Jag shoppar inte längre.
Det har gått månader sedan sist.
Jag tror att jag har glömt bort hur man gör.

Jag gjorde ju allt rätt! Åt en stadig frukost och tog tunnelbanan in till en sådan där amerikaniserad mastodontgalleria som jag älskar. Plockade på mig säkert tjugo plagg inne på Zara, nästan lika många inne på H&M.
Provade, provade, provade. Med intention att köpa, tro mig.
Men allt såg ut som skräp. Mycket satt okej och såg okej ut, men okej var verkligen nyckelordet här. Och jag kunde inte förmå mig att lägga pengar på något som är okej och bara kommer ta upp plats i resväskan.
Så jag sket i alltihop. Köpte en turkos plånbok på H&M eftersom min gått sönder och pengarna legat löst i väskan i en vecka. Och en dvd-box, första säsongen av bästa House M.D.. Det är ju också trevligt. Men det är svårt att ha dvd-boxar på sig.

Men! Men! När jag var på väg ut ur gallerian fick jag panik och sprang in på en dyr liten underklädesbutik och köpte de här ursnygga strumpbyxorna. Så historien fick ett smålyckligt slut i alla fall. Eller något.
Ursäkta, jag är hungrig. Och hög på socker från all varm choklad jag druckit.

Var snälla mot varandra nu så hörs vi senare.

Jag klippte min lugg idag. Lutad över handfatet, som vanligt.
Det blev helt förjävla idiotfult.
Nej, inte ”som vanligt”. För ibland blir det hur snyggt som helst. Förra gången, till exempel. Men nu. Herregud.

Tur att man fick en svart stickad halsduk med inbyggd luva på Veckyrevyns blogg-gala. Den tänker jag bo inuti från och med nu.

Tror ni att håret växer snabbare om man dricker mycket varm choklad? Jag håller tummarna för att det är så. Varför då, undrar ni nu. Jo, eftersom jag dricker nära på enorma mängder varm choklad. Varför då, undrar ni igen – oj, det är verkligen smickrande att ni är så intresserade! Jo, det råkar vara så att för att få tillgång till internet på cafét/baren närmast lägenheten där jag håller till så måste man naturligtvis köpa något. Och allt annat på menyn smakar råttgift.
Alltså: varm choklad it is.
Nu vet ni.

Har någon av er läst krönikan i Sofis Mode, förresten? Säg vad ni tycker i så fall!

Här står jag i startgroparna, redo att skriva ett riktigt saftigt blogginlägg om något jag finner vidrigt och upprörande.
Fradgan sprutar, fingrarna kliar, ögonen rullar.
Och så – pang! – inser jag att det är en krönika.
Jaha.

Visst, det är ju kanon, med tanke på att bra krönikeämnen inte direkt kommer flygande in i munnen på mig varje gång jag gapar.
Men jag tycker synd om bloggen.
Det har jag gjort nästan konstant sedan jag började skriva krönikor i våras.

Den stackarn får ju bara bottenskrapet. Den ytliga skiten.
Min kreativitets soptipp, det är vad den blivit.

Ändå gillar jag den.
Eftersom jag kan skriva vad jag vill. När jag vill. Och lägga upp fula eller konstiga eller tråkiga bilder på vadhelst jag känner för.
Bloggen är min soptipp, och det finns något vackert i det.
Alla förtjänar att ha en egen soptipp. Om inte annat hjälper det till att rensa tankarna.
Det behövs.

Ja, det skulle jag minsann.
För det här är i tidningen idag:

…och både kläderna och bilderna är så fina, så fina.

Och så har vi ju denna lilla pjäs också. Om snatteri. Med texten vackert draperad kring Universums största bylinebild.

Som sagt. Jag skulle köpt tidningen om jag kunnat. Eftersom jag trots allt är rätt förtjust i mig själv.

Godmorgon, mina damer och herrar.

Min nackspärr är lika jävlig idag, jag är arg på allt och alla och ligger efter med jobbet.

Men! Men. Jag listar i alla fall årets tre bästa skivor på pause.se. Kolla in.

S-h-i-t.
Insåg just att min andra krönika kommer ut i Sofis mode imorgon.
(Jag var liksom inte beredd, är van att skriva varannan vecka.)
Om jag inte fattat helt fel så är dessutom min senaste modeplåtning i morgondagens tidning. Plåtat av Stefan Mattsson, samma fantastiska fotograf som tog min fina och gigantiska bylinebild. Alltså: om jag skulle råka ha något, eh, fan därute så borde du köpa Aftonbladet och Sofis mode imorgon. Helt enkelt.

Jag försöker kurera min nackspärr med vin. Det går dåligt än så länge. Jag blir på så satans dåligt humör av att ha så ont hela tiden.
Jag irriterar mig på folk som skrattar för högt, jag irriterar mig på personalen i baren där jag sitter och jobbar, jag irriterar mig på allt mitt annars så bedårande sällskap säger och gör.
Imorgon blir bättre. Vi bestämmer det.

Okej, musikstund då.
Med Mates of State.
För att de alltid kommer att vara löjligt bra.

Okej, det kanske är jag som är grinig och borde jobba med mina besserwissertendenser.
Men även om jag haft tvåhundra kilos övervikt skulle jag inte vända mig till ett företag som tycker att det är en bra idé att placera ett bindestreck just där.

Om jag går till ett internetcafé för att jobba vill jag hemskt, hemskt gärna att de ska ha så pass bra trådlös uppkoppling att jag faktiskt kan surfa.
Till exempel vore det jättetrevligt att kunna komma in på google och wikipedia. Eller någon annan sida. Utan att behöva hålla upp datorn i luften i fem minuter varje gång jag skriver in en ny adress.

Vadå? Jag är inte på dåligt humör.
Eller, okej.
MEN DET ÄR DET JÄVLA SKITCAFÉTS FEL.
Och nackspärrens. Så det så.

Jag vaknade med fruktansvärd nackspärr.
Att vrida huvudet mer än två millimeter åt vänster är omöjligt. Det tar tvärstopp och känns som att huvudet ska trilla av.
Att försiktigt vrida det åt höger går, men gör helvetiskt ont.

Men vet ni vad? Jag kan leva med det.
För i natt hade jag snöbollskrig och upplevde ett unikt naturfenomen och pratade med nya människor utan att vara nervös. Och jag kände något väldigt vackert och vaknade trots nackspärren med ett leende.
Sådant är värt rätt mycket.