Det slog mig idag, då jag av en slump kände jag på mina egna armar. Det kändes hårt! Inte degigt och mjukt som vanligt. Det var en helt annan känsla. Blev glad i hela kroppen. Träningen och kosten ger verkligen resultat. Om än i små, små steg. Det här var nästan samma känsla – fast tvärtom – som när jag för första gången upptäckte en valk på min kropp. Satt på en föreläsning på Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Hade precis flyttat ner. Var i bra form, men slutat röra på mig pga pressat schema och ont i kroppen. Plötsligt kände jag något, jag visste först inte vad det var, men sen slog det mig, en valk! Min första valk! Och sen på den vägen är det…det var där det började…förtjockningen. Och så har det hållit i sig nu år efter år, ända tills idag. När känslan då var den helt motsatta. Vänta nu…vad är detta, ah…en muskel! J

 

Kände lite på ryggen också. Var ju inte heller alls lika degigt som vanligt. Kändes till och med som lite former. Kände sedan på bröstkorgen och runt omkring, noterade samma sak där, känslan var inte längre degig, utan snarare mer åt det fasta hållet och även en tendens till benig. Det här är ju underbart…är fortfarande galet överviktig och fläsket dräller på kroppen, men otroligt vad skönt att för första gången förvånas över sig själv och sin kropp åt det positiva hållet! Det är ju beviset att man är på rätt väg, och att den envetna medvetenheten lönar sig.

 

Till alla andra vill jag säga, det är bara att bita ihop, man får aldrig ge upp, dag ut och dag in, minut efter minut…bara att bita ihop. Resultaten kommer uppenbarligen, men det tar lång tid. Nu gäller det bara att orka fortsätta. Och det tror jag inte ska vara några problem. Det blir egentligen enklare när man väl passerat en viss gräns. När man börjar se resultat, och när kroppen är van och dessutom klarar rörelse på ett helt annat sätt.