Jag (och min flottiga lugg) sitter på ett Starbucks i Köln, surfar på ett riktigt svinigt dyrt internet, försöker värma upp mina förfrusna fötter.
Och att inte somna.
Det går inte särskilt bra. Nej, det går faktiskt åt helvete. Jag somnar hela tidenm vaknar med ett ryck panikslagen över att någon ska ha snott mina grejer och dragit.

(Min trötthet har med största sannolikhet att göra med att jag bara hann sova en och en halv timme inatt.)

Tröttheten är alltså högst logisk, men jag behöver verkligen bli av med den. Genast. Därför: två cappucino till salamibageln jag äter till frukost.

Om en timme ska jag sätta mig på u-bahn och åka iväg för att göra intervjun. Den intervjun som är hela anledningen till att jag är här just nu. Innan dess måste jag köpa nya batterier till min bandare. Var tusan man nu gör det i Köln.

Dagen började strålande med att jag, klockan halv fem imorse, fick veta att det blivit strul med min flygbokning och att felet med all säkerhet är mitt (men tro mig, ni skulle ha gjort samma fel).abraJag fick stå vid en biljettdisk i en timme medan flygbolagsfolket försökte fixa en hemresa åt mig – och till slut fick jag punga upp två tusen spänn för att överhuvudtaget ta mig hem den närmaste veckan.

(Jodå, jag fick naturligtvis panik. När jag skulle skiva på kvittot darrade jag på handen såpass att de fick ägna tio minuter till åt att jämföra mina namnteckningar med varandra, och är de började klaga på min dåliga handstil freakade jag lite. Ja, igen.
Jag verkar göra det nuförtiden.

Nu somnar jag till, sov gott, kära ni.

Min Oscar, om du läser det här:

Jag saknar dig.

Det är tänkt att jag ska växa ut håret. För ett… projekt.
Och allt för konsten, naturligtvis – men jag är en korthårig tjej. Jag trivs bäst i page (eller ännu kortare).

För att bli lite peppad kollar jag igenom gamla bilder, och inser att om det alls är någonting jag saknar i hårväg – så är det mitt trollhår.

Det där trassliga, bråkiga, kamavbrytande burret.

Det ser jag fram emot att återse igen.

Det här är en av de varmaste, vackraste, ärligaste och mest storslagna unga kvinnor jag någonsin träffat.
Hon heter Erika och jag är så innerligt tacksam att hon är min vän.

Vi promenerade en dag genom ett Stockholm som inte var sig likt.
En grådisig spökstad som kanske aldrig varit vackrare.

Varje gång jag frågar er om råd och läser era svar slås jag av hur otroligt kloka och intelligenta ni är.
Varma, omtänksamma och visa.
Ibland känner jag att jag skulle vilja rådfråga er om allt, jämt. Men sen inser jag att ni förmodligen skulle tröttna på mig rätt snart. Och att det kan vara bra att tvingas fatta egna beslut, även om de då och då blir en smula ogenomtänkta.

Lite vardagslyx: Plötsligt och från ingenstans dök ett starkt trådlöst nätverk upp i min dator, i min lägenhet där jag aldrig någonsin haft internet. Att slippa ta mig iväg till ett internetcafé för att kunna göra research inför morgondagens intervju och skicka iväg några texter var verkligen den bästa present jag hade kunnat önska mig.

Jo, just det – en del av er undrade vad de cafébiträden jag uppmanade att, eh, dra dit pepparn växer hade gjort för att förtjäna så hårda ord.
Och okej, det var kanske inte helt befogat – eller snarare, jag var rätt förbannad på väldigt mycket annat och lät kanske, möjligtvis en del av de aggressionerna gå ut över fel personer.
Men om man sitter på ett helt tomt café (där man dessutom varit stammis i ett halvår) som har gratis trådlöst nätverk, har suttit där en timme och under den tiden druckit te och varm choklad och ätit macka, då ska man fan inte bli utkastad för att man tackar nej när de undrar om man vill ha något mer.
”Då får ni gå, det här är inget internetcafé”.
(Som en annan före detta stamgäst – som råkat ut för samma sak av samma dam – uttryckte det: ”Hon verkar ha missat att de driver ett café och har internet.”)
Vi försökte protestera, visade på allt vi precis ätit och att ingen annan gäst befann sig i lokalen, men det gick inte hem.
Och då tyckte jag, som satt och skulle lämna in en text som borde varit inlämnad 17 minuter tidigare, att det var på sin plats med ett ”FUCK YOU”.
Otrevligt, omoget, barnsligt och fult.
Absolut.
Men jag har aldrig påstått att jag alltid är trevlig eller mogen.

Jag misstänker dock att om jag rådfrågat er hade ni fått mig på bättre tankar. Då kanske jag hade gett henne ett leende och nöjt mig med att säga ”hej då, vi ses aldrig igen, din snåla satmara”.
Förlåt, ”din snåla människa”, då.
Det var ju mogna vi skulle vara.

Hinner ni med era vänner?
Jag måste få veta.
Och jag måste få veta hur ni gör.

Hur prioriterar ni? Prioriterar ni vännerna före jobbet, före förhållanden? Annars, var får ni tiden ifrån?
(Vänner ni träffar enbart under skol- eller arbetstid icke inräknade.)

Jag räcker aldrig till som vän.
Jag vet inte hur jag ska prioritera, varken i det stora hela eller bland mina vänner.
När den lediga tiden är så otroligt begränsad, vem väljer man att träffa?
Och framför allt: hur hanterar man det faktum att man inte kan träffa alla? Vad säger man när de känner sig sårade, obetydliga, bortrationaliserade?

Jag tvingas alltid tacka nej. Till fikor, öl, promenader.
Eller gör jag det? Tvingas jag? Eller prioriterar jag bara fel?

Ibland slår tanken mig: jag har inte ens familj och niotillfemjobb ännu. Om jag är så oerhört dålig på att ta mig tid för mina vänner idag, hur i hela fridens namn kommer det att bli i framtiden? När tiden verkligen inte räcker till?

Jag sitter på ett kyligt café med en kopp kallnad cappucino och gråter till detta. Rörd.

Och sedan ännu lite till när jag läser den här.
En annan gråt.
Den krönikan är bland det absolut bästa jag läst.
Helt sanslös.
Lena Sundström, jag har älskat dig sedan första gången jag läste dig.
Men nu är det mer än så.
Jag är betagen. Förkrossad. Och mitt hjärta blöder.

Jag sa just åt två cafébiträden att go fuck themselves.
De förtjänade det visserligen, men ändå.
Jag känner inte riktigt igen mig själv.

En jävla bergochdalbana.
Så har jag, vid upprepade tillfällen, beskrivit mitt liv i bloggen.
Ja, jag inser att det knappast är något som är unikt för just mig – men är det inte absurt hur snabbt allt skiftar?

De senaste fyra dagarna:
I fredags – Jag fick jobb! Lycka, nej, eufori.
I lördags – Ett annat jobb raserades. Panik. All ledig tid går åt till att lösa problemet.
Igår – Jag kom på en idé som kommer att göra mitt liv så sanslöst mycket mer intressant! Lycka, nej, eufori igen.
Imorse – Intervjun i Köln ställdes in, all planering ställdes på ända, nu går hela dagen åt till att försöka hitta en lösning. Samtidigt som jag försöker lösa problemet från i lördags.

Äh. Meningslöst inlägg. Jag är bara frustrerad.