Överbelastade knät under rullskidturen i fredags men trodde helgens kräftskiva skulle råda bot på detta. Dock kände jag av lätta hugg i högra knät under måndagen så lägger in några extra dagar med vila nu. Som tur är anlände däremot mina specialgjorda fotbäddar idag. Det är alltså typ helt vanliga sulor, som man lägger in i skorna och byter ut mot de befintliga. Skillnaden är att de är formgjutna efter just din fot. Vilket innebär att risken för felbelastningar minskar. Tipset var att prova dem någon halvtimme och sen plocka ur dem om det gjorde ont eller kändes ovant. Men de sitter verkligen som formgjutna. Inga problem alls och känner direkt att den onda knäleden avlastas och bli bättre by-the-minute. Bådar gott! Kanske får bli ett rullskidpass imorgon igen, känner även suget efter att prova joggingspåret, men vis av erfarenheten från tidigare försök får nog det vänta tills man är lite starkare.

Då var man tillbaka igen, efter helgens kräftskiva vid Nösund på Orust. Måste säga det att Orust är riktigt vackert. Magnifik och storlagen natur och härliga kontraster mot hav, himmel, skog och berg. En pärla helt enkelt!

Kräftskivan var riktigt trevlig och bestod av en blandning av mina kamraters vänner och bekanta. Många från Göteborgsområdet men givetvis och en och annan från Stockholmstrakten samt gamla studiekamrater från tiden på Handelshögskolan.

När festen var slut vid 3-tiden åkte alla hem med buss. Utom jag och en kompis som bodde på Orust. Det visade sig även att det fanns ett par tjejer kvar. Hade inte träffat dem tidigare men de undrade i alla fall om vi ville följa med dem på efterfest. Vilket man såklart tackade ja till.

Först var det tänkt att promenera till deras hus. Men som tur var fick vi skjuts istället. Åkte som packade sillar i en gammal bil och efter cirka 20 minuter (kändes det som) var vi framme vid en kolmörk vändplats. Där släpptes vi av och vandrade upp några hundra meter i mörkret till en stor villa.

Det visade sig dock att detta var inte villan vi skulle till. Istället fortsatte tjejerna förbi och in i mörkret. Såg knappt vägen framför mig som bestod av grus och gräs. Efter ca 10 minuters promenerande med packning och sängkläder (japp, jag tog med mig allt) så kom vi fram till en vägg av träd och annan vegetation.

Här ska vi in, sa en av tjejerna. Hon kände tydligen till någon slags ko-stig mitt inne i djungeln. Jag såg inte fötterna. Tjejerna gick på känns. Uppenbarligen hade de gått här många gånger förut. Gav direktiv, lyft på fötterna, akta stenen, håll till vänster, ta tre kliv fram sedan höger osv.

Plötsligt slog mig tanken hur sjukt detta var. Här gick jag mitt ute i urskogen med finkläder och finskor på en lerig och knappt befintlig stig i totalt kolmörker med två främmande tjejer som jag aldrig sett tidigare. Man var liksom helt utlämnad åt sitt öde. Tänkte att hade det varit ombytta roller hade det aldrig gått så här långt. Kan inte finnas någon tjej som frivilligt hade följt med tex två främmande grabbar rakt ut i ingenstans mitt i natten promenerandes. Men jag fortsatte iaf. Höll så klart ett getöga bakåt titt som tätt, men hjälpte föga. Det var totalt kolmörkt.

Efter ytterligare 10 minuter kom en backe av gräs, jag såg himlen igen men fortfarande för mörkt att se backen. 500 meter upp för en backe skymtade ljus. Vi tog oss dit. Där mitt i ingenstans låg en liten stuga som vi klev in i.

Här bor jag! Sa en av tjejerna. Välkomna. Ok..stugan var mysig. Men jag frågade ändå om hon var själv. Japp, men mina föräldrar kommer hem imorgon.

Utan att säga något till dem så började man ju fundera lite. Vilka är föräldrarna som bor här ute i ödemarken? Hur ser de ut? Vad kommer de att tycka om att jag är hemma i deras stuga med deras dotter och hennes kompis? Man föreställde sig en far i tvåmetersklassen, stora armar, tatueringar och överbeskyddande.

