Hon som tagit bilderna i inlägget här nedanför, och som plåtade mig igen igår, heter Camilla Sjödin.
Hon ser ut såhär när hon klättrar omkring för att slänga in nya cd-skivor i stereon:
Designern själv, fröken Johanna, och vår vackra make up-artist Natalie var svårare att fånga på bild. Men jag försökte i alla fall:
Här står jag i startgroparna, redo att skriva ett riktigt saftigt blogginlägg om något jag finner vidrigt och upprörande.
Fradgan sprutar, fingrarna kliar, ögonen rullar.
Och så – pang! – inser jag att det är en krönika.
Jaha.
Visst, det är ju kanon, med tanke på att bra krönikeämnen inte direkt kommer flygande in i munnen på mig varje gång jag gapar.
Men jag tycker synd om bloggen.
Det har jag gjort nästan konstant sedan jag började skriva krönikor i våras.
Den stackarn får ju bara bottenskrapet. Den ytliga skiten.
Min kreativitets soptipp, det är vad den blivit.
Ändå gillar jag den.
Eftersom jag kan skriva vad jag vill. När jag vill. Och lägga upp fula eller konstiga eller tråkiga bilder på vadhelst jag känner för.
Bloggen är min soptipp, och det finns något vackert i det.
Alla förtjänar att ha en egen soptipp. Om inte annat hjälper det till att rensa tankarna.
Det behövs.
När magsjukan ger sig och man plötsligt kan sitta upp i sängen och dricka vatten utan att kräkas upp det trettio sekunder senare.
När migränen släpper.
När den djävulska mensvärken klingar av.
När man plötsligt kan fungera som människa igen.
En av livets mest intensiva lättnader.
När ångesten släpper: precis samma känsla.
Strax efter midnatt var jag mig själv igen.
Idag, kära vänner. Idag har jag varit en smula seg. Men väldigt lycklig.
Som jag är alltsom oftast.
Vad man än kan få för sig.
WALL-E gick på så dåliga tider i kväll. Istället blir det en klassisk dinnerandamovie-date, med käk på fancy italienare och Taxi Driver på sen kvällsbio (jo, man kan se filmer från 1976 på bio. Om man vet var man ska leta).
Vi ses här imorgon igen. Var snälla mot er själva och varandra.
Tjing!
