Jag är framme.

Hade glömt hur goda frukostarna är här. Och hur svårt det är att vara ensam. Hur lätt det är för tankarna att rinna fritt igenom kroppen och hur omöjligt det är att hålla dem borta.

Läser i solen, en bok om förlorad kärlek och jag tänker: hon är åtminstone inte död. Finns det liv finns det hopp och även om det inte verkar finnas hopp så gör det i alla fall det. För hon är inte död och tiden förändrar allt allt allt utom det faktum att den du älskar är död. Nu är hon inte det och hon kan fortfarande ändra sig. Allt kan ändras för dig. För er. Det finns ännu tid.

Finast med att vara här är att det bara är två månader sedan jag träffade min syster senast. Två månader! Så ska man ha det. Göra allt man kan för att vara nära de man älskar. Inte bara låta tid passera och hoppas att nästa gång man träffas ska allt vara sig likt. För det är det aldrig. Det enda som funkar är närhet. Att inte släppa taget. När man ser förändringarna ske har man en chans att hinna med. Ja, man ska ha det så.

Det är så kallt här inne. Måste gå ut och värma mig igen. Ville bara berätta att jag är framme i Los Angeles och att allt är någorlunda under kontroll.

Hejdå, Sverige. 

(Ni kanske är trötta på min utsikt vid det här laget. Tro mig – det är inte jag.)

Jag packar för fullt. Tvättar, fixar alla last-minute-grejer jag borde varit klar med för länge sedan, skriver nästa bloggporträtt och önskar att jag fått tillbringa hela dagen utomhus i stället. Det här måste varit årets vackraste dag. (Fast så känner jag ofta här ute, jag antar att det är ett tecken på att jag trivs.) 

Och tidigt, tidigt imorgon åker jag till Los Angeles.

Erkänner att jag blev pinsamt nöjd med det här testresultatet.

Åminstone tills jag insåg att det också betyder att jag kommer att dö en alltför tidigt och helt meningslös död.

Eller så läser jag helt enkelt in alldeles för mycket i ett Facebookquiz just nu.

(Men coolt ändå att Edward Cullen-skådisen spelar ”mig” i Harry Potter-filmerna! Mums.)

Första snön faller precis just nu över Käxlevägen.

Det är dags att sova, har egentligen varit dags för länge sen. Det är redan fredag.

Om alldeles för få timmar åker jag och Ronnie in till Huddinge kyrka för att ta farväl av den vackraste människa jag någonsin fått den enorma glädjen att lära känna. Min käraste Fanny. Min allra bästa änglavän.

Ronnie ropar från sovrummet: nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Men jag ville bara lägga upp den här lilla videon som jag grejade i iMovie nyss. Låten spelade Fanny in tillsammans med sina vänner Gunnar, Thomas och Erik, sex veckor innan hon dog. Det skulle blivit en hel skiva, hon orkade med fem låtar. Och hon låter bara helt fantastiskt. Inte som någon som snart inte längre skulle finnas kvar.

Ni som kommer imorgon: vi ses på begravningen.

Till alla er andra: tänk gärna på Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

Sov gott.

Jag har visserligen ingen lust att gå med i SmåA, småföretagarnas arbetslöshetskassa. Men det hindrar mig inte från att klippa ut världens sötaste lilla kisse ur deras reklamannons. Att det står ”Medlemsavgift 181 kr/månad” gör mig ingenting – det får mig bara att tänka att lillkatten är med i en liten kattklubb där man klättrar i träd och jagar möss.

(Var katterna får pengar ifrån vet jag inte riktigt, tycker att det verkar väldigt onödigt att de ska behöva betala för att ha kul tillsammans, men pengarna kanske går till välgörande kattändamål. Eller så är det ett skämt – ”medlemsavgift 181 kr/månad, yeah right liksom”.)

Kattungen bredvid, den i kalendern, heter Annie. Det tycker jag är så fint. Annie. Det fanns en väldigt söt flicka i min parallellklass i mellanstadiet som hette Annie, jag var alltid så avundsjuk på henne. Dels för att hon hette Annie istället för fula Annika och dels för att hon fick spela Askungen i vår skolmusikal medan jag ”bara” fick spela den elaka styvmodern. Men jag gillade henne alltid ändå.

Egentligen ville jag väl bara visa hur söt kattungen i trädet är. Med pyttelilla tungan. Ååh liksom.

Det är ganska vackert här. Åtminstone.

Det blev inte mycket matlagning för mig igår.

Jag halkade i trappan på väg ner till köket istället.

(Bilden föreställer alltså baksidan av min högra överarm, den jag landade på.) Det gör ondare än det ser ut! Så det så!

De borde verkligen sätta varningstexter på raggsockor.