Ååh! Nu blev jag glad, minsann.
Aftonbladet har skrivit ihop en artikel utifrån min krönika. Eller, jag vill åtminstone smickra mig med att krönikan var katalysatorn – jag citeras i alla fall, och artikeln bygger på min slutsats i krönikan.
Så den tycker jag alltså att ni definitivt ska gå in och läsa.
Och väldigt, väldigt gärna länka till från era bloggar.
För jag anser att det här är oerhört viktigt.

Det som smärtar mig mest när jag läser artikeln är den del där Daisy själv citeras. (Jag hade gärna haft med även det spåret i krönikan, men det hade dels inte fått plats, dels blivit för spretigt.)

”Jag är extremt stolt över att vara två storlekar större än de flesta andra modeller”, säger Daisy Lowe.
Jag har själv sagt liknande saker under mina år som modell.
Det gör jag fortfarade ibland.
Skillnaden mellan nu och då, och skillnaden mellan mig och Daisy, är att jag nu har mått som bevisar mitt påstående.
Daisy, däremot, har bara skev kroppsuppfattning. Otroligt förståeligt, speciellt med tanke på all uppmärksamhet hon får på grund av att hon ”inte är smal”.
Men de har fel, och hon har fel.
Daisy är nästan tio centimeter mindre än jag över höfterna – trots att hon är ett par centimeter längre – och har samma storlek som de allra flesta modeller. Ja, bortsett ifrån de smalaste, sjukaste.
De modeller Daisy jämför sig med, alltså.
Och det är inte okej.
De sjuka, på gränsen till döende, kropparna får inte bli
det normala smala.

Alla som kan stå på benen utan att svimma av undernäring får inte börja kallas kurviga. Om Daisy är kurvig antar jag att jag är fullt normal på gränsen till mullig, och alla som har över storlek 38 lider av fetma.

Som sagt.
Inte okej.

Men det är precis dit alla som skriver lyriskt om Daisys kurvor – lögner hon själv alldeles tydligt börjat tro på – driver oss.

Lova att inte bli en av dem som går på skitsnacket.

Jag är framme.
Betalade precis 125 kronor för en cola light och en toast.

Nu ska jag leta upp hotellet i Montmartre. Så länge tycker jag att ni kan läsa min krönika som nyss lades upp på nätet. Den är bra. Tycker jag, i alla fall. Säg gärna till om ni håller med.

Alla mina kära Parisexperter där ute, kom gärna med tips! Jag stannar tills på måndag morgon – vad får jag inte missa?

Au revoir, mes chéries!

(Japp, skolfranskan är… på topp.)

Nu finns veckans Sofis mode ute i butikerna.
Ni borde köpa den.
Inte bara för att världens vackraste modell Hanna Fridh visar upp vansinnigt snygga kläder i modereportaget.
Utan även för att jag är ovanligt nöjd med veckans krönika. Okej, jag tycker alltid att mina krönikor är viktiga, men den här är jag lite extra stolt över.

Krönikan handlar om den här flickan – Daisy Lowe – och hennes ”uppseendeväckande kurviga kropp”. Ni borde läsa den.

Salong K har någon form av anonym krönikör på sin sajt.
Hon kallas Jane Drake.
Här kan vi snacka om en tjej med ena fingret rätt på sin samtids puls och det andra riktat i en obscen gest mot hela jävla systemet.

Till skillnad från de människor Kristofer skriver om, som sätter värde i att vara den som först dissar en hype, är Jane Drake mån om att vara den som sist gör det.

I sin senaste krönika ”går hon hårt åt” Blondinbella, Kenza och Ebba von Sydow. Hon förstår sig inte på sådant där modebloggtrams.

”Det känns så fantastiskt meningslöst att få veta vad ditten och datten har valt att ha på sig för skor idag och vilken väska som matchar till vilken poncho.

