Tack Sara!

Jag fotograferar med en Canon Rebel T2i (tror att den heter EOS 550D om man köper den i Sverige) och ett 50mm-objektiv, också från Canon. Ljuset gör hela skillnaden mellan en bra och en tråkig bild – bäst tycker jag att det blir i ”låg” sol (strax innan den går ner) och motljus, men det är förstås en smaksak.

När jag lagt in bilderna i datorn drar jag upp kontrasten i Photoshop (går lika bra med gratis bildbehandlingsprogram, exempelvis Gimp), eftersom jag tycker att färgerna blir mycket vackrare då.

Ofixad…

…på med full kontrast…

….fixad!

(På tal om tillbehör: när jag fotar mig själv använder jag stativ och fjärrkontroll. Precis samma sak gäller med ljuset då, låg sol och motljus blir vackrast!)

Det är många olika faktorer i kombination som gör mig extra hemmapysslig just nu. Det strålande vädret, nästan-färdig renovering och lugn jobbperiod, för att nämna några.

Igår planterade jag till exempel om alla mina små krukväxter.

Pingsliljorna flyttade in i en blå hink och fick ett nytt hem invid lekstugan.

Lillan tyckte att det var oliiidligt spännande med alla hinkar, vattenkannor, papperskassar, krukor och jordpåsar.

…kanske speciellt jordpåsarna.

Som sagt.

När jag planterat om alla små krukväxter hade blomjorden precis tagit slut, men nu har jag handlat ny och är redo att ta tag i de stora krukorna.

Wow. Känner mig verkligen hopplöst mycket lantis just nu. Varje gång jag går in på Facebook känns det som att alla jag känner sitter och dricker rosé på uteserveringar, pratar i radio, diskuterar hur KP-Ola hanterat den eventuella kokainskandalen, anordnar föreläsningar och utställningar och klubbar och annat kulturellt, hippt eller samhällsengagerat.

Och jag känner bara: tack för att jag slipper. Det låter roligt och intressant och coolt och allt möjligt positivt, men jag orkar inte. Jag måste få vila här. Äta räkor och se Eurovision. Leta en andra begagnad bil på Blocket. Få jord under naglarna.

Tänk att ha ett syskon man älskar såhär mycket. Ett syskon man tillbringar varje minut av varje dag med men ändå vill sova med, tätt omslingrad.

De har börjat sova såhär varje natt, ihoprullade vid min fotända. Just i natt blev det en smula irriterande, eftersom jag hade väldigt svårt att få någon vettig sömn när jag var tvungen att ligga ihopvikt som en kanelsnäcka. Men framåt morgonen hade de hasat ner tillräckligt för att jag skulle kunna sträcka ut mig någorlunda, och då kändes det bara som det mysigaste någonsin.

Nu är de ute och jagar humlor och möss och kopparormar tillsammans. Världens sötaste lilla Dream Team.

Titta noga på de här bilderna.

Tycker ni kanske att Baz och Bii verkar lite ståtligare, lite klokare, lite mer respektingivande än vanligt? Lite tuffare, lite snabbare, lite mer kraftfulla?

I så fall tycker ni helt rätt. Det är nämligen ingen vanlig dag. Det är ju älsklingskatternas födelsedag!

Grattis på ettårsdagen, mina stjärnor. Må ni leva uti hundrade år.

Jag förstår självklart att den här kommentaren inte är taskigt menad. Men kommentarer som den dyker upp förvånande ofta. Alltså… tror ni verkligen det? Att jag glömmer bort en av katterna?

Funderade på om det ligger något i det. Att jag i själva verket omedvetet favoriserar en av mina kärlekar. Så jag klickade på min ”kattegori” (jaaa jag är så himla skojig, jag vet) och satte mig och räknade. Gissade att det kunde vara fler inlägg som visade bilder på bara Biianka än om bara Basse – dels är han ofta ute på egna äventyr medan hon hänger mig i hasorna mest hela tiden, dels vill han gosa med kameran varje gång jag tar fram den och är alltså lite svår att fånga.

