Under några år har jag grubblat över vad som kunde vara den riktigt stora fördelen med glesbygden. Om det finns någon sådan över huvudtaget? För ingen verkar ju känna till den. Det är ju därför det har blivit ”glesbygd”. Ingen vill bo här. Men idag kom jag i all fall på en fördel med glesbygd. Nämligen den fruktade svininfluensan. När den drabbar städerna om någon månad kommer ju landsbygdsfolket troligtvis klara sig helt oberörda. Det finns ju inga människor att bli smittade av. Blir det en riktig epidemi och sjukhusen fylls till bristningsgränserna med folk, och människor börjar dö, ja då tror jag att i alla fall jag skulle se fördelen med att bo i en lite mer glesbefolkad stad. En knökfull tunnelbanevagn kanske inte är det första man sätter sig i då. I en mer glesbefolkad by skulle man nog kunna klara sig rätt bra från att bli smittad. Och säg att det kommer en ännu farligare influensa…vem vill då bo kvar i städerna eller sitta i ett knökfullt kontorslandskap? Nu nämner jag detta eftersom det är den första spontana riktiga fördel jag hittat som snabbt skulle bli applicerbar för många människor. Men det är inte denna lilla fördel jag letar efter. Jag letar efter något större. Något revolutionerande.

 

Entreprenören Yngve Bergqvist som bodde ute i den karga ödemarken kom på just en sådan sak. Han grubblade i många år och en dag slog det honom: ”Vi gör något av eländet, vi paketerar och säljer vårt mörker, kyla, vår ensamhet och isen!”. Och vips, året därpå fanns det numera världskända ishotellet i Jukkasjärvi. Han lyckades vända det negativa som ingen ville ha till en världssuccé. Precis samma sak skulle jag vilja göra med glesbygden som ingen vill ha. Jag skulle vilja komma på det där som ingen annan har kommit på, och vända på trenden. Göra något stort av det, dra nytta av det, skapa välfärd. Men frågan återstår alltjämt; vilken kan den vara, den riktigt stora fördelen med glesbygden?