Som ni kanske har märkt så händer inte särskilt mycket här. Ja, här på bloggen, alltså. Utanför den händer en hel del.

Jag håller på att genomföra ett helt gäng ganska stora förändringar i mitt liv. Till exempel kommer jag att skriva väldigt mycket mindre journalistiskt och istället sätta mig i skolbänken igen i höst. Och i mitt nya, fina kontor, förstås. Där kommer jag äntligen att ta mig tid och utrymme att skriva på sådant jag verkligen vill. Som en bok eller kanske två.

Alldeles nyss satte jag punkt i Worddokumentet för min senaste krönika till Sofis mode. Efter att jag skickat in den kommer jag att skriva tre till. Sedan blir det inga fler. Efter att ha skrivit flera hundra stycken de senaste tre åren behöver min hjärna vila från berättelser om mig själv och mitt liv. Det finns så mycket annat att skriva om, så många andra berättelser att utforska.

En jämförelsevis ganska liten förändring är att jag numera bloggar på engelska. Om mode, katter och min vardag, mest, men lite annat också. Vill man följa den bloggen kan man göra det på accordingtoannika.com.

Gamla inlägg från den här bloggen kommer man i fortsättningen att hitta här. Youtubevideor verkar inte ha lagts över, men det mesta annat. Bilder, kommentarer och sådant. Kommer jag att blogga på svenska igen i framtiden, ja, då blir det kanske där, kanske någon annanstans. Men just nu behöver jag en nystart. Försöka fokusera på det i mitt liv som faktiskt är ljust och lättsamt, utan att vända ryggen åt allt det som gör ont, som antagligen alltid kommer att göra det.

Ni som inte vill följa med mig till nya bloggen, jag hoppas att vi ses igen en dag. När vi alla kommit till en annan plats, bättre, eller bara annorlunda. Fast helst bättre. (Och med ”plats” syftar jag inte på Aftonbladets bloggportal, men det gissar jag att ni hajade.)

Tack för tre fina år här. Ni har stöttat mig mer än jag någonsin kan återgälda. Tusen, tusen, tusen, tusen tack.

Kära ni.

Jag känner mig inte direkt manad att lägga upp bilder från New York och klaga på hur jobbigt varmt vi har det här.

Mina tankar går till alla inblandade i tragedin i Norge. Ofattbart.

Ta hand om varandra.

Genom Bloggkommentatorerna hittar jag det här blogginlägget. Det är nu tio minuter sedan jag läste det och jag gråter fortfarande.

Läs, tänk till, och SAKTA NER för fan. Snälla.

Vi får inte glömma hur skört det är, alltihop.

Såhär såg mitt nya kontor ut första gången jag såg det.

”Vi ska bara isolera, smälla upp några väggar, lägga golv, sätta in dörrar och bygga ett loft”, sa min hyresvärd Tobbe. ”Sen kan du flytta in.”

Sex veckor senare öppnar jag en dörr (som definitivt inte fanns där senast) och kommer in här:

Helt seriöst trodde jag att jag… hamnat på fel våning, eller så. Jag menar, det har tagit sex månader att fixa en vattenskada i vårt hus, men knappt en och en halv att skapa ett rum från scratch? Damn. Antar att det handlar om hur man prioriterar (och det enda som är säkert är att våra hantverkare här hemma prioriterat något helt annat än oss).

I alla fall – jag älskar det! Älskar, älskar, älskar! Jag vet inte var jag hade föreställt mig, men helt klart något väldigt mycket mindre, mörkare, ruffigare. Det här kontoret är ju finare än de flesta ettor jag sett! Tror dock att jag ska måla trappan och räckena vita, har inte riktigt bestämt mig ännu.

Lilla Biianka har mått ganska bra sedan vi kom hem från djursjukhuset i torsdags kväll, bara så att ni vet. Ronnie får vara hemma och ta hand om henne idag, för jag ska till Ikea och köpa skrivbord! Möblerna kommer att bli ett hopplock av sådant jag tar med från huset, gamla prylar som inte fick plats när Ronnie bytte kontor och det absolut billigaste Ikea har att erbjuda, min ekonomi tillåter ingenting annat. Det gör ingenting alls, såklart. De kommer ju att stå i allra finaste kontoret!

