Här, mina vänner, följer en lång och irriterad beskrivning av min lördag.
Jo. I lördags var jag i Berlin och fotograferades för en designers lookbook.
Det hela var ett skämt.
Okej, jag har gjort en del jobb som inte känts hundra. Där kläderna varit felsydda, studion liten och skitig och makeupartisten kletat mascara över hela min kind och försökt sminka över med concealer istället för att torka bort det svarta.
Men det här.
Urtråkiga men okej kläder (”business clothes”), trevlig och inte helt värdelös sminktjej, rar designer, prydlig studio i ett universitet långt utanför stan. So far, so good.
Men sedan.
Tre timmar efter att fotografen börjat ställa in ljuset hade vi fortfarande inte tagit en enda bild. Jag stod på en svart fond i tolvcentimetersklackar och höll god min; designern och fotografen diskuterade högljutt på tyska och jag fattade naturligtvis inte ett ord (läste franska och spanska på gymnasiet, fattar ”ich leibe dich” på tyska, och tro mig – just de orden sades aldrig).
Till slut tackade fotografen för sig. Och gick.
Det visade sig att han inte hade en aning om hur man 1) ställer in skärpan, 2) ändrar ISO-tal, 3) ändrar slutartiden. Så de testbilder han tagit under tre timmar visade helt enkelt lite överexponerat sudd.
Designern bjöd på pastasallad och förklarade att hon skulle försöka få tag i en annan fotograf.
”This photographer… Who left… You didn’t see any of his photos before?”
Undrade jag.
”Yes, I did”, svarade hon. ”They were not very good.”
Okej.
En timme senare dök en trevlig snubbe i orange fleecetröja upp med en kameraväska slängd över axeln. Vi fotade hela kollektionen på ett par timmar. Han laddade in bilderna i datorn, och förkunnade glatt, ”I think some are in focus!”
Vilket var en rätt fantastisk bedrift, menade han. Eftersom han aldrig satt sin fot i en fotostudio förut. Eftersom han lånat kameran av sin polare som brukade fota när hans hårdrocksband hade spelningar.
Okej.
Låt oss klargöra en sak: Jag fick alltså inga pengar för den här plåtningen. Jag gjorde den för att visa agenturen att jag är en härlig tjej som gärna gör jobb för, eh, konsten, och eftersom jag ändå hade ett annat jobb i Berlin dagen därpå (”bläckfiskjobbet”, mer om detta senare). Poängen var att jag skulle ”få bilder”. The oldest trick in the book för att få modeller att jobba gratis.
Problemet är att de bilder jag tar på mig själv i spegeln är ”proffsigare” än de bilder killen i fleecetröjan tog.
Men vem vet? Ett par stycken av de 3400 bilder han tog under lördagen var ju faktiskt skarpa.
Dåså.
Det som irriterar mig något alldeles vansinnigt med allt det här är att jag känner mig så jäkla patetisk.
Här går jag och sajnar upp mig på en agentur efter över tre år som före detta, avdankad. Inbillar mig att agenturen är bra, seriös (och de är ju så trevliga!).
Och så skickar de mig på det här. Med en låtsasfotograf som jobbar som försäkringssäljare och frågar ”have you ever shot with a professional photographer?”. I en skola, lokaliserad en och halv timmes pendeltågsresa utanför Berlin.
Vad hade jag förväntat mig?
Jag är 25 år gammal, har tragglat med modelljobb i snart halva mitt liv. Trots att jag inte är rätt byggd, trots att jag aldrig ”breakat”.
För hur länge sedan blev detta pinsamt?
Nej, svara inte.
Hade jag inte fått plåta med en fotograf som fotat Vogueomslag dagen därpå hade jag nog tackat för mig.
Tvingat mig själv att inse att modelltramset inte är min grej längre. Överlåtit det åt kidsen med piprensarben och midjor man kan nå runt med båda händerna.
Men nix. Jag tänker inte ge upp. När allt funkar så gillar jag det här. Pinsamt eller inte. Tragiskt eller inte.
I’m no quitter.
Smink-Jasmina hade aldrig hållit i en systemkamera förut. Hon var ungefär lika duktig på att ställa in skärpan som dagens två fotografer. Nej, förlåt. Bättre.
