Högsommar och 23 grader i skuggan. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Riktigt vackert bröllop!
.

På plats i Hallands riviera. Halmstad. Liv och rörelse och imorgon blir det bröllop. Dock inte mitt bröllop. Såklart. Men ändå ett bröllop.

Arbetsveckan avslutades riktigt nice innan avresan. Tog ett lunchpass på rullskidorna och gjorde dubbelt rekord. Nytt personbästa. Slog tiden med 1 minut. Trots 1 minut senare på mellantiden. Dessutom var detta första gången som jag klarade av att köra 26 000 meters rundan igen efter bara 1 dags vila. Kroppen blir alltså starkare och starkare. 

Avslutade kvällen med en kebarulle – Halmstads bästa – på Kebabkungen. Ni som varit i Halmstad vet vilken jag menar.

Har slarvat lite med maten senaste 2 veckorna och inte heller kunnat träna lika ofta som tidigare. Noterade idag en ökning på vågen med ca 0,5 – 1 kg. Detta efter att ha legat stilla ett tag. Tänk vad snabbt det vänder åt fel håll om man verkligen inte tänker sig för, minut för minut, dygn efter dygn.

Visst har jag tänkt mig för, men det har ändå blivit lite väl mycket slarv senaste veckorna, godis, choklad, några pizzor, pizzabröd till salladen, glass osv. Plus att jag haft ont i knät och känt mig lite energilös och på gränsen till förkylning.

Två veckor….sen sprang det iväg. Man förstår hur hårfin gränsen är. Det är också därför man måste hålla koll på vågen hela tiden. Så att man upptäcker viktförändringar i tid. Vissa hävdar ju at man kan känna sådant själv. Men inte jag. Snarare tycker jag att midjemåttet minskat något senste tiden. Om jag tänker på hur skärpet sitter.

Man förstår också hur sjukt lite energi som behövs för att driva runt kroppen. Tror många välväxta personer med alla säkerhet skulle kunna halvera matkontot utan att ta skada. Det krävs enormt mycket rörelse för att bränna en normal dags matintag om man även slarvar med en chokladkaka, winerbröd, glass eller liknande kaloribomber.

Man måste tänka att en chockladka är 10 km löpning (förvisso exakt siffra är individuell). Men själv bränner jag ca 250 kcal på 4600 meter. Och det ger 500 kcal på 9200 meter. En chokladkaka innehåller 570 kcal.

Är det värt 10 kronor för att äta en chokladkaka eller wienerbröd och sen tvingas att springa 10 000 meter? Det är sjuka mängder energi i dessa godsaker….det är bara att inse. Amerikanerna har alltid vetat om detta. Minns när jag pluggade där att de ofta sa till mig att hålla mig undan från snabbmaten. Äter du snabbmat smäller du upp som en ballong var deras varning.

Och nu ser vi det på mig själv. Har iaf åkt typ 5 mil rullskidor per vecka, ätit hälsofil till frukost, druckit vatten istället för läsk, ätit sallader istället för vanlig mat, och sen slarvat med någon enstaka pizza och restaurangvarmrätt samt några glassar för mycket….smällde till direkt. Så tänk på det. Akta er för dessa bomber. Försök få in i huvudet att varje godbit motsvarar minst 5 km löpning. Och det vet alla som tränat att springer du 5 km varje dag blir du snabbt ganska atletisk….det samma torde då gälla, fast tvärt om, när du äter ett wienerbröd varje dag. Och det dubbla om du äter två. Hemska tanke…så be aware! 🙂

Har känt mig lite hängig senaste tiden. Inte sjuk. Men kanske på väg mot att bli sjuk. Immunförsvaret har helt klart varit nere i en svacka. Har även slarvat med maten. Blivit ett par pizzor, kycklingspett med stekt potatis och därutöver en 100 grams chokladkaka och en kladdkaka. När man ser tillbaka på det så känns det ju helt sjukt. Men det är faktum. Detta är vad jag stoppat i mig senaste 5 dagarna. I övrigt har jag dock hållit måltiderna bra, med sallad i mesta möjliga mån. Hmm…köpte ju även en påse marknadsnougat också kommer jag ihåg nu. Blev illamående efter halva påsen. Och så har jag inte tränat något sedan i torsdags förra veckan. Har haft ont i knäna dessutom. Boxades lite försiktigt men ouppvärmd i helgen och det räckte för att dra upp skadorna. Märkte det inte förrän under kvällen och dagarna efter, då värken kom smygande. Utöver detta har jag känt mig trött, stundtals nästan lite feberkänslor och illamående. Som förvisso gått över hyfsat genom stora mängder vatten. Har inte heller sovit så bra som jag brukar och även vaknat ganska trött. Måste bero på alla faktorer tillsammans. För mycket socker, slarv med maten, ingen träning och förkylning på gång.

