Den här veckan skriver jag i Sofis mode om det nya och vidunderliga i att vara kattmamma. Ni som får tag i en tidning (eller som har väldigt bra syn) får hemskt gärna läsa, som vanligt.

Flufftrollet som har parkerat på köksbordet på bilden är Baryshnik, vår fina Basse, bästa kattkillen. Han är så väldigt deppig just nu, det är hemskt. Han hatar att inte få leka med sin syster som är sjuk, att hon får all uppmärksamhet. I vanliga fall är han den gosigaste, snällaste, keligaste katt man kan tänka sig – den senaste veckan har han varit uppspelt, på sin vakt, sur och avvisande. Speciellt Ronnie är nog nästan mer orolig för Basse än för Lillan.

Jag tycker att det är jobbigast när Basse kommer och stryker sig, buffar och gosar, liksom påminner mig om vilken alldeles underbar sötnos han är egentligen, under attityden. Hoppas bara att allt återgår till det normala så snart Biiankas sår läkt och hon och brorsan får vara tillsammans igen.

Haha, typiskt – bara för att jag skrev det här så hoppade han precis upp hos mig i sängen och borrade in nosen under min arm. Söta. Jag är övertygad om att han kände på sig att hans rykte stod på spel. Så, för att förtydliga: Baryshnik är inte alltid sur bara för att Lillan är sjuk. Bara oftast.

När lilla Lillan var ännu mindre än hon är nu.

Min Ronnie skriver så fint om Biianka i dagens Aftonbladet, om maktlösheten och oron när någon man älskar är skadad och sjuk. Läs hemskt gärna här!

Den här veckan är jag äntligen, äntligen tillbaka i Sofis mode!

Ja, då menar jag förstås inte ”äntligen” som i ”som ni har längtat!”. Utan mer ”äntligen” som i att tre veckor utan att kunna jobba är väldigt tungt för min ekonomi. Speciellt när vi kommer att få lägga ut jag-vågar-inte-ens-tänka-på-hur-mycket för vårt vattenskadade badrum. (Försäkringen täcker en liten del, men det blir fortfarande alldeles katastrofalt dyrt för oss.)

I veckans nummer skriver jag krönika om en ny vän jag delade rum med på Nyköpings Lasarett. Och om Bonnie Barton som jag gärna hade haft som ny vän, hon också. Så himla fin tjej.

Jag hann aldrig tipsa om veckans Sofis mode, sjukhusvistelsen kom ivägen. Vet att vissa kan läsa krönikorna från skärmdumparna jag lägger upp och andra inte, men den här gången slänger jag upp texten här så att alla kan kika.

Jag vaknar klockan sju av att huset skakar. Det låter ungefär som om någon river en vägg med slägga.

Det är också precis vad som händer.

Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om.

Vem försöker jag lura? Dags att gå upp. Lika bra att jag skaffar mig samma dygnsrytm som hantverkarna.

Det är lustigt: för inte alls länge sedan låg jag på en thailändsk strand och längtade hem. Då hade jag visserligen ingen aning om att ett trasigt rör skulle göra att golv, väggar och tak måste rivas ut ur tre rum, att vi ska bo i en byggarbetsplats fram tills sommaren.

Men konstigt, ändå. Att jag inte såg det komma. Just vattenläcka var kanske svårt att förutse. Men vad hade jag väntat mig? Att allt här hemma bara skulle vara frid och fröjd, ro och harmoni, smältsnö och vårens första tussilago?

Kanske är det med livet som med våra kroppar. Varje gång jag läser om cellulitkrämer och rumpövningar, rynkbehandlingar och hakimplantat, slås jag av det komiska i att vi verkar tro att våra kroppar i grunden är Barbiedockssmala, släta och supermodelltjusiga. Att allt som avviker från den här ”ursprungliga” idealbilden är defekter, misstag som kan rättas till, om vi bara kämpar tillräckligt hårt. Att vi kan skala av oss det här felaktiga lagret och träda fram som de välretuscherade Victoria’s Secret-gudinnor vi i själva verket är, någonstans därunder. Som om varje dag i våra vanliga kroppar är ett misslyckande.

Samma sak med livet. Förstås. Har jag inte lärt mig någonting? Jag går och väntar på att allt ska ”återgå till det normala”. Blir lika förvånad varje gång något nytt dyker upp och vänder upp och ned på tillvaron. Som om det riktiga livet fanns någon annanstans, dolt bakom sjukdom och död och vattenskador, utbrändhet och kärlekstrassel, trasigt bredband och telefonkö till försäkringsbolagets kundtjänst.

Så går åren medan vi inbillar oss att det finns något annat där ute, ett liv där ingen blir sjuk och rör aldrig går sönder.

