13 år sedan sist. Att vara tillbaka på regementet efter så många år kändes i själen. Det var nästan som att ha lämnat grindarna igår. Golven var desamma, sängarna var de samma, väggarna var de samma och ja allt var detsamma. Tiden har stått still. Saker i ens undermedvetna som förträngts genom åren poppade upp till ytan igen. Knarret i sängarna, lukten i matsalen, ljudet från gummit i korridorerna, skåpen osv.

Schemat var tight men vi försökte ändå att pressa in ett löppass. Min önskan var att prova milspåret igen. Ett legendariskt milspår i kraftigt kuperad terräng. Minns att jag sprang milen hemma på asfalt på runt 42-43 minuter innan mönstringen. Och på plats i Arvidsjaur tog jag mig runt första gången på ca 54 minuter. Och då pressade jag allt vad jag hade. Förvisso var man inte utvilad då, men backarna var hemska och jag var ovan. Det är alltså ett rejält tungt spår.

Nu satt vi där på logementet. Jag och min kamrat. Vi hade cirka 80 minuter ledig tid över tills kamratmiddagen i Sporthallen skulle börja klockan 18. Vi var båda rejält trötta efter att ha åkt bil 100 mil samt sovit bara några få timmar samt varit ute i naturen och promenerat samt druckit dåligt med vatten under dagen. Kände lätta överbelastningssymptom i knäna och var även stel i ryggen.

Ville verkligen provspringa milen…men med tanke på tiden kvar till middag samt ansträngningen i knäna avstod vi detta. Det sved i hjärtat. Men i efterhand tror jag det var ett klokt beslut. Istället sprang vi 5 kilometersbanan. 

En soldat som jag mötte på vägen dit rekommenderade just 5 km som den lätta rundan. ”Det är ju mest utför” som han sa. Milen rekommenderade han oss att hålla oss borta från om vi hade problem med knän. ”Den är ju väldigt kuperad”.

Så vi joggade bort mot spåret och började rundan. Fick rejäla flashbacks från tiden då det begav sig. Backarna var hemska. Sög verkligen musten ur kroppen. Hade faktiskt glömt bort att de var så här tunga! Började känna av leder på utsidan i vänstra knät. En överbelastning från förra joggingturen som gjorde sig påmind igen. I övrigt så var det inga problem med de gamla skadorna.

Hann i mål och tillbaka till regementet precis i lagom tid till middagen igen. Kändes väldigt härligt att få ha varit där igen och sprungit i dessa spår. Nu måste jag dock försöka ta mig tillbaka en gång till i framtiden för att springa även milspåret. Det är en önskan som finns kvar. Kanske nästa år.

Skönt att vakna upp till sol och grönska. Nästan som att tiden vridits tillbaka några månader. Rejäl kontrast mot hösten i Arvidsjaur. Och imorse var det tydligen även vitt på backen i Sälenfjällen.

Stockholmsälg (utplacerad i en rondell vid Midsommarkransen)

Dessvärre får man inte göra varma mackor i brödrosten!

Idag bestämde jag mig för att prioritera bort allt utom träningen. Till varje pris. Visst, det fanns saker som blev lidande. Men de fixar jag tillrätta nu ikväll och inatt. Hellre det än att ta rullskidrundan i kolmörker längs Sälenvägen. Liv och träning måste gå i första hand. Resonerar som så att är man i form och tränar samt äter bra, då orkar man prestera hårdare och bättre och det i sin tur kompenserar mångfaldigt för den tid du missar vid själva träningstillfället. Det svåra är dock att övertyga dig själv om detta i stundens hetta. Och givetvis även de andra som kan tänkas bli berörda av dina beslut. Men, men…träning först, så måste det bara få vara! Så hoppade även över lunchen och slängde istället i mig en halv ostkaka (liten) i farten samt lite vatten, ett par skivor skinka samt två skivor knäckebröd med ost. Länge sen frukost så lite extra bränsle inför långrundan är nog bara klokt.

Pressade på hyfsat och fick upp pulsen i 160 slag per minut vilket är lite över 80% av maxpuls. Blåste rejält både i sidled och motvind men vid mellantiden noterade jag till min stora glädje en tidsförbättring medhela 30 sekunder mot personbästa. När jag satte förra tiden hade jag tagit det hyfsat lugnt inledningsvis, och hade då rejält med krafter kvar för sista biten. Men nu höll jag ett högre tempo från början och det märktes nu. Inte riktigt samma energinivå, men tiden gick fort och jag glömde helt bort långtråkigheten, istället fokuserade jag totalt på varje stavtag och att hålla uppe tempot. Fick stundtals känslor av att det vore skönt att sänka farten, alltså ge upp rekordförsöket, men pressade på ändå.

