Efter en helt vidrig natt full av mardrömmar och fruktansvärd mensvärk vaknade jag av att Ronnie kom upp och sa ”Annikaaa! Anna och Mattias är här!”

Och det var de sannerligen. De här två, alltså. Mer spontana människor har jag aldrig träffat! Men det klär dem. Jag sa åt mensvärken att dra åt skogen och sprang ner och kramades.

Det visade sig att Anna och Mattias var på roadtrip på väg till Göteborg för att se Håkan Hellström, jäklarns lyllosar, och att de passade på att titta förbi och käka lite frukost med oss.

Och vet ni, de hade Knyttet med sig! Världens finaste lillknytt! Som ville vara precis som Biianka och därför körde på tratt-trenden. Ja’ ba’, hallå, det där är ju sååå mars 2011. Nädå, det var synd om Knyttet, för han har precis varit hos veterinären och blivit steriliserad. Vänta, förlåt, sa jag han? Hon, menar jag. När de kom till veterinären visade det sig nämligen att Knyttet inte alls är en han, utan en hon. Tur att Anna och Mattias är sådana där genusmedvetna kattägare som målat barnkammaren gul och låtit Knyttet leka med både Barbie och Action Force-figurer.

Man hade ju kunnat tycka att Biianka borde visat Knyttet lite medlidande, jag menar, hon vet ju själv hur jävligt det är att gå runt med tratt. Men inte då. Nej, frun i huset var inte ett dugg nöjd med att ha en annan katt på besök! Ingen gästfrihet här inte. Jag var helt seriöst lite orolig över att hon skulle gå runt och kissa i hörnen när Knyttet åkt, men det var som tur är inga problem överhuvudtaget. Phu. Vi har redan fel på avloppet, vi behöver inte kattpiss ovanpå den befintliga stanken.

Anna har världens finaste fräknar. Och ögon. Och leende. Bara så att ni vet.

Välkomna in i mitt favoritrum här hemma! Det nya badrummet är visserligen vackrast, men där finns å andra sidan inget piano som man kan spela fåniga låtar på. (De senaste dagarna: Rebecca Blacks ”Friday”.) Och ingen korgstol där man kan sitta och läsa med solen i ryggen.

Hela året har vårt hus varit i ett stadie av fullständigt renoveringskaos, men pianorummet har jag sett till att hålla rent och fritt från flyttkartonger och skräp. När det är så kaotiskt är det extra skönt att kunna gå undan någonstans, att ha en fredad zon där det är ljust och städat, där man kan gömma sig och glömma allt det där man borde fixa bära undan slänga och sortera.

Peter och Ulrika är här på besök, och det utlovade regnet bestämde sig för att hålla sig borta ändå. Det tackar vi för!

Ulrika har aldrig träffat våra katter förut. Hon ger dem fem plus.

”Nej, vänta”, säger hon. ”Fem plus plus.” Då rodnar småkatterna.

Typiskt skäggiga män att komma och störa när man försöker stå å va lite romantiska sisådär!

Det är många olika faktorer i kombination som gör mig extra hemmapysslig just nu. Det strålande vädret, nästan-färdig renovering och lugn jobbperiod, för att nämna några.

Igår planterade jag till exempel om alla mina små krukväxter.

Pingsliljorna flyttade in i en blå hink och fick ett nytt hem invid lekstugan.

Lillan tyckte att det var oliiidligt spännande med alla hinkar, vattenkannor, papperskassar, krukor och jordpåsar.

…kanske speciellt jordpåsarna.

Som sagt.

När jag planterat om alla små krukväxter hade blomjorden precis tagit slut, men nu har jag handlat ny och är redo att ta tag i de stora krukorna.

Wow. Känner mig verkligen hopplöst mycket lantis just nu. Varje gång jag går in på Facebook känns det som att alla jag känner sitter och dricker rosé på uteserveringar, pratar i radio, diskuterar hur KP-Ola hanterat den eventuella kokainskandalen, anordnar föreläsningar och utställningar och klubbar och annat kulturellt, hippt eller samhällsengagerat.