Bäst att ta upp telefonen och skicka ett sms till polarna att jag är här tänkte jag… Men då kom nästa chock. Ingen täckning. Och jag som har Telia. Har aldrig varit med om det att Telia inte haft täckning, och då reser jag ändå runt en hel del uppe i norrland och längs inlandet. Men nu var vi ju på Orust och i ”civiliserade” trakter…inte långt från Göteborg. Fick en känsla av att man hamnat på en hemlig plats, ungefär som gänget i tv-serien LOST.

Men ja…sen visade det sig iaf att föräldrarna, som kom hem tidigt på förmiddagen, var riktigt trevliga och tillmötesgående. Tjejerna var reda uppe och berättade storys om killen som var med igår (jag) och var så mörkrädd. Farsan garvade gott. Sen fick vi skjuts tillbaka till kräftskivan där vi alla hjälptes åt att städa och göra klart. Tror vi fick ihop i alla fall fyra eller fem svarta säckar med tomglas.

Nu ska jag ut och tvätta bilen. Dessvärre har det varit regnskurar mellan solen hela dagen, så det är svårt att hinna få klart inna regnet kommer och fläckar ner på nytt. När man vaxar ska bilen nämligen vara torr. Men skam den som ger sig! 🙂

Hemma efter rullskidturen blev det en välförtjänt bastu och sedan kycklingsallad på det. Satt i fotöljen framför tvn och kände mig utmattad i kroppen. På något vis en skön känsla, eftersom jag inte kännt denna  djupa utmattningskänsla tidigare. Eller i alla fall inte sedan jag började röra på mig igen. Kroppen har inte varit tillräckligt stark för att kunna ta ut sig så mycket att man blir genomtrött tror jag. Så det här känns faktiskt bra. Får lite flashback från tiden innan lumpen då man tränade för ”extramönstringen” och pressade miltiderna ute på grusvägarna. Då var man alltid utmattad i kroppen vid hemkomst. Man orkade liksom inte göra något annat på ett tag. Skönt – det betyder att man kanske närmar sig nivån där träningen äntligen ger lite mer resultat.

Även om jag var genomtrött efter rullskidturen så hindrade det inte att åka ner till samhället och tvätta bilen.  När jag kom hem tog jag också fram vax och polish och vaxade bilen grundligt för att stå emot flugor etc på vägen ner till Orust imorgon.

Det slår mig vilken skillnad det har blivit på kroppen nu mot innan jag gick med i Viktklubb.se – då såg jag ”tvätta bilen” som träning, en bra motion helt enkelt. Var ofta svettig och alltid andfådd efter att ha tvättat klart. Och det gjorde jag kanske 1 gång eller max 2 gånger per vecka. Nu kändes inte biltvättningen som någon träning längre. Blev inte ens svettig. Det var ungefär som att läsa en tidning eller kolla på tv.

Hoppas att man klarar av att fortsätta hålla i nu när hösten och kylan och regnet och mörkret kommer…det kan säkert bli en rejäl utmaning!

Märkligt det här i hur formen kan skifta i kroppen mellan olika dagar. I tisdags körde jag 26 km på rullskidor non-stop för första gången i mitt liv. Det var en riktig utmaning. Trodde aldrig turen skulle ta slut. 26 kilometer är långt kan jag säga, riktigt långt!

Idag bestämde jag mig för att prova att köra 26 km rundan igen. Nu satt dock jobbigheten kvar i psyket från förra gången. Fick verkligen jobba med motivationen för att få på mig rullskidorna. Nu visste jag ju vad som väntade. Det gjorde jag inte i tisdags.

Men döm om min förvåning när det rullar på fint. Känner mig stark. Dubbelstakar istället för att diagonala. Pulsen ligger på 130-140 slag/min. Och när jag körde i tisdags hade jag delvis kramp i ena ryggmuskeln, ont i höger arm och känningar i vänster armbågsled. Plus att jag då hade en puls på 160-170 slag per minut! Det är en väldigt stor skillnad. Men då hade jag inte vilat ut ordentligt (sovit få timmar) och varit på inflyttningsfest under helgen samt ätit dålig mat, missat någon middag samt ätit glass och druckit läsk.

