Alltså seriöst. Hantverkarna har väntat i en halv evighet med att fixa vår hall, bara för att det skulle hinna bli tillräckligt varmt ute för att de ska kunna stänga av värmen i en vecka utan att vi fryser ihjäl.

Seriöst.

(PS. Här var det nära att jag började svamla om ”i(s)landsproblem”, men jag är verkligen inte en naturbegåvning på det här med humor, så vi skippar det. DS.)

(PS2. Jaha, nu satte jag det som rubrik ändå, förlåt. DS2.)

Den här veckan handlar det om sorg igen i Sofis mode. Jag kämpar verkligen för att det ska bli mindre av den varan, både i tidningen och i mitt liv. Men det är då själva fan vad svårt det är att styra över. Jag kan sitta vid datorn i timmar och försöka skriva om något helt annat, men orden som kommer ut handlar ändå om saknad, förtvivlan, orättvisa. Ni behöver inte tala om för mig att det blir tjatigt, jag vet, jag vet jag vet jag vet. Det blir tjatigt för mig också. Det är lite som att mitt hjärta gått i baklås, och det spelar liksom ingen roll att hjärnan fungerar, för utan hjärtat blir det ändå ingenting vettigt skrivet.

Som ni ser försökte jag väga upp deppig text med leopardmönstrade skor och tonårstrasiga jeans bland vackra vårblommor. Gick väl sådär. Men det är tanken som räknas osv.

Bloggporträttet handlar om Shea Marie, en riktig sådan där ”fånga dagen”-tjej som är precis hur trevlig som helst. Alltså verkligen kaliforniskt superövertrevlig. Jag är personligen väldigt förtjust i den sortens glättiga niceness, åtminstone i små doser – ett välkommet avbrott från all hipp ironi och syrlig cynism.

Förra veckan var jag som några av er kanske märkte uppe hos mormor och morfar i Norrbotten, och missade att lägga upp skärmdumpar från den veckans tidning. Vill därför passa på att länka även till Christoph som man kunde läsa om i förra numret. Han är hemskt söt och hans favoritserie är How I Met Your Mother, som ju råkar vara min favoritserie också (och som jag skriver om i veckans krönika, kom jag på nu). Alltså gillar jag honom. Jag är sååå lättflirtad.

Förra veckans krönika handlade om mina underbara kusiner som jag åkte och hälsade på för allra första gången nu i april. Bland det bästa jag har gjort på evigheter.

Just det, nu ska jag nog jobba vidare. Laterzzz!

Seriöst – det har nog aldrig någonsin varit såhär lugnt och skönt hemma hos mig. (Eller jo, när jag varit helt ensam hemma, men det gills ju inte.)

Hantverkarna har åkt hem för dagen, katterna har slocknat bredvid mig i soffan, hagelskurarna som smattrat mot uterummets plåttak i timmar har blåst iväg och nu skiner solen milt utanför fönstret.

Jag har jobbat undan nästan hälften av dagens texter och pausar med te och citronkaka (JAG HAR BAKAT SJÄLV!!!).

Ursäkta crappy mobilbilder, orkar inte gå upp på övervåningen och hämta kameran. You gotta fight! For your right! To be laaaaazyyyyyyy.

Jag kommer helt seriöst knappt ihåg hur det är att inte ha såhär stökigt hemma. Efter fyra månaders kaos känns det helt naturligt att kliva över och pulsa fram mellan högar av böcker, påsar, kläder, kartonger och skräp.

Inte för att jag direkt är känd i min bekantskapskrets för att alltid (eller någonsin) ha skinande rent hemma, men det här slår alla rekord.

När renoveringen efter vattenskadan väl är klar kommer jag bli tvungen att anlita en privatdetektiv för att hitta allt det som försvunnit i stöket. Exempelvis mitt glasögonfodral, ICA-kortet och min bilnyckel.