Men…i vilket fall som helst. Efter 5 hela dagar av vila bestämde jag mig. Idag skulle det bli en runda på rullskidorna igen. Längtade inte ut. Snarare fick jag pressa mig, bita ihop. Lurade på att motivationen tycks gå i vågor. När det känns tungt gäller det att bita ihop, sen kommer snart perioder igen då allt liksom går av sig själv. Att jag sedan också bestämt mig för att inte köra kortare än 26 kilometer gör ju inte saken bättre. Men slipade stavarna och knäppte på mig skidorna och gled iväg. Bestämde mig för att ta det lugnt hela rundan. Höll en puls på runt 120-150 slag hela tiden. Mestadels i nedre regionerna. Förra rundan låg jag konstant över 160. Men ändå kände jag energilös på något vis. Hade inte ont. Men fick inte fram den mentala styrkan och energin. Och även om man är trött brukar energin komma tillbaka efter 15-20 minuter, när man väl börjat så att säga. Men inte nu. Hur många kilometer jag än avverkade kändes det fortfarande energilöst i kroppen. Så det fick bli en helt lugn runda.

Men innan rundan var slut började det spöregna. Kallt verkligen isande regn. Blå himmel och sol runt omkring, men just ovanför mig ett jättemoln som verkligen öste ner allt som fanns. Vägen blev blöt och farten saktades rejält pga den sämre rullningen i blötan. Men fortsatte ändå i samma lugna tempo. Noterade att mellantiden var 6 minuter sämre än förra gången då jag slog mitt personliga rekord. Anade att tiden skulle försämras allt eftersom.

När regnet upphörde spred sig fantastiska dofter av höst. Det här var första gången i år som jag verkligen känt höstdoft. Riktigt härligt. Gav lite energi. Tuggade på de sista fem kilometrarna och i mål noterade jag till min förvåning en helt ok tid. Inget rekord. Men väl ett par minuter snabbare än de första 5-6 rundorna jag gjorde tidigare i somras. Och då var jag ju slut. Då var det verkligen så att jag fick pressa kroppen både mentalt och fysiskt…(leder, muskelfästen, kramp osv). Nu var jag alltså ett par minuter snabbare än dessa gånger, och ändå kände jag att i det här tempot skulle jag kunna fortsätta ett varv till. Alltså ytterligare två och en halv mil. Det pirrade lite i kroppen. Skulle man kanske våga sig på en fem-mila-runda någon dag här framöver? Det vore kaxigt. Ta med lite bananer och en chokladbit. Eftersom varje runda känns lättare och lättare har jag börjat spekulera i att det är mina rullskidor som rullar bättre och bättre. Alltså att de inte är lika trögrullade som de var från början. De rundor jag gör känns liksom lite löjliga…som om man är ute på en liten promenad eller så. Men fem mil. Det skulle vara svårt att förneka den prestationen. Hur lätt rullskidorna än må rulla. Och ponera att det inte hade börjat regna….då hade ju tiden blivit ännu lite bättre. Och håller jag detta lugna tempo så tror jag faktiskt kroppen kan klara av att köra rundan varannan dag. Det vore riktigt grymt! Det är ett mål jag haft sedan jag började köra så här långt. Att vänja kroppen och få den att orka med sträckan oftare.

Kalorimätaren visade på lite över 800 kcal. Förra rundan brände jag 975 kcal. Men de första rundorna jag gjorde i somras brände 1200 kcal på nästan exakt samma tid. Man bränner alltså mycket mindre nu än då, för att man blir lättare och för att pulsen inte behöver jobba lika hårt. Det är intressant.

