Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 103 av 125

Hjälp.

av Annika Marklund

Jag har, som sagt, vansinnigt mycket text att skriva ikväll.
Men också en huvudvärk som vägrar ge med sig.
Vad gör man?
Det känns som att en kniv stuckits in i skallen precis under vänster öga, pressats upp under pannan och in i hjärnan.
Tabletter vill inte lindra, massage hjälper i fem minuter, så snart endorfinerna lagt sig är smärtan tillbaka med full effekt.

Har ni något flummigt new age-tips som brukar hjälpa er, snälla, dela med er. Jag börjar bli en smula desperat.
Min erfarenhet säger mig nämligen att varken artiklar eller krönikor skriver sig själva, hur mycket man än blundar och håller tummarna.

Frilans. Och inte.

av Annika Marklund

Jag har väldigt, väldigt mycket jobb att göra idag.
Så jag passar på att dela med mig av en ögonblicksbild från min arbetsplats.
Här halvsitter jag och skriver. Deadline snart.

Dagens outfit: Mina nya IKEA-sängkläder, 79 kronor.

Trots min synnerligen bekväma arbetsplats och mina löjligt fria arbetstider har jag börjat att längta efter något annat. En hård kontorsstol och ett stökigt skrivbord, kaffeautomat och jobbarkompisar.
Det börjar helt enkelt att bli dags att byta frilanstillvaron mot niotillfemjobb på redaktion. Ett sådant där man faktiskt behöver klä på sig innan man sätter igång att jobba.

Jag har älskat friheten de här senaste månaderna, men nu skriker mitt liv efter struktur och ordning.
Hej vuxenpoäng.

Fräta bort allting.

av Annika Marklund

Jag sitter här. Väntar.

Bilden:
Ett år sedan. Norrköping.
Omtumlande dagar, veckor, månader.
Ett liv som blev ett annat.

Verkligheten:
Idag. Stockholm.
Jag har samma strumpbyxor på mig som på bilden. Fast som långkalsonger, under jeansen.
Min lugg är lika lång men håret kortare.
T-shirten med rosetter på saknar jag. Om – nej, när – jag går igenom min garderob och gör mig av med allt jag inte använder hoppas jag att den dyker upp.
Kjolen spillde jag rödvin eller hallon eller något annat elakt rött på ett par månader efter att bilden togs, när jag var hemma hos Nikita och Ellinor och kollade på Eurovision-finalen.
Fläckarna gick aldrig bort.

Som om något av det här spelar någon roll.
Jag fortsätter att vänta.

Taggar med, thinner

Om Simona.

av Annika Marklund

Jag är väldigt glad att mina krönikor läggs upp på webben. Så att även de som missar att köpa tidningen kan läsa dem.
Tyvärr ligger webbpubliceringen några veckor efter papperstidningen, så: Ni som inte vill vänta i flera veckor med att läsa mina krönikor får hemskt gärna köpa nya Sofis mode.

Min senaste krönika handlar om Simona, om tiden då vi delade rum i Kina, om allt hon lät mig veta.

Jag tycker om den, hoppas att ni också gör det.

Taggar krönika, mode, sofis

So worth it.

av Annika Marklund

Jag har en teori.
Se, när en massa skit händer och allt plötsligt känns oöverstigligt… Då, eh, köper jag skor. (Okej, jag köper annat också. Klänningar. Kjolar. Tröjor. Och så vidare.)

Som de här, från H&M – jag behövde yllestrumpor, kom ut ur butiken med yllestrumpor och ett par skyhöga svarta lackpumps. Precis vad jag inte behövde.

Och. När en massa skit händer och allt plötsligt känns oöverstigligt… så blir min blogg extremt ytlig. Jag lägger gärna upp bilder på de där skorna jag inte borde köpt. Skriver väldigt ogärna om allt som händer, allt som rör så många andra än mig själv och därför inte går att lämna ut.

Så, till min teori: Betyder kanske det här att alla modebloggare befinner sig i konstant livskris? Shoppar de, liksom jag, så mycket kläder i fåfänga försök att muntra upp sig själva? Skulle de hellre skriva om sina tankar och funderingar, känslor, förhoppningar och drömmar – men känner att när allt är så upp och ner är det enda de klarar av att dela med sig av vad de käkade till lunch och vilka snygga pjucks de fick hem från Forever 21?

Förmodligen inte. Förhoppningsvis inte.
Men man vet aldrig.

I alla fall så är mina nya H&M-skor jätte, jättefina och jag kommer aldrig att ha dem på mig. Annat än framför spegeln.

The it-girl has spoken.

av Annika Marklund

Om jag vore en sådan där trendsetter skulle det just nu vara enormt inne med extremflottigt hår och trecentimeters utväxt.

Not good enough.

av Annika Marklund


Fånigt leende i väntan på förvandling.


Linda Gradin, redo att sätta igång…


…sådär, nu börjar det minsann likna något.


Färdig!
Nya, fina spetsklänningen följde med på plåtning. Som moraliskt stöd.

I fredags morse släpade jag iväg till Aftonbladet för ännu en Sofis mode-plåtning. Deras modereportage är i stort sett de enda modelljobb jag gör numera, och de är alltid lika roliga – fina kläder och ett otroligt trevligt och härligt team. Fredagens plåtning blev, tyvärr, lite av ett undantag. Som bekräftar regeln, då.
Jag var helt enkelt för trött, för okoncentrerad. Kände inte att jag bidrog med någonting framför kameran. Så snart jag kände att jag kanske började komma in i det avbröt vi för att byta om och gå vidare med nästa bild.

Visst, det låter patetiskt. En modell med prestationsångest. Men vafan, det är ett jobb som alla andra performaceinriktade yrken. Det gäller att vara närvarande, kreativ, att leverera. Och har man minsta antydan till perfektionism i sig svider det att inte göra bra ifrån sig.

Oh well. Man är inte alltid på topp. Och just nu är jag i allra högsta grad i en period där jag befinner mig närmare botten än toppen. Med tanke på allt som hänt vore det kanske konstigt om det vore tvärtom.

Taggar mode, modell, sofis

En helt ny karriär.

av Annika Marklund

Klockan är fyra på morgonen, lördagen har blivit söndag, jag är vaken och nykter.

Natten har jag ägnat åt att debutera som Rockband-trummis.
(I vanliga fall nöjer jag mig med att massakrera gitarren.)
Det kan vara det roligaste jag någonsin gjort.
Stackars P höll på att inte bli av med mig, och innan dörren stängdes hann jag haspla ur mig ”men om du ska jobba imorgon kanske jag kan få vara i din lägenhet och repa?”.
(Ja, vi trummisar övar inte, vi tränar inte, vi repar. Tror jag i alla fall. Jag är fortfarande ny i gemet.)
Konstigt nog skrattade han mest. Typiskt karlar att inte ta kvinnlig målmedvetenhet och ambition på allvar. Höhö.

Fan. Det är verkligen irriterande att alla, inklusive jag själv, anser att det är drygt och osympatiskt att skryta. Annars hade jag gärna skrutit mig hes om hur fantastiskt grym jag var på Rockband-trummor. Oväntat grym, kanske man ska säga, med tanke på att jag i hela mitt liv lidit brist på både koordination och taktkänsla.

I taxin hem klagade jag högljutt. Över att varje gång det visar sig att jag har en oväntad fallenhet för något så är det den sortens talang som möjligen skulle kunna fungera som partytrick. Inte en sådan man kan tjäna en massa cash på. Förstår inte mina dolda talanger att jag har en hyra att betala?

Taggar rockband
Sida 103 av 125