Varför vill någon annan än den personen som klätt på sig dagens outfit ha denna information? Är det för att slippa skämmas om man skulle stöta på varandra på stan och se likadana ut? Eller tvärtom? Vill man se exakt likadan ut som någon annan som vissa tvillingpar som envist vägrar vara unika individer utan gör allt för att man ska se de som en och samma person och som sedan blir stötta när man inte ser skillnad på dem?”

Nästa vecka hos Salong K:s anonyma krönikör: ”Shit, det är helt sjukt, när man betalar med sånt där kort känns det liksom inte som att man gör av med några pengar!”

Därefter: ”Vad gjorde man egentligen innan mobiltelefonen? Stämde man träff utanför Åhléns City då eller, och vad hände om tunnelbanan var försenad?”

Ni som inte läst min krönika i tidningen kan nu läsa den här.
Och kommentera om ni så vill.

Nej men!
Jag har ju ny krönika ute, för tusan. I Sofis mode, som vanligt. Det finns ute tills på onsdag. Jag skriver om Sex & the City och lyckliga slut. Den borde ni läsa.

Sådär, kära vänner!
Nu har mina kära kollegor på Sofis mode varit små änglar igen och lagt upp veckans krönika på nätet.

Så ni som inte har läst den ännu, klicka här.

Den handlar om snatteri. Och jag tycker att den är viktig.

Alltså: Läs. Kommentera sedan här, så blir jag glad och känner mig en smula betydelsefull.
Deal?

Ja, det skulle jag minsann.
För det här är i tidningen idag:

…och både kläderna och bilderna är så fina, så fina.

Och så har vi ju denna lilla pjäs också. Om snatteri. Med texten vackert draperad kring Universums största bylinebild.

Som sagt. Jag skulle köpt tidningen om jag kunnat. Eftersom jag trots allt är rätt förtjust i mig själv.

S-h-i-t.
Insåg just att min andra krönika kommer ut i Sofis mode imorgon.
(Jag var liksom inte beredd, är van att skriva varannan vecka.)
Om jag inte fattat helt fel så är dessutom min senaste modeplåtning i morgondagens tidning. Plåtat av Stefan Mattsson, samma fantastiska fotograf som tog min fina och gigantiska bylinebild. Alltså: om jag skulle råka ha något, eh, fan därute så borde du köpa Aftonbladet och Sofis mode imorgon. Helt enkelt.

Jag försöker kurera min nackspärr med vin. Det går dåligt än så länge. Jag blir på så satans dåligt humör av att ha så ont hela tiden.
Jag irriterar mig på folk som skrattar för högt, jag irriterar mig på personalen i baren där jag sitter och jobbar, jag irriterar mig på allt mitt annars så bedårande sällskap säger och gör.
Imorgon blir bättre. Vi bestämmer det.

(Min vackra vän Hanna, plåtad på min före detta vind.)

Det här blev jag väldigt glad över.
Att vara ett fynd är härligt. Jag känner mig lite som en jäkligt snygg klänning från Katja of Sweden som säljs på Myrorna för fyrtio spänn.

Resumé-Linus skriver bland annat:

”Men det är fortfarande ett stort problem att allt för många modeskapare skapar kläder för en idealkvinna som få kvinnor kan leva upp till. Det är bara ett av många problem med modeindustrin.”

Ja, modeindustrin har många problem. Överväldigande många. Självklart kommer jag att ta upp flera av dessa problem; förmodligen till leda.
Men min krönika (som jag är väldigt glad att så många av er – däribland Linus – verkar uppskatta) ska framför allt ses som en påminnelse om att mode inte är all bad.
Vi som skulle kalla mode ett av våra ”intressen” är inte bara hjärntvättade idioter som dras till branschen trots alla uppenbara minus.
I modet finns också någonting fantastiskt.
Kreativt, mäktigt, vackert, magiskt.
Den möjlighet att ta makten över våra egna kroppar, som jag skriver om i dagens krönika, är bara ett av alla exempel på detta fantastiska.
Det kommer jag också att fortsätta att ta upp i mina krönikor.