Idag hade jag ätit rejäl frukost, druckit ordentligt och sen ätit två bananer innan avfärd. Kändes både lättare att åka och dessutom blev jag inte lika törstig som förra gången. Höll ett bra tempo ända till  15 km ungefär, då började stigningarna och längden ta ut sin rätt. Men fortfarande betydligt enklare än förra gången. Behövde inte bita ihop på samma sätt nu. Armbågen kändes bra, ryggen kändes bra och även knäna kändes förvånansvärt bra. Även om jag råkade sträcka högerknät något i en ovarsam rörelse.

I mål noterade jag att även tiden hade förbättrats mot i tisdags. 5 minuter snabbare denna gång, och då var det även motvind halva vägen. Perfekt att avsluta veckan med denna runda. Nu bär det av till Orust och träningsuppehåll i några dagar.

Äntligen säger jag bara. Imorgon bär det av till civilisationen och västkusten (eller bästkusten som en del väljer att kalla den). Närmare bestämt till en ö (tror jag) som heter Näsön och ska ligga på/vid Orust så att säga. Är inte så väl bevandrad i dessa trakter, men det enda jag vet är att det kommer att dyka upp en himla massa folk, och i ”rätt” ålder dessutom. Folk i ens egen ålder. Knappt så man tror det är sant. Så imorgon bär det alltså av mot civilisationen igen och sommarens första FEST! 🙂

Läste i Aftonbladet mfl tidningar idag att svenskarna ratar frukt och grönt. Vi äter tydligen betydligt mindre frukt och grönt än genomsnittet i Europa.

Knappt en av tio svenskar följer Livsmedelsverkets rekommendation om att äta 500 gram, eller minst fem portioner med frukt och grönsaker per dag enligt Freshfel/Aftonbaldet.

I topp ligger tydlgen Grekland medan hela Norden ligger under genomsnittet.

Någon orsak till detta anges dock inte, men för egen del tror jag det är ganska lättförklarat. Är det någon som sett en fräsch fruktdisk med goda och mogna frukter i Sverige? Någon gång? Och vardå i så fall? Nu har jag varit ute på resa i Sverige hela sommaren och ännu inte stött på en endaste bra fruktdisk….hur jag än letar. Frukten ser i bästa fall bra ut, men smakar inget, eller kemikalier eller bara surt…

Kolla gärna bilderna från den ruttna och mögliga fruktdisken hos en av våra större livsmedelskedjor, bifogar länk här: http://blogg.aftonbladet.se/bengt-bengt?kid=124963

Alla vi som sett och upplevt i detta i verkligheten förstår varför Sverige ligger i botten gällande frukt och grönt…..tyvärr!

En av mina facebookvänner skrev igår följande kommentar om att jag varit ute och tränat: ”ÖÖÖÖÖ Bengt nåt jävla fel gör du, ifall du inte ser ut som en biafra unge snart!!! så mycket som du skriver att du tränar. och vad du äter. ha ha”

Ja…vad svarar man på det? Uppenbarligen är det svårt för andra att förstå hur mycket träning och medvetenhet som krävs för att komma i form när man väl tappat den. En ”normal” person kanske har övervikt på 3-4 kg. Något man kan bli av med genom medvetenhet, bra kost och rätt träning, i säg…ja kanske 3-4 veckor. Men har du 30-40 kg övervikt…då försvinner den inte på 3-4 veckor. Det verkar vara det som folk har svårt att förstå. Det tar tid, galen tid, men det måste det göra. Små, små steg mot målet och en långsiktghet tror jag gör att man senare kan behålla sin rätta vikt.

Att gå ner 40 kg på en månad eller två tror jag är direkt ohälsosamt. Dessutom får du ju lös hud som hänger på kroppen och inte är vackert!

Nej, genom att uppdatera och visa hur mycket träning och medvetenhet som krävs dag och och dag in kanske även andra kan börja förstå situationen. Det finns ju faktiskt en anledning till att många som är tjocka fortfarande är tjocka, trots att man egentligen skulle vilja vara smal, smärt och smidig. Det är helt enkelt inte så enkelt 🙂

Får nog ta och gå till doktorn snart. Kollade vilopulsen för skojs skull häromkvällen. Och den pendlade mellan 41 och 48 slag per minut. 46-48 när jäg låg och tittade på klockan. 41-43 när jag slappnade av helt och nästan somnade.

