Veckans krönika i Sofis mode handlar om… ja, rubriken är väl ganska talande.
Tidningen finns i butik idag, imorgon och på torsdag. Det vore fint om ni ville läsa.
Nu ska vi åka ut till vårt hus.
Just det. Jag hade en kolumn i tidningen i fredags. Den handlar om feminism och ni kan läsa den här.
I veckans nummer av Sofis mode sammanfattar jag det gångna året. Och blickar framåt. Som sig bör.
Det vore väldigt fint om ni ville göra detsamma.
Vad har förändrats i era liv sedan förra nyårsafton? Vad blev som ni önskade, vad väntar ni ännu på? Och vilka förhoppningar har ni inför tjugohundratio?
(Sofis mode kan köpas tillsammans med Aftonbladet idag, imorgon och på nyårsafton. Krönikorna läggs tyvärr inte upp på nätet.)
Hmm. Av allt man kan välja att skriva om i ett julnummer valde jag ”Twilight”.
Krönikan kan ni läsa i Sofis mode som finns att köpa med Aftonbladet idag och imorgon. (Den gick att köpa igår också, men jag glömde bort att tipsa om den i julstressen.)
Den handlar om några av de allra viktigaste människorna i ens liv. De som stöttar när det känns omöjligt att stå, de som lagar en när man trodde att man var förevigt trasig. De som bara önskar en enda jävla sak, och det är att bli älskade tillbaka. Och så kan man inte. Eftersom ens hjärta, trasigt eller inte, tillhör någon annan.
Ja, ungefär så. Kryp upp i soffan med några kladdiga knäck och läs den när ni får en stund över!
(Förresten så har jag hört rykten om att inte bara min rubrik, utan alla rubriker i det här numret av Sofis mode, är på rim. Vadå ambitiöst, liksom?)
Såhär ser veckans krönika i Sofis mode ut. Den finns i butik idag, imorgon och på torsdag och handlar om att förändra sitt liv. Om att vara rädd att inte räcka till, att inte vara nog. Men att våga trotsa den rädslan.
Jag hoppas att ni läser och tycker om den. Eller åtminstone tycker någonting alls.
Veckans krönika i Sofis mode handlar om att vara på besök i sin kärleks stad. Den där staden som ibland kan kännas som en klängig exflickvän, den sorten som vägrar släppa taget. Som varit hans allt under så lång tid, som format honom, som tror att den fortfarande vet allt om honom. Som vägrar inse att de vuxit ifrån varandra. Och som det kan vara ganska svårt att komma överens med.
Det är inte en alldeles spektakulär text, men jag läste om den nyss, och jag tycker att den är väldigt fin. Den finns att läsa i Sofis mode som man alltså kan köpa tillsammans med Aftonbladet idag, imorgon och på torsdag (fast då brukar den vara slut mest överallt).
När ni läst får ni hemskt gärna berätta vad ni tycker och tänker. Det känns så himla fint att veta att någon läser.
När jag blev inlagd på S:t Görans sjukhus häromveckan hade det gått exakt två veckor sedan jag var där sist. Får se till att ta mig dit snart igen om jag vill bli stammis på riktigt. Haha. Ta i trä.
Mitt första besök hade att göra med en mango. Ni kan läsa om det här.
(Och alla ni fina som frågar: Jag har stressat mig sjuk, helt enkelt. Jobbat för mycket. Så jag måste vila.)
Dagens Aftonbladetkolumn handlar om ledsna pojkar. Och finns att läsa här.
Nu kan ni läsa den kolumn jag skrev efter att ha bevittnat Stureby-rättegångens första arton minuter. De arton minuter som hölls öppna. Innan dörrarna stängdes.
Jag anser att de fattat fel beslut. Jag har, naturligtvis, full förståelse för att det blir lite enklare, mer bekvämt, för de två sextonåringarna att berätta sina versioner av det som hänt om inte lika många ser på. Men i längden tror jag att det varit ett extra obehag värt att utstå – att få en chans att ge svar till alla oss som försöker förstå.
Och om det vore en för stor anspänning att hålla förhören med de båda sextonåringarna öppna – varför stänga allt? Varför inte låta oss få en bild av helheten? Varför ska de båda advokaterna tala bakom stängda dörrar – tycker de också att det är så oerhört besvärligt med media? Så besvärligt att det är värt att låta skvallret och spekulationerna på nätet vinna? Tydligen.
Läs kolumnen här.
