Nu ska jag gnälla lite. Det får man. Åtminstone ibland.

Here goes: Nu när jag ligger sjuk har jag plötsligt tid. Tid att göra sådant man kan uträtta i sängen, utan någon som helst ansträngning, det vill säga.

Till exempel går jag in och läser i några av de bloggar jag inte hunnit läsa de senaste månaderna, och kollar in sådana jag hört om, men inte tagit mig tid att gå in och kolla på.

Det mesta resulterar i besvikelse. Många av de s.k. ”politiska” bloggar som anses vara bra känns för akademiska och ängsliga för att jag ska ha lust att läsa fler än två, tre inlägg. Jag tänker att jag kanske skulle kunna bli lite underhållande upprörd av någon av de ”provocerande” bloggarna, men nej, tyvärr, jag roas inte av sextonåringar som skriver om sina bröstoperationer, dieter eller om hur rika de är. Och av de bloggar som anses vara ”roliga” har jag hittills inte hittat en som faktiskt varit, ja, rolig. (Fejkbloggen ”Söderfamiljen” är, till exempel, bland det mest meningslösa jag läst.)

Nej, det är nog bäst att jag lägger ner datorn och fortsätter att läsa Bodil Malmstens ”Priset på vatten i Finistère” istället.

Det här är verkligen en sådan där låt som det känns som att man hört tio tusen gånger förut, som man kan nynna med i från början till slut, trots att det egentligen är första gången.
Men på ett bra sätt. Ett väldigt, väldigt bra.
För helvete vad fantastisk den är.

Det värsta med att alltid vara sjuk är inte det faktum att allt man borde göra samlas på hög och skjuts på framtiden.
Det är inte hur hjälplös man blir, när bara att koka tevatten eller borsta tänderna känns som en övermäktig uppgift.
Det är inte ens tristessen, timme efter timme, dag efter dag i sängen.
Nej. Det är att man blir så fruktansvärt ensam.

Jag är trött på ensamheten. Den självvalda och den framtvingade. Trött på alltihop. På att aldrig vara frisk tillräckligt länge för att hinna storstäda. Trött på att tacka nej till hjälp från dem som faktiskt vill hjälpa, eftersom jag inte klarar av tanken på att ligga här och låta någon kliva in i min misär. Trött på att aldrig kunna planera, och på att när jag ändå försöker, så orkar jag inte ens bli upprörd när alla planer måste ställas in. Trött på att alltid behöva säga nej, jag kan inte, jag är sjuk. Igen. Trött på bekymrade blickar. Till och med trött på goda råd, de som handlar hur jag ska lyckas få min hälsa att låta mig leva mitt liv som jag vill.

Jag vet hur jag ska bli frisk. Vad jag måste göra för att åtminstone ge mig själv chansen.

Jag måste härifrån. Jag måste få lugn och ro. Tid att inte göra någonting. Att bara finnas till.
Men då måste min kropp ställa upp och fungera tillräckligt länge för att jag ska klara av att flytta. Den måste ha kraft nog att göra allt som måste göras. Och det gör den inte. Jag klarar det inte själv. Jag klarar det inte själv och jag vågar inte ta emot hjälp. Vågar inte be om den. Vill inte. Men klarar mig inte utan den.

Jahapp. Det här blev ju deppigt värre. Kan avsluta med att berätta att det bästa med att vara sjuk jämt är att man har anledning att äta hur många Piggelin och Lakritspuck man vill. Alltid något.

Människor påpekar ofta att jag ”alltid är sjuk”.

Så häromdagen tänkte jag: jag borde skriva ett blogginlägg och berätta att jag minsann varit frisk i flera dagar.

Men jag hann inte. För när jag kom hem var jag sjuk igen.

Nu ligger jag här och har så förbannat mycket att göra men ingen chans att göra någonting.

Till skillnad från uppmärksamme väderentusiasten Gunde Svan har jag inte befunnit mig i ett hål i marken den senaste veckan. Alltså har jag inte missat katastrofen i Haiti. Därför har jag skänkt tusen kronor till UNICEF, tusen kronor till Röda Korset och tusen kronor till Läkare utan gränser.

Din hjälp behövs också. Varje krona räknas.

Du och jag, vi har tur. Det är förbannat orättvist.

Jag jobbar en timme för Haiti

Hmmm. En fråga:

Om man tar en bild med blixt, med en ny och tjusig mobilkamera. Ska den då se ut såhär?

(Det här är en överlägset bästa bild vi lyckades få till.)

imorse, någonstans i gränslandet mellan dröm och vakenhet, fick jag ett ord i present

”skymningsvacker”

då tänkte jag på elliott.

Ikväll debuterade min kärlek som dramatiker. Med en fullsatt – och helt enastående – föreställning på Dramaten.

Gissa om jag satt i publiken och var salongens stoltaste flickvän.

När jag är sjuk, men ändå måste lämna lägenheten för den kallakallakalla världen utanför, ser jag ut ungefär såhär.

Och så går jag naturligtvis aldrig någonstans utan min älskade dunjacka, den som hänger över stolsryggen inne i köket. Utan den hade jag frusit ihjäl redan i november.

Det känns helt absurt när jag tänker på hur jag gått klädd på vintrarna genom åren. När jag var som dummast och poppigast gick jag omkring i en svart sammetskavaj från H&M, jeans och ett par röda Converse som var två storlekar större än mina vanliga. Så att jag skulla få plats med raggsockar. Om vi säger såhär: Det hjälpte inte jättemycket.

Det är nog det allra bästa med att bli vuxen. Att man slipper frysa.