Paketet från Wardrobe Stockholm – andra gången jag slog till på deras slutrea – innehöll inte bara den underbara spetsklänningen. Jag slog också till på en pennkjol från världens bästa Johanna Vikman.

Johanna är inte bara min favoritdesigner för att hon designar kläder som om hon kikat in i min skalle och ritat av min drömgarderob. Inte heller för att hennes kläder alltid har intressanta detaljer som gör dem fullständigt unika, eller för att de nästan alltid går att använda på flera olika sätt och variera i all oändlighet.
Nej, det allra bästa med hennes kläder är att hon – till skillnad från 99% av alla designer där ute – inte hatar höfter.
De flesta märken jag gillar gör kläder som är smala i midjan och sedan vida över höfterna, och smickrar alltså kurvorna genom att bara antyda dem (ja, som spetsklänningen, alltså).
Johannas kläder sitter snyggt i midjan och framhäver höfterna. Som att hon faktiskt tycker att kurvor (och då menar jag kurvor som att det är stor skillnad mellan midjan och höfterna, inget annat) är någonting vackert. Precis som jag tycker, och säkert väldigt många andra där ute.
Men tvärtemot vad den stora majoriteten av modebranschen anser.

Jag har suktat efter Johanna Vikmans bikinis i ett och ett halvt år nu.

I förra veckan sydde hon mig en alldeles egen.
Så nu är jag femtiotalsfinast på hela Barbados.

Från förra Johanna Vikman-plåtningen.

Foto: Camilla Sjödin

Nyss hemkommen.
(Eller, jag har ätit en hamburgare framför Dharma & Greg också. Men nästan nyss hemkommen.)

Imorse blev jag upphämtad med taxi och körd till en studio i Södra Hammarbyhamnen. Det var nämligen dags för min andra plåtning för Johanna Vikman, den här gången för hennes nya höst/vinterkollektion (som alltså kommer i butik nästa höst).

Dagen spenderades sedan i helt sanslöst underbara kläder framför Camilla Sjödins kamera, och bilderna blev fenomenala. Den största anledningen till det strålande resultatet var väl antagligen teamets kompetens, men jag vill tro att det också har att göra med att alla i gänget är så oerhört trevliga och stämningen så god.

Här ovanför ser ni i alla fall hur jag såg ut under fotograferingen. Tack vare fina Natalie som mejkade urtjusigt och gav mig en flott backslick.

Nu äter jag godis och cashewnötter och funderar på om det kanske är läge att gå och lägga mig. Speciellt som jag nu skrivit det tråkigaste och mest menlösa blogginlägget någonsin. Men vad tusan – det var en bra dag. Allt flöt på, alla var rara och härliga, och jag fick träffa världens finaste femmånadersbebis Hedda.
Jag har liksom ingenting att klaga på.
Och jag håller dessutom på att svimma av trötthet.
Ha överseende.

Sedan jag förgade mitt tråkbruna hår blåsvart känns det som att jag inte gör annat än färgar håret.
Precis två veckor är det nu sedan jag färgade sist.
Är det här blåsvart? Är det det? Nej. Exakt.

Om en stund ska jag dra iväg till Media Markt och köpa en minneskortläsare. Ungefär så spännande är dagens planer.

Jag mailade min nya agentur för någon timme sedan, har ännu inte fått svar. Nervositeten kliar i kroppen. Jag skällde på dem för skitjobbet de skickade mig på i lördags, och att skälla på människor man just börjat jobba med är kanske inte klockrent. Å andra sidan är det verkligen inte heller klockrent att känna sig utnyttjad.

Funderar på att gå och se WALL-E ikväll också. Är den något att ha?

(Och i dagens outfit-syfte: kjol från Johanna Vikman över klänning från Johanna Vikman över linne från Acne.)