Dömt att misslyckas.
av
Veckans krönika i Sofis mode handlar om kärlek. Hur den alldeles för lätt kan få en att ge upp den man egentligen är, i ett fåfängt försök att bli den man tror att den man är kär i vill ha.
Veckans krönika i Sofis mode handlar om kärlek. Hur den alldeles för lätt kan få en att ge upp den man egentligen är, i ett fåfängt försök att bli den man tror att den man är kär i vill ha.
Den här krönikan fanns i butik i förra veckan. Men då satt jag här ute i huset utan minsta tillgång till internet (nu kan jag blogga genom mobilen och kan ibland låna nät, om jag både har tur och har varit riktigt snäll), så jag kunde inte skriva ”köp köp köp, läs läs läs!”. Alltså får ni den här. Mest för att jag tycker att jag var ganska lustig när jag skrev den, och när jag tog bilden – och det händer inte direkt varje dag. För att uttrycka det milt.
Det är omöjligt. Det här är inte jag.
Och ändå verkar det onekligen som att det är jag som går här – och plockar. Diskar, dammsuger, putsar fönster och bäddar, tvättar och storhandlar och skrubbar bort tandkrämsfläckar ur handfatet.
Han säger: älskling, jag gör det där sen. Naturligtvis säger han det. Han vill väl, men han är bara så trött, så stressad, så försenad, han har så mycket att göra.
Jag vet hur det är. Jag brukade vara som han. Petade lite i diskberget när allt porslin var slut, upptäckte att möglet på tallrikarna längst ner hunnit börja bygga järnvägar och hålla demokratiska val, tog en pappersassiett ur skåpet istället. Han gjorde likadant. Vi levde i en svinstia, det är sant. Men det var en jämlik svinstia.
Sedan började jag jobba mindre och han mer. Plötsligt var jag hemma om dagarna, umgicks alldeles för tätt med de tama dammråttorna, tröttnade på stanken och stöket. Så jag började städa. Försiktigt först, efter hand allt mer självsäkert. Han kom hem, på kvällar och nätter, behövde inte längre äta på papperstallrik. Nu fanns alltid rent porslin. Och när han ätit upp ryckte jag porslinet ur händerna på honom: den tar jag, tackar så mycket! Nej, sitt du!
Där är vi nu.
Ibland försöker han sig på att diska några glas. Jag ler och nickar, sammanbitet. Ååh! Tack, tack! Det räcker så. Ska du inte gå och spela lite tevespel nu?
Och så går han in i vardagsrummet och jag får äntligen diska om glasen. På mitt sätt. Det är förstås gulligt att han försöker, men han känner inte till systemet. Först inuti – sen utanpå – extra noga uppe vid kanten – sist undersidan – och så skölja tre gånger.
Men jag närmar mig något slags gräns. Tiden räcker inte längre till. Vi har faktiskt vant oss vid en viss standard, och det är ett heltidsjobb bara att upprätthålla den. Och han hjälper ju aldrig till! Han vill, men det blir bara fel. Han vet inte ens i vilken ordning rengöringsmedlen ska stå i städskåpet (med äppeldoft ytterst, Ajax Floral Passion längst in. Förstås).
Städmartyren har blivit jag och jag hon. Om nätterna börjar jag drömma om att leva ensam, i kaos och smuts, jag har förlorat förståndet, jag skrattar högt åt synen av mina fotspår i dammet. Vaknar med ett ryck. Går upp. Dammsuger bakom soffan.
I dagarna flyttar vi ut till det finaste lilla hus jag någonsin sett. Jag ser det som en ny chans. Jag saknar inte svinstian, men jag längtar efter min självrespekt. Införskaffar alltså ett rutigt förkläde på Ikea.
Här, varsågod älskling, säger jag.
Och igår köpte vi diskmaskin.
(Krönika publicerad i Sofis mode, 2:a mars 2010)
Idag finns veckans Sofis mode i butik.
Min krönika handlar om att vara femton. Om modell(mar)drömmar och självförakt, längtan efter någonting annat, om varför vi gör de val vi gör. Och vad de gör med oss.
(På bilden ser ni mitt femtonåriga jag och fina Dancer som jag red en kalifornisk sommar.)
Nu åker jag, mamma och lillasyster till Ikea och köper ett halvt husmöblemang. (Den andra halvan är redan införskaffad.) Ha en fin dag, kära ni.
Veckans krönika i Sofis mode ser ut såhär.
Den handlar om hur mitt liv ser ut, precis just nu.
Om när allt man trodde att man visste ställs på ända och man plötsligt måste omvärdera varenda dröm.
Om rädsla, om längtan och hopp.
Läs den gärna i Sofis mode, som finns i butik idag, imorgon och på torsdag.
Om ni gör det så hoppas jag att den väcker en tanke eller två. Det vore fint.
Det här är veckans krönika i Sofis mode.
(Och min älsklingskofta är från Åhléns, för er som kanske tycker att den är lite härlig.)
Nu åker jag till Ikea och bestämmer vilka möbler som ska få flytta in i vårt hus. Puss.
Den här veckan skriver jag om ”Dawson’s Creek” i Sofis mode. Och om kärlek.
Jag hoppas att ni vill läsa.
(Såg i affären att det, passande nog, är min älskade Joey Potter som pryder omslaget.)
Här har ni veckans Sofis mode-krönika. Den finns i butik idag, imorgon och på torsdag. Och handlar om juldagsfirande, om att ha en hemstad, någonstans att åka hem till.
Det här är veckans Sofis mode-krönika.
Jag tycker om den. Den känns på något sätt annorlunda än många andra jag skrivit. Jag låg sjuk i sängen och läste, och plötsligt var jag bara tvungen att ta fram datorn och börja skriva. Fånga en tanke.
Jag hoppas att ni läser. Kanske tänker på den någon gång.
Min kolumn i dagens Aftonbladet kan ni läsa här.
Såhär ser veckans krönika i Sofis mode ut.
Det vore roligt om ni ville läsa den.