Sitter och väntar på att thaimaten vi beställt ska bli klar. Har så fruktansvärt ont i huvudet. Blir inte ett dugg förvånad om det sprängs i tusen bitar snart. 

Hos Bloggkommentatorerna diskuteras det om bloggare får ta semester från sitt bloggande eller inte.

Självklart tycker många att det är en löjlig fråga. Någon skriver: ”Så jävla fånigt att ta semester från något som redan är avkopplande, lättsamt och totalt oansträngt som att blogga. Typ ’nej, nu är det sommar och jag oooorkar verkligen inte sitta med laptopen på magen och skriva skitnödiga krönikor’.”

Kanske är det bara mig det är fel på. Men jag tycker verkligen att det tär på själen att blogga.

Inte när man mår bra, har tid, något att ge. Då kan det vara fantastiskt. Man ger och ger och får ännu mer tillbaka.

Men hur ofta mår man så? (Okej, det är förstås mig det är fel på. Till en viss del. Alla andra är antagligen inte alltid, alltid, alltid sjuka.)

Alltsom oftast känner jag mig alldeles utpumpad. Tom, tömd. Som en urvriden disktrasa. Då känns själva tanken på att blogga bara som ett dåligt skämt. Jag har inget att säga, inget att visa upp, inget att dela med mig av.

Och så går det kanske en dag eller två och att skriva ett blogginlägg känns ännu mer absurt.

Lite så känns det nu.

Liksom: Vad ska jag berätta om?

Om bilen vi åkte till Eskilstuna för att provköra i måndags, om hur vi körde vilse och bensinen i bilen vi provkörde tog slut? Om den vi åkte till Södertälje för att provköra i tisdags och faktiskt köpte – efter att ha kört vilse också i den? Om hur jag fick fruktansvärda smärtor i hjärtat på vägen hem från Södertälje och höll på att köra av vägen? Om hur vi tankade för första gången, ingenting fattade och var tvungna att fråga om hjälp? Om Ronnies uppkörning? Om den vackra kyrkan vi åkte för att titta på? Om alla hästarna vi åkte förbi, de som stod ute i det glittrande vattnet för att svalka sig? Om den härliga lunchen i Gnesta eller den ännu härligare middagen i Trosa? Om hur vi på hemvägen passerade en kurva och plötsligt befann oss ansikte mot ansikte med en älg? Om hur jag precis hann styra över till andra sidan vägbanan men var för uppskakad för att få en sekunds sömn i natt? Om hur jag nu är så vansinnigt trött och illamående att jag inte kan lämna sängen?

Nu ser jag genom fönstret att solen kikar fram bakom molnen. Det finns ännu chans att ta sig samman, göra den här dagen till en bra.

Bara liiiite mer Harry Potter and the Order of the Phoenix, först. For strength.

Detta är en Basshunter-kondom.

Den kom med posten, adresserad till min pojkvän. 

Alltså… En Basshunter-kondom.

Tänk vad mycket fint livet har att erbjuda, ändå.

Jag är så kär!

Jag bara kände för att vara lite glammig idag. 

Äntligen!

En av världens två allra finaste småsystrar.

Om någon är sugen på Berlintips så ger jag några här.

Dessa skrev jag ihop på iPhonen på bussen häromveckan, så de är inte sådär väldigt utförliga, tyvärr. Tveka inte att fråga om ni vill veta mer. Och framför allt – har ni egna tips att dela med er av? Gör det!

Tänkte bara berätta att idag går jag omkring i bikiniöverdel och Ronnies träningsbrallor och känner mig sådär… surf-läcker. Som att jag hade en väldigt liten biroll i The O.C., ungefär.

Åh, på tal om det! Undrar var mina O.C.-boxar tagit vägen? Ska jag behöva köpa nya av dem också? Jäkla flytt. Tur att det är så fint här, annars hade jag nog irriterat mig väldigt på att jag lyckats få med mig tre oöppnade burkar med multivitamintabletter som gick ut 2007, men varken Harry Potterböckerna eller O.C.-boxarna.

Om en och en halv timme kommer Ronnie hem från körskolan. Då ska vi äta hamburgare och kolla på fotboll. Life is gött.

Försökt skriva krönika hela dagen men det är alldeles tomt i huvudet.

Två av mina Harry Potter-böcker är borta. Nummer fyra och sex, goblet of fire och half-blood prince. Letar överallt, i alla ouppackade kartonger gömda i garderober, men de finns ingenstans. Så nu måste jag köpa nya. Det gör förstås inte så mycket – går på två hundra kronor på Adlibris – men det betyder ju att jag måste vänta. Jag vill inte vänta. Jag vill läsa! När jag är inne i HP-världen kan jag liksom inte bara kliva ut och läsa någonting annat. Jag måste läsa från början till slut. Snälla Adlibris, skicka dem snaaart.

Krönikan vill inte bli skriven. Varenda liten mening blir dålig. Lika bra att gå ner i köket och laga fläskpannkaka så länge, låta texten ligga till sig. (Som om det skulle hjälpa. Well, hoppet är det sista som lämnar människan, och så vidare.)