag skrev det på flygplatsen i Los Angeles. Känner mig alltid så high tech när jag tidsinställer. Och får lite ångest över om jag skulle dö och så fortsätter det att komma upp inlägg som om ingenting hänt.)