Och jag känner bara: tack för att jag slipper. Det låter roligt och intressant och coolt och allt möjligt positivt, men jag orkar inte. Jag måste få vila här. Äta räkor och se Eurovision. Leta en andra begagnad bil på Blocket. Få jord under naglarna.

I fredags kväll när hantverkarna tackade för sig såg vår hall ut såhär.

Efter vattenskadan har den fått nytt golv och nya väggar, badrumsdörren har flyttats dit förrådsdörren satt förut och plötsligt har vi en vägg där man kan ställa garderober. Vilket är för väl, eftersom det inte finns något förvaringsutrymme alls i det nya badrummet. Så för några veckor sedan åkte jag och Ronnie till Ikea och köpte två garderober som jag gått och längtat efter att få skruva ihop.

Och i fredags kväll var det alltså dags! Det tog en rätt bra stund, men jag ville få hela hallen i ordning eftersom min käre vän Jakob skulle komma och hälsa på dagen därpå. Han har aldrig sett huset förut och när vänner ska komma hit för första gången blir jag lätt lite besatt – jag vill ju att de ska ”åååh”:a och ”aaaah”:a när de kliver in! Och kanske skulle han inte tänka så mycket på att resten av huset fortfarande är kaosartat om hallen var riktigt tjusig, tänkte jag.

Jag höll på tills tre på morgonen, men det var det värt, för när jag vaknade på lördagen möttes jag av den här hallen:

(De två sista bilderna tog jag nyss, eftersom jag tyckte att hallen blev extra fin med spretiga rosa tulpaner.)

Så här ser jag ut just nu. Idag har jag oljat in ena verandan, planterat om krukväxter, rensat ogräs, klippt gräset och tagit några varv med trimmern. Ätit både frukost och lunch i trädgården (såklart!) och suttit och läst Margareta Strömstedt med en katt mellan fötterna. Hittills har det varit en alldeles, alldeles perfekt dag. Jag tackar och tar emot.

Eh… exakt vad tänkte jag när jag köpte en krukväxt i form av ett träd?

Det tog förstås tio sekunder innan Biianka klättrat upp till toppen. Och när en katt klättrar upp i det här krukväxtträdet, tja… då välter det. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag fått ställa upp det igen.

Dessutom är ju stammen alldeles klockren att vässa klorna på.

Stackars lilla palm. Jag är säker på att den längtar hem till Ikea, att den dagdrömmer om att dess riktiga föräldrar ska komma och knacka på och säga att tyvärr, det har blivit ett misstag, den där palmen ska egentligen bo hemma hos oss i vårt totalt kattfria hem. Men så välter den för tredje gången idag och det är inte ens lunchtid ännu och lilla palmen inser att man kan drömma hur mycket man vill, det gör inte drömmarna ett dugg mer verkliga.

Nej, du drog ingen vinstlott. Det kan man då rakt inte påstå. Förlåt.

Min Ronnie är verkligen inte världens lättaste att fånga på bild. Tar jag fram kameran börjar han direkt göra fula grimaser tills jag tröttnar och ger upp. (Fotot här ovanför är ett sällsynt undantag.)

Men att han inte syns på bild i bloggen så ofta betyder inte att han inte är mest värdefull av alla. För det är han. På riktigt är jag lycklig varje dag över att vi får vara varandras. Och inte bara för att han lagar världens godaste köttfärssås.

Om ni vet vad noll gånger noll är så vet ni också hur mycket koll jag har på det här med blommor. Men att jag inte vet eller kan någonting om dem betyder inte att jag inte gillar dem. För det gör jag. Massor!

Just nu är de här mina favoriter. Jag köpte dem på Ica i påskas, när de bara var lökar med små gröna piggar som stack upp, och någon vecka senare har de hunnit bli såhär ståtliga. De doftar härligare än härligast och är så fina att se på – påminner inte själva blommorna om stekta ägg?

Uppdatering: Jag fick precis veta genom en kommentar att de heter ”pingstliljor”. När jag googlade upptäckte jag att det latinska namnet är Narcissus poëticus. Hur vackert är inte det!