Vädret har sannerligen inte förstått att kalendern visar maj. Här växlar det fram och tillbaka mellan blåsigt solsken och hagelstormar. Katterna håller sig inne – ni skulle sett hur överraskade och förnärmade de blev när första hagelskuren kom. Mycket förnärmade och mycket våta. Nu har de torkat och sover så gott, Basse i kattborgen, Lillan i en blomkruka.

Jag har varit datorlös i helgen och har så mycket jobb att ta igen. Men först ville jag bara ge ifrån mig ett livstecken. För jag lever i allra högsta grad! Även om jag är löjligt trött. Jag och Ronnie var uppe alldeles för länge i natt, somnade nog först vid fyra, och klockan sju satte hantverkarna igång att borra två meter under våra huvudkuddar. Skallen är lite tung nu.

Imorgon får jag äntligen träffa tjejen jag ska vara mentor åt det kommande året! Tänkte skriva att jag är hur nervös som helst, men det stämmer nog inte. Jag är inte särskilt nervös, mest… förväntansfull. Okej, lite nervös också. En tretton år yngre kompis på beställning – det är lite blind date över det hela. (Fast ytterst platoniskt, obviously. Men ni fattar.) Klart att oron finns där: tänk om hon inte gillar mig? Tänk om vi inte har något att prata om? Men ärligt talat är inte brist på samtalsämnen ett problem jag har särskilt ofta. Och vadå inte gillar mig?! Jag får helt enkelt se till att vara mitt allra charmigaste, mest oemotståndliga jag! Hmm. Roligt blir det i alla fall. Det känner jag på mig.

Angående förra inlägget:

Självklart förstår jag att vissa tycker att det är skittråkigt med foton på katter.

Nu är ju saken den att de bilderna läggs inte upp istället för andra inlägg. Jag kommer inte att börja blogga om andra, mer intressanta ämnen även om jag skulle sluta lägga upp kattbilderna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid eller tillräckligt med ork just nu. I vissa perioder vill och kan jag blogga hur mycket som helst, i andra ingenting alls.

Jag förstår att kommentaren i förra inlägget inte var elakt menad. Men det är svårt med kritik. Nu känns det plötsligt som att lägger jag upp bilder på mina katter försöker jag ”trotsa” er som inte gillar dem, lägger jag inte upp sådana foton blir det som att jag försöker göra alla andra nöjda istället för att lägga upp och skriva det jag vill på min blogg.

Jaaaaaaa, jag vet. Det låter sjukt överkänsligt. Jag är ganska överkänslig just nu. Känner mig ofta stressad och ledsen och orolig och inte alls sugen på att dela med mig av allt det här i bloggen, särskilt som de flesta känslorna berör ett ämne som för tillfället känns för personligt för att skriva om. Och när saker händer i mitt liv, saker som jag inte vill skriva om, tycker jag att det är så galet svårt att skriva om något annat heller.

Men om vi ska hålla oss till saken: jag är en sådan där person som aldrig skulle säga åt en vän att han eller hon ältar, pratar, tjatar för mycket om ett visst ämne, må det vara ett nyfött barn, en trasslig relation eller problemen på jobbet. Hur irriterande jag än tycker att det är och hur trött jag än är på att höra om hur trasig den nya kärleken är och hur svårt han har för att binda sig men om man bara ger honom liiiite mer tid så…

Nej, jag skulle inte säga till ändå. För jag vet att jag själv också går upp i saker totalt ibland, att jag ältar och ältar och tjatar och tjatar. Och de gånger jag blivit tillsagd, har jag självklart förstått och slutat – men jag har också känt mig jävligt tillplattad och sårad och inte alls varit särskilt intresserad av att träffa den personen snart igen. Är man vänner tycker jag att det ingår att man köper ältande och upprepningar, så länge det är vanliga, tillfälliga besattheter. Snackar vi åratal av konstant tjat är det förstås skillnad. Det där är en balansgång, men den hör vänskapen till och är man totalt ointresserad av att höra om sin väns nya bebis, kärlek eller jobbproblem borde man kanske snarare fundera på om man verkligen tycker om den här personen.

