Eftersom David är här.

Och eftersom Radio Dept. varit ett av mina allra finaste band i sju år nu.

Så lyssnar vi på den här låten.

Min vän Sofie är designer. Hon har ett klädmärke som heter Sofifi, och istället för att ha modevisning för sina kläder bestämde hon sig för att spela in en kortfilm för att visa upp sin nya kollektion.

Eftersom hon gör sina provkollektioner efter sina egna mått, och hon och jag har samma storlek, brukar hon be mig att ställa upp och visa hennes kläder.

Jag gillar både Sofie och de kläder hon skapar, så när jag hinner och orkar säger jag ja. Det har till exempel kunnat se ut såhär:

Och nu i veckan spelade vi alltså in kortfilmen, med kläder från Sofis nya kollektion. Regissören och hans team var ett gäng förvirrade killar från Schweiz, och jag har ingen aning om ifall de visste vad de höll på med. Men jag hoppas, förstås.

Jag förstår om ni är trötta på mina töntiga Hipstamatic-bilder, men ni kanske står ut ett litet tag till?

Halvsminkad.

Prylar.

Linda målar.

Linda som sminkade ville inte vara med på bild. Det tyckte jag var fånigt…

…så jag tjatade tills hon gav upp.

Bling, bling!

Ignacio är den som bär ansvaret för att Ellinors tillfälliga blondhet. (Egentligen är hon såhär rödhårig.)

Linda och Elli med bomull i håret.

Helen spelade snygg mamma och fotograferas här av kostymör-Elsa. Som, bara så att ni vet, är en av de vackraste människor jag någonsin träffat. Kanske lite svårt för er att se, eftersom hon gömmer sig bakom en kamera. Men vi säger att det är för att hon är sådär häftigt mystisk. Okej?

Ellinor låtsasröker i rökmaskinsrök. Rökrökrök.

Igna är söt och jag är clownsminkad. Men det skulle vara så. Faktiskt.

Morgonen mellan inspelningsdag ett och två. I mammas säng.

 

Ja, det var det. Ni får förstås se resultatet när schweizarna klippt och grejat klart med filmen. Åtminstone om jag inte tycker att jag är för pinsam.

(Jag kan liksom antingen försöka skådespela eller också försöka vara snygg. Nu var det tänkt att jag skulle klara både och, så jag lyckades istället inte särskilt bra med något av det. Å andra sidan lät regin ungefär såhär: ”First you look here, then you look to the light, then look down on your hand.” ”Okej, should I typ, eh… feel any special way?” ”Hmm. Not really.”)

Bönhörd!

 

Nu vill jag bara att blåsten och molnen försvinner och släpper fram solen istället. Sedan är jag alldeles nöjd.

Bara två bord kvar att skruva ihop!

(Vi råkar ha tre verandor, och nu alltså tre utemöbel-set. Det var inte direkt gratis, inte ens på Ikea. Men jag känner att ”hur ska vi fylla alla våra verandor” är lite av ett lyxproblem.)

David är på besök. Titta, vad roligt han tycker att det är! Och jag, jag är hemma igen. Det känns förskräckligt fint. 

Back to work. 

Slut för idag. Nu ger jag upp. God natt. 

Rain on me. 

Nu har jag gjort min första scen för dagen. Gråtit och skrikit i en fuktig källare i Gamla stan. Är alldeles skakis. 

Hur snygg är hon inte? På en skala.