För några veckor sedan blev jag tillfrågad om att skriva en text för Rosa Bandet-insamlingen. Eftersom jag råkar vara smått besatt av att samla in pengar till Cancerfonden var det knappast som att jag tvekade.

När jag skrivit och skickat in texten grät jag i jag-vet-inte-hur-många timmar. Kanske var det dagar.

Idag ligger den uppe i Kontantens uttagsautomater och på nätet, och jag kan inte ens avgöra om den är bra eller inte. Men den gör nästan lika ont för mig att läsa som den gjorde att skriva, så jag antar att den fyller sin funktion: att berätta om tomrummet efter den man älskar. Att påminna om att cancern dödar, utan urskiljning eller nåd. Att ingen går säker. Att det inte går att älska en människa frisk. Att inte ens de starkaste av de starka orkar hur mycket som helst.

Läs texten här.

”Utan dig har allt avstannat.
Jag duschar och borstar tänderna, kokar pasta och äter den, skriver mina texter och pratar om vädret med grannarna eftersom jag måste.
Ibland ler jag, skrattar till och med, eftersom jag borde.
Men det är inte verkligt.
Jag imiterar ett liv, eftersom det måste gå vidare.
Jag vet bara inte hur.”

Såhär ser mina sidor i veckans nummer av Sofis mode ut. Läs gärna.

Tro mig – jag skulle hemskt gärna låtit veckans krönika handla om någonting annat än om sorgen och saknaden efter Fanny. Men det fungerar inte så. Sofis mode-krönikorna är skärvor av mitt liv och mitt liv består av sorg och saknad. Att skriva om någonting annat och ändå vara personlig kom helt enkelt inte på fråga (jag försökte, det var lönlöst).

Men jag kan intyga att mitt bloggporträtt inte handlar om min bästa vän. Dock om sjukdomar – de var svåra att undvika, eftersom Jasmine råkar vara läkare och ”fullständigt besatt av bakterier och virus”.

Nu måste jag jobba. Men läs gärna texterna. Kram.

Tänk. När jag skrev den här krönikan förra söndagen var jag ledsen över valresultatet. Ingenting annat. Jag visste att Fanny var väldigt dålig, men jag trodde fortfarande att det skulle vända. Det fanns fortfarande hopp.

Texten, som finns att läsa i Sofis mode den här veckan, handlar om ”Tusen gånger starkare”. Christina Herrströms bok om jämställdhet i skolan som nu blivit film.

I bloggporträttet får man träffa Katrina Jume. Henne tycker jag verkligen om. När vi pratade och mailade blev jag helt knockad av hur klok, smart och cool hon var. Snäll, glad och rolig. Jag hade förväntat mig något annat, nej, jag vet, man ska inte ha förutfattade meningar om människor. Men jag hade trott att hon skulle vara sådär ball och ”attitydig”, och sådana människor gör mig nervös, får mig att känna mig gammal och bonnig. Det är skönt att ha fel.

Fy vad jag har ont i huvudet. Och i ryggen. Sitter och skriver men min hjärna vill inte samarbeta, den bara gnäller över värken, kan inte fokusera. Så är det alltid. Eller, när jag är stressad, orolig, ledsen. Just nu betyder det hela tiden.

I alla fall, läs gärna Sofis mode. Godnattkram.

I veckans nummer av Sofis mode handlar min krönika om vänskap, på internet och utanför. Så som jag minns den.

I bloggporträttet möter man Erika Altosaar, konststuderande i Montreal. Själv har jag pinsamt dålig koll på konst, men är man intresserad av teckning och måleri tror jag verkligen att man uppskattar hennes blogg. Hon känns väldigt dedikerad.

I alla fall – läs gärna!

Krönikan i veckans nummer av Sofis mode handlar, passande nog, om politik. Den hoppas jag att ni läser.

I veckans nummer av Sofis mode har jag en krönika som handlar om… förändring, kanske.

Och ett stilporträtt där man får träffa indonesiska Sonia Eryka som är sjutton år och så brutalt söt och driftig.

Läs gärna.

Mina texter i veckans nummer av Sofis mode handlar om att vara ensam – men ändå inte – i ett hus en ovanligt mörk natt. Och om Iris. Hon är löjligt söt och man kan läsa hennes blogg här.

Jo, förresten: det här inlägget är tidsinställt. Jag och min syster har nämligen, när det publiceras, precis landat i Berlin! Achtung!

Veckans krönika i Sofis mode handlar om den bästa vän jag någonsin haft och någonsin kommer att få. Den vill jag gärna att alla läser, men allra mest hon. Och det har hon ju redan gjort.

I veckans nummer av Sofis mode skriver jag om oron inför det besök jag får om exakt en vecka.

Och om Barbro Andersen. Barbro är en sådan där tjej som jag bara tycker om så himla himla himla mycket. Hysteriskt rolig, smart och egensinnig.

Nu ska jag sätta mig i min WOU och åka in dit mitt hjärta bor.