Har tappat lite i träning pga att jag inte kunnat köra varannan dag som tidigare…kroppen har helt enkelt inte klarat av det. Men har offrat lite träning till förmån för möjligheten att en dag kunna köra denna långa sträcka obehindrat och varannan dag. Då plötsligt kan man bränna 800 kcal per runda, istället för 300-400 kcal som skulle blivit fallet med en kortare. Och då borde man kunna komma in i nästa fas av kampen mot formen. Nu ligger jag nämligen ganska stilla på runt 109 kg. Midjemåttet är också ganska stilla, även om jag i dagarna sett tendenser till minskning.

Och nu, någon timme efter passet känner jag mig inte längre hängig. Känner mig ganska så fräsch. Näsan är inte täppt längre. Salladen och träningen gjorde helt klart susen. Gissar att jag även kommer att sova gott i natt 🙂

Noterade på lunchen idag att pizzabagaren snörvlade rejält. Det är klart de har varken råd eller tid att vara sjuka.

Valde sallad trots allt. Även om jag inbillade mig att en upphettad pizza hade varit mer säker.

Få se om man åker på en förkylning nu då…

Läste en artikel idag skriven av Thorbjörg Hafsteinsdottir. Coolt namn förresten. Hon menar att det finns enkla metoder som föryngrar kroppen. Som främsta faktorer skriver hon att det gäller att äta näringsriktig mat, utesluta socker, träning som passar just dig och att gilla sig själv. Hon skriver även att trixet för att lyckas är att ”bara göra det”. Just do it! helt enkelt. Själv är hon i 50-års åldern men påstås se mer ut som en 35-åring.

Och faktum är. Jag tror på henne. Märker själv rejäla skillnader sedan jag med hjälp av Viktklubb.se dragit ner på sockret rejält och börjat äta mer näringsriktig mat i kombination med rolig träning och en allt mer positiv bild om mig själv.

Den största skillnaden märker jag när jag handlar mat. De senaste åren har jag alltid chockats över hur ful och glåmig och nära på sjuk jag sett ut när jag tittat mig själv i butikens olika speglar. Särskilt i det ljus som råder just där. Det har inte varit roligt att se sig själv helt enkelt. Och jag har även grubblat över om jag verkligen ser så där ful ut som spegelbilden avslöjar. Kanske en synvilla?

Därför är det så enormt roligt nu när jag är tillbaka i samma butik, med samma speglar och samma ljus, ett år senare, och då när jag ser mig själv i spegelbilden chockeras jag inte längre. Bilden är normal. Jag ser precis ut så som jag tänker att jag ser ut. Inte någon glåmig och sjuk bild. Utan en frisk och sund och normal bild. Det är oerhört skönt och jag anar att det har att göra med träning, mat och att jag successivt börjat känna mig nöjdare med mig själv. Även om det fortfarande är mycket långt kvar.

Man skulle nog kunna säga att jag blivit ett antal år yngre. Bara på 7 månaders medvetenhet. Att det skulle ge så snabbt resultat på 10 veckor (som artikeln påstår) tror jag dock inte på. mMnns även hur jag sakta eskalerade i uppfattad ålder när jag slutade äta bra mat och slutade träna. Det gick fort utför. Innan gissade alltid folk att jag var ett antal år yngre än verkligheten, men efter upphörandet av bra mat och träning gissade folk på den rätta åldern plötsligt. Har alltså länge anat att det berott på just detta. Och därför känns det nu så härligt när det börjar gå åt rätt håll igen, och kroppen börjar reparera sig själv.

Har sett bilder på människor som levt många år i misär och under mycket svåra förhållanden, som varit helt förstörda, men efter några år under bra förhållanden har deras kroppar återhämtat sig fullständigt. Kroppen tycks ha en enormt stark självläkande förmåga. Bara man ger den tid och rätt förutsättning. Så med det i åtanke kan jag säga att det är nog aldrig försent att börja. Tror faktiskt Thorbjörg Hafsteinsdottir vet precis vad hon talar om!

Läste om en 32-åring som försökt muta inspektören på uppkörningen. Han sträckte fram ett kuvert med 9.000 kronor. Inspektören tog inte emot brevet. Istället polisanmälde han händelsen och enligt tidningsuppgifter fick 32-åringen inte heller behålla pengarna. Så resultatet blev 9.000 back, plus kostnaden för uppkörning, plus prick i brottsregistret, samt kuggad uppkörning.

