När jag var i form, en gång för länge, länge sedan, då tänkte jag att det måste vara så lätt för tjocka personer att gå ner i vikt. De behöver ju bara börja gå lite, eller äta lite mindre så rasar kilona. Värre var det för oss som var i form och tränade regelbundet. Där var det ju nästan stört omöjligt att minska ett kilo eller två utan kraftigt höjda träningsdoser, och knappt ens då.
Men sen blev jag tjock själv. Och då, först då, slog den hårda sanningen emot mig. Det var inte bara att gå lite, eller att käka lite mindre. Kroppen strävar konstant efter att behålla sin nuvarande form. Så för mig tog det faktiskt över ett år av total stillhet och fortsatta vidlyftiga matvanor för att det ens skulle börja hända något med vikten och kroppen. Ett helt år! Jag käkade alltså precis allt, men rörde mig ingenting över huvudtaget och det tog alltså mer än 12 månader innan det började märkas på kroppen.
Precis lika tycks det vara åt andra hållet. Det är inte lätt. Det tar tid. Och man måste övervinna sig själv. Men vad jag inte hade räknat med det var att det skulle vara så otroligt mycket svårare att lyckas som tjock, än som normalviktig.
Problemen jag noterade var att när jag började gå så fick jag ont i knälederna, benhinnor, fötter, tår etc. Vilket gjorde att jag bara kunde gå 1 km varannan vecka till att börja med. Ungefär så lång tid tog det innan smärtan försvunnit efter varje promenad. På sikt och med regelbunden stretching kunde jag till slut börja gå varje dag och allt längre sträckor. Men då kom nästa problem. Fettet och tjockheten gjorde att jag fick skavsår på alla möjliga konstiga ställen, armhålor där t-shirten skavde in, och mellan benen så klart. Skavsår som sedan tog mycket lång tid att läka, och struntade jag i dem så blev det bara värre och värre och värre.
http://www.viktklubb.se fick mig till slut att inse att det inte hade med träningen att göra. Utan snarare intaget av mat. Mat äter man ju regelbundet flera gånger per dag, 7 dagar i veckan. Alltså, smartare att göra något där, om man nu inte kunde träna som man ville.
Nu får jag inte skavsår längre. Inte ont i benhinnorna och knappt ont någon annanstans heller. Även om de gamla skadorna så klart gör sig påminda lite då och då. Men denna nya styrka gör att jag plötsligt kan hänga med kompisarna på stan. Promenera obekymrat och inte behöva bry mig om att få skavsår eller värk som sedan ska sitta i flera veckor. Det är inte massa fläsk i vägen som blir blött, varmt och skavsamt.
Träningen blir så mycket enklare och så mycket mer givande. Du kan ta i mer, köra längre och därmed bygga ännu mer muskler och bränna mer fett och få ännu starkare kondition, ännu snabbare. Det blir liksom att man passerat en fas. En hård och jobbig fas, som ibland känns nästan omöjlig att övervinna, men när man väl passerat gränsen, och kommit över på rätt sida. Då börjar det bli härligt, då börjar man må gott och det är det stadiet jag börjar närma mig nu. Det är hit man måste ta sig själv. Synd bara att vägen dit ska vara så galet jobbig.
Och alla ni som är normalviktiga kan väl också tänka på det här, det är faktiskt inte så lätt som man kan tro att ändra vikten neråt om man väl gått och blivit tjock. Det är så många faktorer som spelar in som en normalviktig förmodligen inte har en aning om, eller kanske har svårt att sätta sig in i. Det är faktiskt inte ”bara att”. Det vet jag nu.