Det var irriterande när handskarna började glida av, och när stavbanden åkte ner, elle när jag behövde dricka vatten..allt detta sinkade fart. Dessutom var det nu ganska kraftig motvind och stavarna var jobbiga att lyfta upp och ner, eftersom vinden pressade dem åt olika håll hela tiden.

När det var 4 km kvar räknade jag ut att jag skulle med lite flax kunna hinna in på precis samma tid som personbästa. Hoppades dock att vinden inte skulle vara lika jobbig sista kilometrarna vilket stämde ganska bra. Måltiden stannade på 55 sekunder snabbare än personbästa. Gött!

Firade lite snabbt med en dusch + bastu och en kyckling a la Jacob från Dafgårds. Nu blir det jobb resten av kvällen. Mestadels fysiskt sådan, så idag räknar jag med att bränna mer kalorier än vanligt. Perfekt. Skulle inte skada att vara ett kilo lättare till milförsöket i helgen.

Blev ingen träning idag. Det suger verkligen. Tänkte ju köra rullskidor. Men vaknade upp till ett riktigt ruskväder. Spöregn och kraftig blåst. Övertygade mig själv att det vore bättre att vänta en dag till i hopp om torra vägar och sol. Dels vill jag inte slita onödigt mycket på hjullagren, dels tycker jag det är jobbigt när pjäxorna blir genomblöta och dels är det verkligen inte kul att köra 2 timmar i storm och regn.

Sen drog arbetsdagen igång på riktigt. Fullt upp varenda minut. Och plötsligt tittade även solen fram och efter några timmar torkade vägarna upp och vinden avtog. Perfekt för ett träningspass…vill ju inte vänta till mörkret eftersom jag inte har någon rejäl pannlampa tillhands. Men precis som jag tänkte tanken att sticka ut dök kunder upp, och därefter mail som krävde omedelbara åtgärder samt telefonsamtal och paket som var tvungen att fixas före en viss tid. När det äntligen började att lugna ner sig hade det gått fem timmar sedan frukost. Inte ätit någon lunch. Och något ätbart hemma fanns inte. Tog bilen ner till samhället och handlade en sallad med kyckling. Sedan tillbaka och jobba igen.

Fick en lucka på någon timme. Men situationen överlag var så stressad och viktigt att jag inte hade en chans att veta förrän efteråt hur lång tiden skulle bli. 

Tänkte att jag får simma istället. Men nej…bassängen stängde ju om bara några minuter. Tänkte att jag skulle få jogga istället då. Ta en nattrunda i björnskogen igen. Men efter ca 30 minuter började jag känna lätt smärta i högra knät. Stretchade lite och förvärrade det hela. Värkte sedan hur jag än hade högerbenet. La ner joggingplanerna. Och jag som kände mig så stark när jag vaknade i morse. Men vågar inte chansa eller riskera något. Har ju planer på milen nu på söndag eller lördag.

Ner och käka middag, sätta in pengar i bankboxen och byta belysning i några skyltfönster. Och köpa frukost till imorgon innan sista affären stänger för kvällen. Sen tillbaka till kontoret igen. SKa göra klart lagret inatt och även försöka få klart online-kampanjen som strulat.

Svider i hjärtat att inte ha tränat. Egentligen ska man skita i alla andra och bara dra iväg. Bara tänka på sig själv och träningsmålet. Men mitt samvete klarade inte detta. Stressen tog överhand. Och imorgon stundar troligen en ännu tuffare dag. Behöver ju även sova några timmar.

Verkligen inte lätt att få till regelbunden träning….särskilt inte nu på hösten när det börjar blåsa, regna och dagarna blir allt kortare och kortare. I somras kunde man ju ta rullskidorna och sticka ut på en tur i midnattsolen. Hur skönt som helst….det är bara att glömma nu. Men har en bra pannlampa i Stockholm SKa hämta upp den på måndag nästa vecka om allt går väl.

Vaknade uppi morse och noterade att förra veckornas viktuppgång nu gått tillbaka igen. Har inte ätit överdrivet nyttig mat, har ju varit på bröllop samt på långresa med bil. Så det har blivit både fläskfilé, gratäng, bröllopstårta och coca-cola samt hamburgare.

Dock har jag inte ätit överdrivet utan slutat äta när jag varit mätt efter en portion. Har även struntat i pommesfrites, och tagit bort grädden i tårtan. Inga chokladkakor och ingen pizza. Har även struntat i det vita brödet och istället ätit grovt bröd. Detta i kombination med en långpromenad innan frukost i lördags och ett rejält rullskidpass i fredags har uppenbarligen gjort susen. Har även följt Viktklubbsråden och struntat i att äta något innan läggdags.

Upptäckte även under passet att bandet till pulsmätaren som sitter spännt runt bröstkorgen gled ner och tappade spännst i vissa av stavtagen. Det har aldrig hänt förut. När jag köpte pulklockan i vintras och spännde ut bandet till max så satt det ändå tight som ett korvskinn. Nästan så det blev lite svårt att andas. Bandet verkligen skar in i fettet på kroppen.