När Anna var här i fredags satt hon länge och bläddrade i boken hon läste. 

”Jag måste hitta avsnittet som jag strukit under”, sa hon. ”Det som fick mig att tänka på dig.”

Till slut hittade hon det. Jag tyckte att det var en så fin komplimang att jag var tvungen att mumla något om att jag var kissnödig och sedan gå iväg och rodna en stund.

Hej googlare!

Svaret är: nej.

Det vet jag med säkerhet, för jag fick mens idag. Eftersom ni undrar, tänkte jag.

Puss!

MIST SILENCE AW11 from SOFIFI on Vimeo.

Förra sommaren frågade min vän Sofie, som är designer och driver det egna märket Sofifi, om jag ville vara med i hennes nya ”kollektionsfilm”. Och det är väl klart att jag ville!

Idag fick jag äntligen ta del av resultatet. Fruktansvärt skämmigt att se sig själv på film som vanligt, men jag tycker att de gjort ett riktigt fint jobb med att fånga hela film noir-känslan.

Rolig detalj: Den tjusiga blondinen är Ellinor, till vardags Sofifis ekonomiassistent. Skådisen/modellen som skulle spela hennes roll dök inte upp, så Elli fick snällt dra på sig en blond peruk och sätta sig i sminket. ”Just another day on the job”, liksom…

Wow. Min dygnsrytm är verkligen spektakulärt usel. Jag har precis satt i mig två portioner spaghetti carbonara och slagit mig ner för att ta tag i dagens andra ordentliga arbetspass. Känns liiiite som att det börjar bli dags att styra upp mitt liv, yes, no, yes?

Jag önskar verkligen att jag hade något att dela med mig av. Något roligt eller klokt eller intressant eller så. Men det har jag inte. Allt bara rullar på här och jag gör mitt bästa för att hänga med.

Är världens sämsta bloggare för tillfälllet, med som ni vet går ju sådant upp och ner. Just nu: ner. Vet inte vad jag ska skriva, vilka bilder jag ska lägga upp, vad ni är intresserade av att få veta. Känns lite som att vad jag än gör blir det fel – en skitfånig tanke såklart, när nästan alla som läser bloggen är så otroligt snälla, fina, generösa, uppmuntrande och omtänksamma. Lovar att jag snart är tillbaka med bättre humör och vettigare inställning.

Om det är något särskilt ni funderar över, typ hur mycket Biiankas päls hunnit växa ut eller vilken färg jag har på naglarna just nu (eeh), don’t be shy, fråga!

PS. Insåg just att man ser på bilden att mina naglar är turkosa. Tusan också. DS.

Såhär ser mina texter i veckans Sofis mode ut. Krönikan handlar om den där känslan av att bara rulla på i samma hjulspår, inte för att de är de rätta, utan för att det tar så mycket kraft att ta sig ur dem. Om att behöva en nystart.

Till bloggporträttet har jag intervjuat Jana, henne kan man hälsa på här (och kanske på att friska upp skoltyskan?).

Jag har suttit inne och jobbat hela den här vackra dagen, så nu är det nog dags att ta sig ut och skaffa sig en sisådär tio tusen nya myggbett som kan bli bästisar med de tretton miljarder jag redan hunnit få!

Mitt hår blir så fantastiskt lustigt varje gång det får självtorka. Vore kul att växa ut det till midjan och gå omkring och se ut som ett skogsrå. Då behöver jag inte ha varm jacka på vintern, kan bara svepa in mig i allt krull.

Om jag ser sjukt trött ut så är det för att jag är sjukt trött. Har ingen ork till någonting. Hänger bara i soffan med katterna och bläddrar i gamla tidningar. Ute hällregnar det. Så himla synd, då kan jag ju inte rensa ogräs och ta ett varv med gräsklipparen idag som jag hade tänkt! ATTANS KNALLHATTAR. Det som jag sett fram emot så mycket. Ehehe.