God eftermiddag.

Vet ni vad? Jag har insett att det är rätt negativt att inte ha internet när man är bloggare. (Ja, jag vet, jag är nästan skrämmande klarsynt och intelligent ibland.)
Eftersom jag måste leta upp internetcaféer varje gång jag vill lägga upp ett inlägg blir det obönhörligen så att inläggen kommer att läggas upp klumpvis. Om ni kan leva med det så kan jag det.

Just nu sitter jag på ett litet café som serverar sin ”varma” choklad ljummen, har halvdöda kaktusar på borden och spelar eurodisco i högtalarna. Men internet, det har de minsann. Så nu blir det hetssurfande i ett par timmar.
Jag ska skriva nästa krönika, men först måste jag uppdatera mig på allt intressant som hänt i världen. Kanske har Lindsay bytt hårfärg, eller så.

WALL-E gick på så dåliga tider i kväll. Istället blir det en klassisk dinnerandamovie-date, med käk på fancy italienare och Taxi Driver på sen kvällsbio (jo, man kan se filmer från 1976 på bio. Om man vet var man ska leta).

Vi ses här imorgon igen. Var snälla mot er själva och varandra.
Tjing!

(Min vackra vän Hanna, plåtad på min före detta vind.)

Det här blev jag väldigt glad över.
Att vara ett fynd är härligt. Jag känner mig lite som en jäkligt snygg klänning från Katja of Sweden som säljs på Myrorna för fyrtio spänn.

Resumé-Linus skriver bland annat:

”Men det är fortfarande ett stort problem att allt för många modeskapare skapar kläder för en idealkvinna som få kvinnor kan leva upp till. Det är bara ett av många problem med modeindustrin.”

Ja, modeindustrin har många problem. Överväldigande många. Självklart kommer jag att ta upp flera av dessa problem; förmodligen till leda.
Men min krönika (som jag är väldigt glad att så många av er – däribland Linus – verkar uppskatta) ska framför allt ses som en påminnelse om att mode inte är all bad.
Vi som skulle kalla mode ett av våra ”intressen” är inte bara hjärntvättade idioter som dras till branschen trots alla uppenbara minus.
I modet finns också någonting fantastiskt.
Kreativt, mäktigt, vackert, magiskt.
Den möjlighet att ta makten över våra egna kroppar, som jag skriver om i dagens krönika, är bara ett av alla exempel på detta fantastiska.
Det kommer jag också att fortsätta att ta upp i mina krönikor.

Jag introducerade Gustav redan igår.
Han är, som ni ser, bläckfisk. En död och dyr sådan.
En riktig delikatess.

Han spenderade en timme på mitt huvud igår.
Jag var iklädd svart kroppsfärg, tejp, plastfolie, jeans och bläckfisk.
(Fan, vilken dagens outfit-bild det hade blivit.)

Man skulle kunna påstå att jag såg ut som en karaktär ur The Ring/The Grudge/valfri annan skräckfilm. Men med bläckfisk på huvudet.

Söndagsfin!

Jag befinner mig utomlands för tillfället och kan inte köpa Sofis mode idag (men om DU kan det, gör det!). Därför var min boss Annica rar och skickade över en bild på hur krönikesidan ser ut i tidningen.

Och det ser ju väldigt fint ut. Ursnyggt, faktiskt.
Men om vi inte ska hymla: det mest iögonfallande är kanske, möjligen, bylinebilden.
Ja, precis. Den fullständigt enorma, överdimensionerade, gigantiska bylinebilden.
Som är ursnygg den också.
Jag anmärkte på detta och fick snabbt svaret;
”Ha ha, är man bra ska man väl synas.”

Om det nu är så måste jag dra slutsatsen att jag är bäst i hela världen.
Är det så ni ser på mig, kära Sofis mode-kollegor? Fantastiskt.
Jag antar att det jag vill säga är att jag älskar min bylinebild.
Japp. Det gör jag.

Nya krönikan ligger uppe nu.

Läs, hörrni! Och skriv vad ni tycker.
Det vore så kul att få veta.

(I morse tyckte jag att det kändes konstigt att jag är så nervös idag. Sedan insåg jag att det ju, faktiskt, är första dagen på mitt nya jobb. Vem är inte nervös då?)

Sedan jag förgade mitt tråkbruna hår blåsvart känns det som att jag inte gör annat än färgar håret.
Precis två veckor är det nu sedan jag färgade sist.
Är det här blåsvart? Är det det? Nej. Exakt.

Om en stund ska jag dra iväg till Media Markt och köpa en minneskortläsare. Ungefär så spännande är dagens planer.

Jag mailade min nya agentur för någon timme sedan, har ännu inte fått svar. Nervositeten kliar i kroppen. Jag skällde på dem för skitjobbet de skickade mig på i lördags, och att skälla på människor man just börjat jobba med är kanske inte klockrent. Å andra sidan är det verkligen inte heller klockrent att känna sig utnyttjad.