Nu ser jag inte några direkta valkar hängandes över bandet längre. Kan ju vara så att det tappat lite av spännsten och även töjt ut sig lite sedan i vintras, men självklar har även viktnedgången ett finger med i spelet. Därför blev jag också lite extra förvånad att det nästan gled av nu när jag hade ökat 0,5-1 kg senaste veckorna….

Men, men…nu är man iaf tillbaka på samma vikt som för några veckor sedan igen. Det känns riktigt bra. Blev rejält orolig när jag noterade ökning på vågen.

Göteborgarna må vara trevliga, glada och lättsamma individer. Men att namnge byggnader det kan de då inte.

Tog bilen från Halmstad igår kväll för att köra upp mot Dalarna. Vid 21-tiden var jag ganska hungrig och rejält sugen på en MAX-burgare. Vi har ju inte MAX där jag bor tyvärr.

Så strax innan Göteborg gjorde jag lite research och kom fram till att det faktiskt råkar finnas en MAX restaurang just i Göteborg. En enda. Men den skulle ligga bredvid Ullevi. Och mot Ullevi var det skyltat.

Så svänger av E6an och in mot GBG och Ullevi. Efte 2 minuter är jag framme. Tydliga skyltat Ullevi och en gigantisk aréna. Men inget MAX. Var jag än tittar ser jag ingen MAX. Skumt!

Ringer en kompis från GBG som berättar att MAX ligger vid gamla Ullevi. Som är det nya Ullevi. Ok. Vart är jag nu då? Du är vid nya ullevi. Men du ska till det gamla Ullevi. Som är nybyggt. Alltså det nya gamla Ullevi. Ah..ok…hur hittar man dit?

Kompisen förklarar vägen över telefon i typ 10-15 minuter. Jag fattar nada. Det är enkelriktat och skumma omvägar. Men kör man mot Hagaparkeringen ska det vara enkelt att hitta.

Jag kör mot Haga. Kommer in på bussfiler. Enkelriktade filer och även spårvagnsfiler. Hmm..får man köra här? Ser inga bilar. Och plötsligt är det även slut på vägmarkeringar och stoppljusen är inte längre röda och gröna. De är vita. Jag anar att jag är på fel ställe. Men kör jag mot trafiken nu, eller med? Var är mitt körfält? Blir grymt förvirrad. Åker runt i 10 minuter. Hittar tillbaka till Ullevi. Men det är fel Ullevi. Tar en runda till. Frågar folk. Alla säger samma sak, ”ah du ska ju till gamla Ullevi, alltså det nya Ullevi. Det ligger 300 meter från nya Ullevi. I den riktningen!”. Och så pekar de…men säger samtidgit att det nog inte går att köra bil direkt dit, utan att man måste köra ut vänster och sen höger.

Irrar 5 minuter till. Börjar bli stressad. Klockan är mycket. Jag är trött sedan bröllopet. Ska åka 60 mil bil ensam och klockan börjar närma sig 22-tiden. Nu hade jag dock ett tydligt mål. Hitta MAX. Och när jag lagt ner så mycket besvär avbryter jag inte. Ska lyckas till varje pris. Kör en runda till. Frågar en ny Göteborgare. Han skrattar och säger att det är ett väldigt förvillande namn. Men att det tydligen var någon namnprofessor som kommit på det, och att man även haft omröstning och att just detta var det vinnanande bidraget. Hur förvirrande kan det bli? Dessutom verkar alla skyltar peka mot ”fel” Ullevi.

Efter ytterligare 5 minuters irrande fick jag av en slump syn på det andra Ullevi. Jag fick även syn på en MAX-skylt. Lycka!

Svänger in mot det rätta Ullevi. Men givetvis inte bara att köra fram. Irrar runt kvarteren 5-6 minuter ytterligare. Byggnationer och annat. Passerar MAX-restaurangen med bara några meter två gånger. Men ingen parkeringsplats. Det skulle ju finnas utanför. Ser en infart, men den är enkelriktad och kameraövervakad. Vågar inte backa ner där. Lurar på om jag ska stanna på cykelvägen och lämna bilen för att gå ner de få metrarna till entrén. Men det kommer massa bilar hela tiden och jag är i vägen. Tar en runda till. Svänger in på en infart på kortsidan av Ullevi. Borde komma ner på MAX-parkeringen. Men det visar sig att den är avspärrad. Stora järnpinnar över vägen. Backar ut. Ut på stora vägen igen. Kör sakta. Ser en liten, nästan dold infart, mellan några buskar och lätt sluttandes mot Ullevi och MAX. Undrar om detta är en infart? Men jag chansar. Kör upp på den höga trottoarkanten och ner mot MAX och Ullevi. Kör några hundra meter till och plötsligt och ÄNTLIGEN där är den…MAX-parkeringen…överlyckligt och kan knappt tro det är sant. Jag lyckades till slut!