(Jag har längtat efter katter i hela mitt liv. Att få hem Baz och Bii är bland det bästa som hänt mig, någonsin, och visst är jag lite störande besatt av dem. När saker känns tunga blir de ännu viktigare. Att fotografera dem är roligt, och att lägga upp bilderna på bloggen känns åtminstone lite bättre än att inte lägga upp några inlägg alls. Can’t see no harm in that.)

I alla fall. Vänner som tjatar är en sak. Till slut får man säga till om det blir för mycket av en och samma vara, även om jag antagligen inte skulle göra det, utan hellre vänta tills besattheten gått över. Men bloggar? Nja. Jag skulle nog inte påpeka att något i en annan människas blogg var tråkigt, och eftersom jag inte är någon toppbloggare som tjänar mina pengar på att blogga blir det extra konstigt att försöka sträva efter att skriva inlägg som gör alla nöjda. Som ni märker sitter jag inte hemma och förbereder, utvärderar, förproducerar, försöker få till en så bra balans som möjligt mellan olika typer av inlägg – det skulle jag absolut göra om min inkomst kom från bloggen, nu känns det som att det skulle vara rättså mycket overkill. När man har mycket att göra är det extra viktigt att prioritera, och för tillfället prioriterar jag familjen, jobbet, renoveringen av huset.

Dessutom är det ju inte som att jag tränger mig på någon, man väljer helt fritt om man vill gå in och kika här eller om man hellre tar en paus och kollar in om ett halvår och ser om jag tröttnat på att fotografera mina katter.

Herregud vilket långt och onödigt inlägg. Jag förstår om många av er inte är så intresserade av sådana heller. Men det är så svårt att veta vad andra vill läsa, mycket lättare att veta vad jag vill skriva. Så det är bra mycket smidigare att utgå ifrån mig själv.

Andra som älskar Basse och Lillan lika mycket som jag gör:

– Ronnie

– Mamma

– Lillasyster Amanda

…men för att svara på din fråga, nix, kan absolut inte sluta med alla kattbilder! No can do’s-ville, baby doll!

Det var hemskt fint i Pålmark, men nu tror jag ändå att jag drar hem till de här små grisarna.

I helgen är det valborg. Då ska jag sitta på stenarna utanför vårt uthus, blunda och hoppas att Fanny sitter bredvid mig. Att det fortfarande är valborgsmässoafton 2010 och att ingenting har förändrats.

Snälla, tänk på Cancerfonden.

Det blev så himla många fina bilder från min lilla utanför bastun-plåtning i måndags att jag måste visa upp ännu fler! Det där ljuset känns bara alldeles magiskt.

När jag ser bilderna tänker jag på den amerikanska södern, men på ett bra sätt. Om ni fattar vad jag menar. På gamla tanter som sitter i gungstolar på rangliga verandor och tuggar på grässtrån, antagligen med en tjock katt i knät.

Snart ska vi äta pitepalt, kanske min favoriträtt i hela världen. (Eller nja, palten hamnar precis efter hummer. Japp, jag ääääälskar hummer, I’m fancy like that.) Sedan ska vi åka och hälsa på mina fina småkusiner! Wilma, Clara, Alfred och lilla, lilla Tyra som jag aldrig träffat, för när jag var uppe förra året låg hon fortfarande i magen. Fatta lyxen! Pitepalt OCH ny bebis.

Men det är svårt att inte längta hem till mina små knyten därhemma. Ingenting slår Bassilusken och Lilltufsan. Ingentiiiing! Tur att det inte är någon tävling. För då skulle de alltid vinna. Och det vore orättvist.

PS. MÅSTE bara tillägga – är inte de där sängkläderna med rosor de finaste Ikea någonsin haft i sitt sortiment?! Jag känner bara sådär ”LOVES IT!”, och så känner jag inte ofta vad gäller sängkläder. Eller jo. Men extra mycket nu. DS.