Funderar på att gå och se WALL-E ikväll också. Är den något att ha?

(Och i dagens outfit-syfte: kjol från Johanna Vikman över klänning från Johanna Vikman över linne från Acne.)

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle flytta min blogg från blogg.se.
Genom åren har det droppat in en del bra och en del sämre erbjudanden, men inget jag övervägt. Jag har trivts med allt som det varit, helt enkelt. Dessutom är jag en riktig vanemänniska som har svårt för alla typer av förändringar.
Men nu känns det rätt.

Första gången jag kom i kontakt med Sofis mode-gänget var i februari när jag plåtades som hippietjej för ett modereportage.
Det var en av de smidigaste fotograferingar jag någonsin gjort, och definitivt den trevligaste stämningen någonsin. Speciellt eftersom jag för första gången inte behövde oroa mig för att vara för ”gammal och fet”. Jag insåg att det kunde vara sanslöst roligt och inte alls ångestfyllt att modella när alla äckliga, ohälsosamma utseendekrav var ute ur ekvationen.
Och det blev fler gånger. Lite after beach, axelfokus och lady in red. (Och nya bilder kommer ut om en vecka. Maskulint mode. Jag har fått tjuvkika, de är fantastiskt fina.)

Jag älskade tjejerna på Sofis mode första gången jag träffade dem, och när jag fick erbjudandet att börja skriva krönikor varje vecka var det inget snack om vad jag skulle svara.

Idag kommer den första krönikan ut, och sedan följer en ny varje måndag. Jag hoppas verkligen att ni kommer att gilla dem.

Att bloggen fick hänga med till Sofismode.se kändes helt naturligt. Samma innehåll, ny adress. En ny start.

Det kan jag behöva.

Jo, just det! Varför just Sofis mode?

1. För att de som jobbar här är fantastiska människor. Trevliga, smarta, tillmötesgående, godhjärtade och avslappnade.
Sådana människor vill jag omge mig med.
2. Bloggen flyttas alltså på grund av att jag är ny krönikör i tidningen. Att jag vill skriva just i Sofis mode handlar förstås inte bara om att Sofis mode-gänget är så fina. Utan också om att det är skönt att ha en målgrupp och en riktlinje. I Metro var målgruppen ungefär ”alla som läser Metro på väg till jobbet”. I Sofis mode handlar det främst om unga kvinnor (jag tänker mig att de är mellan 15 och 35, vet inte hur den tänkta målgruppen ser ut) som har mode som ett gemensamt intresse. Det gör det betydligt lättare att välja vilka ämnen jag ska skriva om.
3. Att jag nu skriver krönikor varje vecka, istället för varannan, gör att jag helt enkelt får in en mycket bättre rutin vad gäller krönikorna. Jag får ett bättre flyt i skrivandet. Så enkelt är det.
4. Jag gillar kvällstidningar. Min mamma skriver krönikor i Expressen, och för att skapa lite familjedrama är det naturligtvis mer lämpligt för mig att skriva för konkurrenten.
5. I vilken annan tidning skulle jag både få skriva krönikor, blogga och vara modell? Haha.

Jag är säker på att jag kommer att trivas här.

Idag är det måndag. Det är också den 17:e november 2008.
Och min första dag som krönikör och bloggare för Sofis mode.

Det känns spännande och lite galet.

Jag startade min BEAUTIFULONES för mer än två år sedan. Innan dess hade jag bloggat om musik på en annan adress, men jag var trött på att ha en blogg full av begränsningar. Jag ville inte skriva om ett ämne längre, inte få kommentarer som ”och vad har det med musik att göra?” eller ”okej, det där var ju väl genomtänkt… not”.

Jag startade Beautifulones (ja, döpt efter Suedelåten och ingenting annat) för att ha en plats där jag kan skriva om precis vad som helst som faller mig in.
Så har det också blivit. I två år har jag skrivit om allt och ingenting, och ni är förvånansvärt många som börjat läsa och sedan fortsatt.
Det är jag otroligt smickrad, glad och tacksam över.

Under dessa två år har jag slutfört min journalistutbildning, flyttat från Norrköping tillbaka till min hemstad Stockholm, träffat nya vänner och gjort en hel del roligt och mindre roligt i jobbväg.

Idag bor jag på Kungsholmen i Stockholm men befinner mig på resande fot nästan hela tiden.
Jag jobbar som frilansjournalist och krönikör och har precis tagit upp min slumrande modell”karriär”.
Och från och med nu kommer jag att blogga här. Istället för här.
Innehållet är exakt detsamma, bara flyttat. Och kanske lite oftare, lite mer.

Mina läsare som hängt med länge: Jag hoppas att ni vill fortsätta att läsa.
Ni som just hittat hit: Ni är hemskt välkomna! Kom gärna tillbaka.

Och allihop: missa för tusan inte att läsa min första Sofis mode-krönika! Tidningen följer med som bilaga i dagens Aftonbladet och kostar 25 kronor.

Nu tycker jag att vi sätter igång.