Och, well, visst. Sedan Bii blev frisk från sin hemska bitskadeinfektion har jag lagt upp tjugoen inlägg med bilder på katterna. Av de tjugoen handlar nio inlägg om båda katterna, sju om bara Bii och fem om bara Baz. Vet inte vad ni tycker, men i mina ögon är det inte direkt skandalöst ojämnt fördelat.

Men för att svara till er som undrar: nej. Ni behöver inte vara oroliga. Jag glömmer inte bort en av katterna. Och till skillnad från de flesta kattägare så är jag hemma och umgås med mina katter dygnet runt, så de löper ungefär noll risk att bli försummade.

Tidigare i veckan städade jag ur byrån i sovrummet. Tömde lådorna, torkade ur dem med trasa, sorterade innehållet och skulle sedan lägga, strumpor, underkläder och linnen i rätt lådor.

Men då hade lådan blivit upptagen av lilla Bii.

Och sen av the Bassmeister.

Och till slut… av båda två.

Jag funderade ett tag på att stänga lådan. Men katterna har så svårt att ta ett skämt. De skulle säkert tro att jag tänkte lämna dem där inne och bli helt förstörda. SOM OM JAG SKULLE GÖRA DET! Dumkatter.

Seriöst – det har nog aldrig någonsin varit såhär lugnt och skönt hemma hos mig. (Eller jo, när jag varit helt ensam hemma, men det gills ju inte.)

Hantverkarna har åkt hem för dagen, katterna har slocknat bredvid mig i soffan, hagelskurarna som smattrat mot uterummets plåttak i timmar har blåst iväg och nu skiner solen milt utanför fönstret.

Jag har jobbat undan nästan hälften av dagens texter och pausar med te och citronkaka (JAG HAR BAKAT SJÄLV!!!).

Ursäkta crappy mobilbilder, orkar inte gå upp på övervåningen och hämta kameran. You gotta fight! For your right! To be laaaaazyyyyyyy.

Det var hemskt fint i Pålmark, men nu tror jag ändå att jag drar hem till de här små grisarna.

I helgen är det valborg. Då ska jag sitta på stenarna utanför vårt uthus, blunda och hoppas att Fanny sitter bredvid mig. Att det fortfarande är valborgsmässoafton 2010 och att ingenting har förändrats.

Snälla, tänk på Cancerfonden.

Snart ska vi äta pitepalt, kanske min favoriträtt i hela världen. (Eller nja, palten hamnar precis efter hummer. Japp, jag ääääälskar hummer, I’m fancy like that.) Sedan ska vi åka och hälsa på mina fina småkusiner! Wilma, Clara, Alfred och lilla, lilla Tyra som jag aldrig träffat, för när jag var uppe förra året låg hon fortfarande i magen. Fatta lyxen! Pitepalt OCH ny bebis.

Men det är svårt att inte längta hem till mina små knyten därhemma. Ingenting slår Bassilusken och Lilltufsan. Ingentiiiing! Tur att det inte är någon tävling. För då skulle de alltid vinna. Och det vore orättvist.

PS. MÅSTE bara tillägga – är inte de där sängkläderna med rosor de finaste Ikea någonsin haft i sitt sortiment?! Jag känner bara sådär ”LOVES IT!”, och så känner jag inte ofta vad gäller sängkläder. Eller jo. Men extra mycket nu. DS.

Idag är jag på mentorsutbildning i Gnesta, och ikväll åker jag in till Stockholm för att äta middag med en kär vän som är på spontant Sverigebesök. Bjuder på fyra porträtt av världens finaste tjej så länge. Världens finaste tjej som jag inte får träffa igen förrän på fredag – det är dags för den årliga resan upp till mormor och morfar i Pålmark. Min mormor råkar nämligen vara en riktig hejare på det här med att deklarera, och eftersom jag själv är totalt värdelös på allt som har med siffror att göra är det en väldig tur att jag har henne.