Nu finns veckans Sofis mode ute i butikerna.
Ni borde köpa den.
Inte bara för att världens vackraste modell Hanna Fridh visar upp vansinnigt snygga kläder i modereportaget.
Utan även för att jag är ovanligt nöjd med veckans krönika. Okej, jag tycker alltid att mina krönikor är viktiga, men den här är jag lite extra stolt över.

Krönikan handlar om den här flickan – Daisy Lowe – och hennes ”uppseendeväckande kurviga kropp”. Ni borde läsa den.

Ni som inte läst min krönika i tidningen kan nu läsa den här.
Och kommentera om ni så vill.

Nej men!
Jag har ju ny krönika ute, för tusan. I Sofis mode, som vanligt. Det finns ute tills på onsdag. Jag skriver om Sex & the City och lyckliga slut. Den borde ni läsa.

Sådär, kära vänner!
Nu har mina kära kollegor på Sofis mode varit små änglar igen och lagt upp veckans krönika på nätet.

Så ni som inte har läst den ännu, klicka här.

Den handlar om snatteri. Och jag tycker att den är viktig.

Alltså: Läs. Kommentera sedan här, så blir jag glad och känner mig en smula betydelsefull.
Deal?

Ja, det skulle jag minsann.
För det här är i tidningen idag:

…och både kläderna och bilderna är så fina, så fina.

Och så har vi ju denna lilla pjäs också. Om snatteri. Med texten vackert draperad kring Universums största bylinebild.

Som sagt. Jag skulle köpt tidningen om jag kunnat. Eftersom jag trots allt är rätt förtjust i mig själv.

S-h-i-t.
Insåg just att min andra krönika kommer ut i Sofis mode imorgon.
(Jag var liksom inte beredd, är van att skriva varannan vecka.)
Om jag inte fattat helt fel så är dessutom min senaste modeplåtning i morgondagens tidning. Plåtat av Stefan Mattsson, samma fantastiska fotograf som tog min fina och gigantiska bylinebild. Alltså: om jag skulle råka ha något, eh, fan därute så borde du köpa Aftonbladet och Sofis mode imorgon. Helt enkelt.

Jag försöker kurera min nackspärr med vin. Det går dåligt än så länge. Jag blir på så satans dåligt humör av att ha så ont hela tiden.
Jag irriterar mig på folk som skrattar för högt, jag irriterar mig på personalen i baren där jag sitter och jobbar, jag irriterar mig på allt mitt annars så bedårande sällskap säger och gör.
Imorgon blir bättre. Vi bestämmer det.

(Min vackra vän Hanna, plåtad på min före detta vind.)

Det här blev jag väldigt glad över.
Att vara ett fynd är härligt. Jag känner mig lite som en jäkligt snygg klänning från Katja of Sweden som säljs på Myrorna för fyrtio spänn.

Resumé-Linus skriver bland annat:

”Men det är fortfarande ett stort problem att allt för många modeskapare skapar kläder för en idealkvinna som få kvinnor kan leva upp till. Det är bara ett av många problem med modeindustrin.”

Ja, modeindustrin har många problem. Överväldigande många. Självklart kommer jag att ta upp flera av dessa problem; förmodligen till leda.
Men min krönika (som jag är väldigt glad att så många av er – däribland Linus – verkar uppskatta) ska framför allt ses som en påminnelse om att mode inte är all bad.
Vi som skulle kalla mode ett av våra ”intressen” är inte bara hjärntvättade idioter som dras till branschen trots alla uppenbara minus.
I modet finns också någonting fantastiskt.
Kreativt, mäktigt, vackert, magiskt.
Den möjlighet att ta makten över våra egna kroppar, som jag skriver om i dagens krönika, är bara ett av alla exempel på detta fantastiska.
Det kommer jag också att fortsätta att ta upp i mina krönikor.

Jag introducerade Gustav redan igår.
Han är, som ni ser, bläckfisk. En död och dyr sådan.
En riktig delikatess.

Han spenderade en timme på mitt huvud igår.
Jag var iklädd svart kroppsfärg, tejp, plastfolie, jeans och bläckfisk.
(Fan, vilken dagens outfit-bild det hade blivit.)

Man skulle kunna påstå att jag såg ut som en karaktär ur The Ring/The Grudge/valfri annan skräckfilm. Men med bläckfisk på huvudet.

Söndagsfin!

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle flytta min blogg från blogg.se.
Genom åren har det droppat in en del bra och en del sämre erbjudanden, men inget jag övervägt. Jag har trivts med allt som det varit, helt enkelt. Dessutom är jag en riktig vanemänniska som har svårt för alla typer av förändringar.
Men nu känns det rätt.

Första gången jag kom i kontakt med Sofis mode-gänget var i februari när jag plåtades som hippietjej för ett modereportage.
Det var en av de smidigaste fotograferingar jag någonsin gjort, och definitivt den trevligaste stämningen någonsin. Speciellt eftersom jag för första gången inte behövde oroa mig för att vara för ”gammal och fet”. Jag insåg att det kunde vara sanslöst roligt och inte alls ångestfyllt att modella när alla äckliga, ohälsosamma utseendekrav var ute ur ekvationen.
Och det blev fler gånger. Lite after beach, axelfokus och lady in red. (Och nya bilder kommer ut om en vecka. Maskulint mode. Jag har fått tjuvkika, de är fantastiskt fina.)

Jag älskade tjejerna på Sofis mode första gången jag träffade dem, och när jag fick erbjudandet att börja skriva krönikor varje vecka var det inget snack om vad jag skulle svara.

Idag kommer den första krönikan ut, och sedan följer en ny varje måndag. Jag hoppas verkligen att ni kommer att gilla dem.

Att bloggen fick hänga med till Sofismode.se kändes helt naturligt. Samma innehåll, ny adress. En ny start.

Det kan jag behöva.

Jo, just det! Varför just Sofis mode?

1. För att de som jobbar här är fantastiska människor. Trevliga, smarta, tillmötesgående, godhjärtade och avslappnade.
Sådana människor vill jag omge mig med.
2. Bloggen flyttas alltså på grund av att jag är ny krönikör i tidningen. Att jag vill skriva just i Sofis mode handlar förstås inte bara om att Sofis mode-gänget är så fina. Utan också om att det är skönt att ha en målgrupp och en riktlinje. I Metro var målgruppen ungefär ”alla som läser Metro på väg till jobbet”. I Sofis mode handlar det främst om unga kvinnor (jag tänker mig att de är mellan 15 och 35, vet inte hur den tänkta målgruppen ser ut) som har mode som ett gemensamt intresse. Det gör det betydligt lättare att välja vilka ämnen jag ska skriva om.
3. Att jag nu skriver krönikor varje vecka, istället för varannan, gör att jag helt enkelt får in en mycket bättre rutin vad gäller krönikorna. Jag får ett bättre flyt i skrivandet. Så enkelt är det.
4. Jag gillar kvällstidningar. Min mamma skriver krönikor i Expressen, och för att skapa lite familjedrama är det naturligtvis mer lämpligt för mig att skriva för konkurrenten.
5. I vilken annan tidning skulle jag både få skriva krönikor, blogga och vara modell? Haha.

Jag är säker på att jag kommer att trivas här.