Men man frågar sig ju ändå…9 000 kronor är mycket pengar, skulle du ha sagt nej om du var inspektören? Måste säga att jag är lite imponerad över karaktären där. Det enda han hade behövt göra var ju att godkänna killen och plötsligt vara 9.000 kr rikare….ingen skulle ana något. Eller?

Ända sedan i somras har jag haft ögon och öron på helpänn i syfte att upptäcka och undvika potentiellt svininfluensasmittade personer. Man har ju följt spridningen och oron i media och självklart påverkas jag av rapporteringen. Dock har jag inte kunnat notera några hostande eller snörvlande personer på hela sommaren. Och inte ens sensommaren. Trots idogt lyssnade och iaktagande. Tills nu i helgen. Nu plötsligt ser och hör jag dem över allt. De hostande och rosslande individerna. Kan inte hindra mig själv att tänka svininfluensa för varje hostning eller kraxning. Det är så tydligt. För bara ett par veckor sedan fanns det ingen som hostade vart jag än reste i landet. Men nu…över allt. Sen betyder ju inte detta att alla bär på svininfluensan, men det betyder att influensa och förkylningssäsongen är här. Det är alltså nu man på allvar måste börja tänka på handhygien och hur man umgås. Själv är jag mest orolig för buss/flyg/tunnelbana samt de måltider man äter ute (oftast lunch och middag). Är pizzabagaren snuvig? Har hon som komponerade salladen smittad av svininfluensa? osv… man blir lite nojjig. Men finns ju en anledning till att världens regeringar desperat försöker få tag i vaccin. Tveksamt att det bara skulle vara av ekonomiska skäl. 

Helt sjukt. Men jag måste berätta om en av mina nya medarbetare som jag lärt känna nu i sommar och höst.

Han ser ut som vilken normal person som helst. Normala kläder, normal kroppsbyggnad och helt normalt utseende. Skulle säkert kunna plocka ut tio till som ser ut som honom här där jag är just nu. 

Men något är märkligt. Det är något som skiljer honom från mängden. Och det är alltså helt galet. Men vart vi än är, vart vi än åker, vart vi än går…så kommer det fram tjejer till honom. Och handen på hjärtat, hur många gånger i ens liv kommer egentligen en tjej fram till en kille? Det händer knappt. I alla fall inte i mina kompisgäng. Ett par gånger per år kanske…max…men denna kille är helt oöverträffad. Han har något som jag själv inte kan se vad det är. Något magnetiskt som bokstavligen får tjejer att dras till honom i klasar. Och det vart han än är någonstans.

Var med in på Hemköp förra veckan. Då plötsligt fick jag se 7-8 tjejer samlas vid frysdisken och fnittra… 5 minuter senare stod han där och snackade med dem. Lämnade dem för att betala och när vi äntligen kom ut på torget, stod tjejerna där och fnittrade och väntade på honom. Tjejer som han aldrig tidigare hade sett innan detta.

Han pratade lite med dem och fick genast telefonnummer och en dejt med en av tjejerna. När vi sedan gick vidare och till slut stannade till vid en frukthandlare så tog det inte många minuter förrän ytterligare tjejer dök upp. 

Var vi än går, vart han än är, så kommer dessa tjejer från ingenstans och söker liksom upp honom. Tar första steget och försöker få hans telefonnummer, eller en dejt.

Idag stod det 10-15 tjejer och väntade på honom. Han vågade inte gå ut. De hade varit där hela dagen sa han. När han frågade vad de gjorde så sa tjejerna ”det är ju så fin utsikt här”.

Och igår kväll när jag tog en promenad och han var med så märkte jag att nästan varenda tjej som vi mötte slängde stora blickar efter honom. Han måste ha den där ”grabb-looken” som kanske i mäns ögon skulle motsvara en jätteblonderad tjej med stora bröst tighta kläder i pastellfärger och solbränna. Något som får i princip varenda kille att vända på huvudet…

Det skumma är dock att jag kan inte se detta. För mig är han vilken normal person som helst. Det är det som är så skumt. Vad är det alla tjejer ser som inte vi grabbar ser? För ingen av mina kamrater kan heller förstå detta…

Och när han jobbar, och träffar folk, så är det mer regel än undantag att han får telefonnummer…nu senast hade han ”bara” fått 3 telefonnummer på en dag.

