Ååh! Nu blev jag glad, minsann.
Aftonbladet har skrivit ihop en artikel utifrån min krönika. Eller, jag vill åtminstone smickra mig med att krönikan var katalysatorn – jag citeras i alla fall, och artikeln bygger på min slutsats i krönikan.
Så den tycker jag alltså att ni definitivt ska gå in och läsa.
Och väldigt, väldigt gärna länka till från era bloggar.
För jag anser att det här är oerhört viktigt.

Det som smärtar mig mest när jag läser artikeln är den del där Daisy själv citeras. (Jag hade gärna haft med även det spåret i krönikan, men det hade dels inte fått plats, dels blivit för spretigt.)

”Jag är extremt stolt över att vara två storlekar större än de flesta andra modeller”, säger Daisy Lowe.
Jag har själv sagt liknande saker under mina år som modell.
Det gör jag fortfarade ibland.
Skillnaden mellan nu och då, och skillnaden mellan mig och Daisy, är att jag nu har mått som bevisar mitt påstående.
Daisy, däremot, har bara skev kroppsuppfattning. Otroligt förståeligt, speciellt med tanke på all uppmärksamhet hon får på grund av att hon ”inte är smal”.
Men de har fel, och hon har fel.
Daisy är nästan tio centimeter mindre än jag över höfterna – trots att hon är ett par centimeter längre – och har samma storlek som de allra flesta modeller. Ja, bortsett ifrån de smalaste, sjukaste.
De modeller Daisy jämför sig med, alltså.
Och det är inte okej.
De sjuka, på gränsen till döende, kropparna får inte bli
det normala smala.

Alla som kan stå på benen utan att svimma av undernäring får inte börja kallas kurviga. Om Daisy är kurvig antar jag att jag är fullt normal på gränsen till mullig, och alla som har över storlek 38 lider av fetma.

Som sagt.
Inte okej.

Men det är precis dit alla som skriver lyriskt om Daisys kurvor – lögner hon själv alldeles tydligt börjat tro på – driver oss.

Lova att inte bli en av dem som går på skitsnacket.