Parkerar går in och beställer ett originalamål och chili-cheese samt en cola och minimorötter. Smakar bra. Startar navigatorn och tar mig ut ur stan igen. Skulle egentligen ha träffat en tjejkompis också….men fanns inte en chans att hinna med det nu när jag blivit så försenad. En normal människa hade nog avbrutit eftersöket för länge sedan. Och visst var jag nära flera gånger. Men nu fick jag iaf min burgare och det lär nog dröja innan jag får se en MAX-restaurang igen.

Lurar dock på hur tusan man kan ha ett så rörigt filsystem som Göteborg? Och jag undrar även hur mycket potentiella kunder MAX-restaurangen vid Ullevi missar pga dessa svårigheter att hitta dit samt parkera? Man brukar ju säga att man ska göra det så lätt som möjligt för kunden. Försöka få bort alla problem och hinder till köp. Tex på webben ser man att en sida som kräver 4 klick för att köpa en produkt,  säljer sämre än en sida som bara har 1 eller 2 klick för att genomföra köpet. Men det här var nog det sjukaste jag varit med om. Dels namnförvirringen. Inget vet riktigt vad man menar. Dels skyltförvirringen. Vilket Ullevi pekar de mot? Dels gatuförvirringen med mänger av enkelriktningar. Spårvagnar. Bussfiler. Dåliga skyltar. Mörker. Ombyggnationer. Osv, osv.

Nästa gång svänger jag inte av E6an för att ta en burgare på MAX i Göteborg. Det får istället bli en medhavd macka eller Statoil-sallad tror jag. Vilket är synd, för det är inte var dag man har chans att äta på goda norrländska MAX 🙂

På fredag åker jag och en kamrat upp till vårt gamla regemente i Lappland. Många år sedan sist, men minnet från de härliga milspåren ligger tydligt kvar. Har drömt drömmar om att kunna springa milen igen och just den banan där uppe i Lappland har jag mycket fina minnen av. Då var den mjuk, välpreparerad och ett föredöme för alla motionsspår i landet. Har nog faktiskt aldrig sprungit på en så fin milbana som just den. Därför längtar jag tillbaka. Och det ska bli spännande att se om den fortfarande håller ställningarna. Ska även ge mig på ett försök att jogga runt banan igen. Om kroppen håller. Det skulle vara att få en gammal dröm att gå i uppfyllelse. Banan är dock mycket tung och kuperad. Då det begav sig sprang jag milen hemma på ca 42 minuter, men när jag sprang denna lappländska milbana kom jag in på dryga 53 minuter vid första försöket….och då tyckte jag mig ändå ta i betydligt mer där än då jag sprang milen hemma på asfalt och 42 minuter.

Ska därför bli mycket spännande att se om den är lika fin nu som då, och om man vågar sig på ett varv. Har tränat rullskidor och längdskidor regelbundet sedan i vintras med detta som en av målbilderna. Har även provat att jogga lätt 4 gånger sedan i somras. Det har gått tungt, men krävts mindre och mindre återhämtningsperioder för varje runda. Första löprundan tog nästan 8 veckor att återhämta från. Den andra bara ett par veckor, och den tredje och fjärde strax under veckan. 

Ska försöka lägga upp veckan på ett så bra sätt som möjligt. Vila idag, och sen rullskidor på tisdag samt kanske torsdag. Därefter vila fredag och lördag för att i bästa fall ge mig på ett försök på milen på söndag.  Det är helt klart ett lite för stort steg för att vara lagom, men tillfället är nu, och längtan överträffar det mesta. Men man vet aldrig….tiden får utröna och det ska i sanning bli några riktigt spännande dagar framöver.

Lurade på vilken jacka jag skulle ta med mig ner, och om det skulle behövas mössa och vantar. Men efter moget övervägande lämnade jag dessa saker kvar i Dalarna. Och tur var väl det. För hit ner har hösten verkligen inte kommit ännu. Grönt över allt. Inga röda eller gula löv. Fullt med folk på uteserveringarna och ett myller av folk i butikerna. Blev nästan lite chockad först över allt liv. Inte vad vid detta efter 3 månader i lugna Dalarna. 

Vi bestämde oss för att ta en liten morgonpromenad i sommarvärmen. Termometern visade mellan 22 och 25 grader i skuggan. I mitten av september. Galet!

Tog en promenad längs med Prins Bertils stig, ut längs kanalen och vidare mot södra stranden samt in i de små mysiga gränderna. Halmstad är verkligen härligt. Skulle kunna tänka mig att bo här. Liv, rörelse och vackert. Trevliga människor dessutom!