När jag var hos läkaren och tog EKG i vintras låg pulsen på 55-57. Och innan dess mätte jag upp vilopulsen själv till 63-65 slag per minut (innan jag började träna och äta rätt).

Jag vet att pulsen förbättras av träning. Men jag är ju absolut inte i någon form nu, och vad jag vet har jag aldrig haft lägre puls än 48 ens när jag varit i min bästa form. Så rent teoretiskt borde ju pulsen vara betydligt högre nu!

Men som sagt..får ta och kolla upp det där. Har alltid haft låg puls jämfört med andra, så det kan ju bero på något sådant också.

Det är skumt det här med träningsvärk. På den tiden då jag var i form hade jag alltid ont i kroppen någonstans. Ständigt träningsvärk så att säga. Oftast var det ju i ben, armar och mage. Hade man varit ute och sprungit så kände man ju verkligen av det i kroppen, i många dagar efteråt. Smärtan efter armhävningarna brukade sitta i mellan 2-5 dagar innan den var helt borta. Men nu är det nog 8 år sedan jag gjorde en armhävning senast. Därför tycker man ju att jag borde få sjuk träningsvärk bara jag rör på mig lite. Men inte ens igår, efter 2,6 mil non-stop på rullskidor fick jag någon träningsvärk! Det är så skumt..men jag tror det beror på att jag ännu inte är tillräckligt stark i kroppen för att verkligen pressa. Lederna säger ifrån. Men ändå tycker man ju att lite ont i triceps borde man ju ha efter att ha stakat så långt….haft faktiskt inte haft träningsverk någon gång vad jag kan minnas (sedan jag började träna och röra på mig igen).

Nästan fyra dagar sedan jag tränade kroppen senast. Så idag var det dags för en rejäl utmaning. Har faktiskt vilat medvetet, dels för att tajma inflyttningsfesten i Åre och dels för att kroppen behöver lite längre sammanhållande vila ibland. Sen har jag även känt av lite i vänster armbågsled. Så den behövde få vila lite extra också. Det är vanligt med problem i axlar och armbågar när man kör mycket rullskidor. Stavisättningen mot asfalten är stenhård och långt ifrån skonsam.

Gick och la mig vid femtiden imorse. Så var rejält trött. Hann inte heller med att äta lunch, så fick bli en liten portion fil istället innan det så var dags att försöka sig på den hittills längsta utmaningen sedan jag började åka rullskidor. 2,6 mil längs med Sälenvägen. Livsfarligt.  

Det gick tungt. Pulsen var hög, började jag känna stelhet i höger sida av ryggmuskeln, och lätta hugg i vänster armbågsled samt en stel känsla i hela högerarmen.  

Efter drygt 12 km började det kännas bättre i kroppen. Fick upp flytet och kunde pressa på lite. Men 2,6 mil. Det är långt. Kändes som att målet aldrig närmade sig. Det började till och med bli ledsamt där ute på vägarna. Men piggade upp mig själv med att tänka på hur sjukt mycket fett varje stavtag förmodligen brände bort.

Kom i mål rejält stel i knäna. Stretchade lite sen bilen ner till samhället för att köpa en sallad. Hade faktiskt tänkt käka först, men på landsbygden stänger allt klockan 22. Så missar man stängning är det 10 mil till närmsta öppna livsmedelsbutik (Statoil).

Vid middagsbordet infann sig en skön känsla. Förmodligen den här känslan som många idrottare pratar om att man får efter att man tränat. Har aldrig haft den förut. Har faktiskt aldrig tidigare tyckt att det varit skönt efter träningen.  

Kalorimätaren stannade på 1049 kcal. Första gången över 1000! Medelpulsen låg på 80% av max och det var ovanligt högt. Men kanske för att jag körde betydligt längre än vanligt….

Får se om man hinner med en till runda på fredag, innan avfärd mot helgens kräftskiva på Orust. Det vore gött! 🙂