Som om livet vore någonting annat än just det här. Att släcka bränder. Att göra så gott man kan för att få kontroll över en innan nästa flammar upp. Försöka lära sig något under tiden.

Jag äter en ostmacka vid köksbordet och lyssnar till snickarnas planer för kvällens hockeymatch, AIK – SSK. Ute är det plusgrader.

Och om ett år ligger jag i mitt nya badkar och tänker att det var allt rätt gött ändå, att den där vattenläckan gjorde att vi fick bygga ett alldeles nytt badrum.

Eller så tänker jag inte på det alls. Antagligen har jag redan glömt.

Efter tre veckors semester är mina krönikor tillbaka i Sofis mode. Den här veckan skriver jag om att alltid längta någon annanstans.

Och så har jag pratat med den här sanslöst coola kvinnan, Justyna Baraniecki. Hon har en väldig massa fina kläder, men framför allt är hon rolig och klok.

I övrigt så är det här en riktig pissdag, men det vill jag inte förpesta det här inlägget med att klaga över (jahapp, så gick det med den saken). Klagar i ett eget inlägg senare istället.

I veckans Sofis mode skriver jag om att gå på parmiddag. Och om Kryz.

Såg precis att jag fått sms från finaste Anna som frågade om jag kommer på bokcirkelmötet ikväll. Hade helt lyckats glömma, känner mig så jäkla dum. Håller på att tappa greppet om tiden lite. Antar att det är risken med att inte ha några arbetstider – dagarna flyter ihop och de enda datum jag fortfarande lyckas hålla kolla på är deadlinetider och psykologbesök.

Men å andra sidan. Man ska inte begära för mycket av sig själv. Det säger min psykolog och hon känns som att hon vet vad hon pratar om.

I veckans nummer av Sofis mode sätter jag mig i fåtöljen hos psykologen igen.

Om jag ser väldigt, väldigt trött ut på bilden så är det för att jag var det.

Och så har jag pratat med Bobby Raffin från Toronto. Ursöta, bedårande Bobby. Han är en sådan person jag skulle vilja dricka kaffe med i åtta timmar och bara prata om ungefär vad som helst. Så ljuvligt rar, trevlig, ödmjuk, smart och rolig. Jag är så glad att jag får skriva de här bloggporträtten, lära känna de här fina människorna, om än på avstånd. Kika in i hans blogg här! (Just det, han är dessutom den första killen jag porträtterar. Fler dyker upp.)

Veckans texter i Sofis mode. Läs dem gärna i tidningen.

Förresten är det idag exakt två år sedan mitt första blogginlägg här hos Aftonbladet, och exakt två år sedan min första krönika i Sofis mode kom ut i butik. Så, ett litet jublieum, alltså.

Önskar att jag mådde lite bättre idag. När det är tvåårsdag och allt. Men det gör jag inte. Jag mår skräp.

Idag är det valdag i USA. Min syster är ledig från skolan, hon jobbar i vallokal hela dagen. Själv sitter jag hemma i huset, har skrivit bloggporträtt och skickat jobbmail, nu läser jag bok och kliar lilla katten under hakan.

I Sverige är förstås Sofis mode ute i butik som vanligt. Jag skriver om att fylla tjugosju och har intervjuat söta Kasia (lite roligt förresten: hennes blogg heter ”Jestem Kasia”, ”jag är Kasia” på polska, men om man översätter bloggen till engelska står det att den heter ”I’m Barry”).

Stort tack för alla fina gratulationer på min födelsedag! Måste tyvärr säga att de var det bästa med den dagen. Tur att många andra dagar i mitt liv är bättre. Annars hade det varit bedrövligt. (Berättar mer en annan gång, lovar!)

I veckans Sofis mode skriver jag krönika om… hur demoner från ett liv man lämnat bakom sig kommer tillbaka när man är som mest sårbar, som mest mottaglig för mörka tankar.

Och i bloggporträttet får man träffa Zanita från Sydney, Australien. Hon är vacker, begåvad och mer än en smula ambivalent inför sin modellkarriär. Det hade jag gärna skrivit mer om i artikeln, men kände att det tog alldeles för stor plats.

Tror att det är ganska vanligt att modeller – speciellt när de blir lite äldre – känner som Zanita: att modelljobbet visserligen fört med sig massor av möjligheter och är en erfarenhet de inte skulle vilja vara utan, men också gjort att de blivit osäkra, fått skev självbild och snedvriden syn på vad som är viktigt i livet. Jag vet i alla fall att jag känner igen mig.

Hade jag inte hållit på och trasslat runt i modellbranschen de där åren hade jag inte varit den jag är idag. Och även om det var en förjävlig tid på många sätt, även om jag inte gillade den jag var, så tycker jag ofta väldigt mycket om den jag blev. Och det är alltid något. Kanske det viktigaste.