Visst har jag sett att några av mina vänner har det där lilla extra som får tjejern att ta initiativ och komma fram…men i den här personens fall är det extremt. Och jag blir inte klok på det. Kanske någon här har ett svar på gåtan? Vad skiljer dessa personer från oss andra vanliga dödliga?

Vilket flax! En varuleverans blev försenad och det gav dagen många extra timmar. Så skippade lunchen och slängde i mig en burk sardiner i tomatsås och ett tunnbröd från Stöde, sen knäppte jag på mig rullskidorna och begav mig ut. Lite rosslig i halsen, men inte så det bekymrade. Kände svag smärta i högra knät med jämna intervaller…men efter ett tag började även knät kännas bättre. Försökte tänka på att inte belasta snett eller trycka till för mycket. Höll mig även så nära mittlinjen som möjligt, där vägen är planast för att undvika ytterligare onödig snedbelastning.

Hade bra flyt i stakningen och kände inga hugg eller problem med armbågslederna. Vilan har gjort susen helt klart! Pulsen var väldigt hög mot normalt. Låg konstant på mellan 160-170 slag per minut, trots att jag inte upplevde ansträngningen jobbigare än annars. Vid 160-170 slag per minut brukar jag annars känna mig väldigt ansträngd. Typ uppförsbackar etc.  Men nu höll jag denna puls på raksträckorna. Och då det kändes ok i kroppen och andningen så fortsatte jag. Kände mig stark helt enkelt. Anade dock att den höga pulsen kunde bero på att jag hade en infektion i kroppen eller något…onormalt hög puls kan ju vara ett tecken på det sägs det!

Rundan är 26 000 meter lång. Och med bara 5 000 meter kvar kändes det väldigt nära. Jag såg då på klockan som visade en bättre tid än vanligt vid den här punkten. Och med bara 5 km kvar bestämde jag mig då för att lägga på ett kol…spurta så att säga. Det vore ju så grymt nice om man kunde slå personbästa. Med tanke på förra rundans dåliga tid.

Men 5km är längre än man tror. Det kan tyckas kort i jämförelse med 26 km…men det är ändå 5 000 meter som skall stakas fram ömsom motlut, ömsom medlut och raksträckor….det tar dit…man kollar klockan och det känns som sträckan aldrig tar slut och att sekunderna och minutrarna rusar fram. Men jag pressade ändå på, så hårt jag kunde, men ändå utan att känna någon överdriven andfåddhet som man kan göra vid löpning etc. Det var bra flyt helt enkelt.

Och på sista 300 metrarna ger jag allt, dessutom lätt utför, så det belastar inte lederna så farligt. Stänger av klockan precis på målgång och noterar till min mycket stora glädje en helt ny rekordtid. Nytt personbästa helt enkelt. Och detta utan vidare smärtor i kroppen. Ett par blåsor i handen det var allt.

Kändes enormt tillfredställande. Förbättrade min tidigare rekordtid med drygt 4 minuter. Och plötsligt kändes det inte längre helt orimligt att någon gång i framtiden kanske klara av rundan på 1h30 minuter. Ska dock erkännas att varje sekund eller minut på sträckan är jobbig att pressa ner. 4 minuter låter inte mycket. Men om man tänker sig en löpartävling, så kan man visualisera alla som hinner passera mållinjen på fyra minuter…det är mycket tid faktiskt.  Det känns motiverande att tänka på att denna långa jobbiga runda kan bli ”kortare” och snabbare ju mer tränad man blir, och desto mindre fett man har på kroppen att släpa runt i onödan.  Alltså, ju mer jag tränar, desto enklare kommer rundan bli, och desto snabbare kommer jag ta mig runt. När man är ute och kör typ 2 timmar…då är det ganska mentalt påfrestande. Och efter 1 timme så känns varje extra minut nästan dubbelt så lång som de första 60.

Så efter alla motgångar gällande träning och hinder som dyker upp så kändes detta riktigt bra. Den försenade leveransen gjorde det helt enkelt möjligt att klämma in ett pass. Och att det samtidigt var strålande sol, sommarvärme och prunkande grönt längs rundan gjorde ju inte saken sämre. Nu bär det av mot Värmland. Får se om lyckan finns där. Brände förresten hela 976 kcal på denna runda…skall firas med en riktigt stor och god kycklingsallad 🙂