Hade ju planerat detta så bra, tyckte jag. Middag klockan 19. Jobb till 17.25, därefter full gas till badhuset, simträna 17.45 – 18.45. Duscha byta om. Middag. Hem igen, jobba några timmar till och sen sovdags.

Men nope…det gick som sagt inte vägen. Badhusets enda bassäng visade sig ju vara ockuperad av andra som bokat in någon form av aktivitet. Tänkte att jag kanske skulle försöka mig på lite rullskidor efter middagen istället. Men den drog ut på tiden och jag kom inte hem förrän kl 22:40….känner fortfarande av lite i halsen, och fortfarande rejält mätt sedan middagen, så känner inte direkt motivationen att ta mig ut på rullskidor två timmar i kolmörker på dessa livsfarliga vägar. Dessutom fullt av tung trafik av någon anledning denna sena timme (se bifogad film).

Jag ger helt enkelt upp för undanflykterna ikväll. Det smärtar. Men samtidigt känns det bra att jag ändå försökt ta mig till simmningen och att mina knäna nu får vila en dag ytterligare. Det gör nog bara gott. Min filosofi är att man ska försöka träna varje dag som man kan….har det gått mer än 1 eller 2 dagar sedan senaste träningspasset så ökar kravet på träning parallellt med tiden. 

Ah…ser nu på nätet öppettiderna för badhuset. Så typiskt. Tänkte att jag kanske skulle kunna ta ett skönt morgonpass på torsdag, innan avfärd mot Värmland…men såklart…badhuset öppnar inte förrän klockan 14 på torsdag, och då har jag åkt för länge sedan. Olika tider varje dag. Svårt att tajma rätt. Detta är helt klart nackdelen med att bo på landet. Skulle även behöva åka till Mora på förmiddagen för att titta på bromsarna på bilen. Det är 10 mil enkel väg. Dvs, 20 mil tur och retur…hmm får nog glömma det med…landsbygden i all ära, men det finns saker som storstan helt enkelt överträffar. No doubt. 

Idag tror jag undanflykterna vinner. Öm i knälederna sedan joggingpasset i måndags. Så min plan var att simma lite försiktigt. Har även en ’jobbmiddag’ inbokad kl 19 ikväll. Så stressade ner till badhuset för att simma 1 timme innan middagen. Då visaded det sig att hela bassängen var bokad för skolsim. Och klockan 19 var det relaxsim med levande ljus å nedsläckt hall. Plus att jag ju ska på middag då. Och imorgon åker jag till Värmland igen och blir borta tills på söndag.

När man väl lyckas pricka in en öppen kväll på badhuset (olika tider varje dag) så är alltså enda bassängen bokad.

Kanske blir tvungen ändå att ta ett pass rullskidor inatt. Trots risken att bli ihjälkörd och trots de ömma lederna.

Nej, det är inte ’bara’ att träna.

Helt galet vad det krävs att man övervinner sig själv och alla dessa hinder och undanflykter som hela tiden dyker upp. Jag tror det kan vara lite av nyckeln till all regelbunden träning…förmåga att övervinna sig själv och hindren, oavsett vad.

Några av hindren jag tvingades övervinna igår:

• sömnbrist (jobbade hela helgen i kombination med långa resor och för lite sömn)
• ovanligt lång arbetsdag (jobbade fram till kl 22)
• tacka nej till restaurangmiddag med vänner (trots hunger och vilja att umgås)
• matslarv (inte hunnit äta på regelbundna tider)
• utrustning som tog 30 minuter att hitta (pannlampa för att se något)
• spöregn
• jakt (då ska man inte vara ute och jogga i skogen)
• björnrädsla (många irriterade björnar ute nu pga jakthundar och jägare)
• kolmörker (inte lätt att se stigarna i skogen)
• ont i knän (förmodligen inte helt återhämtade sedan förra träningen)
• känningar av halsont (inte allvarligt, men lätta tendenser)
• bilresa 8 km till skogen för att kunna jogga (låna en bil och köra till platsen)
• mm. mm…

Det är helt enkelt VÄLDIGT lätt att bara strunta i träningen. Sätta sig ner och göra det man ska istället. Men har bestämt mig för att träningen skall prioriteras till vilket pris som helst. Kan inte träningen prioriteras så är det fel på livssituationen. Ska aldrig göra om misstaget att prioritera bort rörelse igen…..det har kostat mig galet mycket.

Jag överlevde. Det blev ingen rullskidrunda, men väl en joggingtur i den kolsvarta, blöta björnskogen. Och det på årets första jaktdag. Blåste och regnade. Dypölar och svårt att se stigarna trots pannlampa. Att det även blåste kraftigt gjorde inte saken bättre.

Min plan var att följa rehab-tipsen och jogga 4 min samt gå 1 min. Men vetskapen om risken att bli skjuten alternativt attackerad och uppäten av någon under dagen skadeskjuten björn tvingade mig helt enkelt att bita ihop och löpa konstant. Pauser var inte att tala om. Det här gällde att få avklarat så fort som möjligt.

Till min förvåning fick jag känningar i vänstra knät först. Det är ju högra knät som är känsligast. Kände att det stramade på yttersidan vid varje nedsättning av foten. Kom på att jag trampade snett på gräsmattan tidigare idag med just den foten, så kanske det som spökade nu.

Skulle ljuga om jag påstod att jag kände mig lugn och trygg under rundan. Var på helspänn och satte även på radion i telefonens högtalare samt klappade lite med händerna med jämna mellanrum. Man vill ju liksom inte överraska någon redan uppstressad björn så här mitt ute i ödemarken, helt ensammen och på första jaktdagen. Man förstår ju att är det någon dag som björnar och annat vilt är uppstressade så är det just nu…och det är givetvis också just idag vilt- och rovdjursstammen har sin absoluta topp, för att dala i takt med att jakten pågår.

Ska bli spännade att se hur kroppen mår imorgon. Konditionsmässigt hade jag kunnat ta ut mig betydligt mer. Men fick krampkänningar i högra ryggsidan samt känningar i knän som sagt. Dessa inledande joggingrundor ger inte mycket i träning sett, men förhoppningsvis kan kroppen lära sig att successivt tåla allt mer påfrestning, vilket i långa loppet leder till att jag kommer kunna springa längre rundor, och med högre intensitet. Och med tanke på att jag inte kunnat jogga på 10 år, så känns detta trots allt som ett stort framsteg. Fjärde joggingrundan avklarad.

Hela helgen har jag jobbat och samtidigt längtat efter att åka rullskidor…men sena kvällar och tidiga morgnar och långa resor gjorde att jag var rejält seg i morse. Typ söndagsseg eller vad man skulle kunna säga. Fast på en måndag. Och idag har jag inte alls kommit igång på riktigt. Detta i kombination med mycket jobb och svårt att få till pauser tillräckligt långa för en träningsrunda har gjort det lite komplicerat. Nu regnar det även ute. Men man kan inte hitta på undanflykter hela tiden. Man kan inte skylla på söndagsseghet, för få timmar sömn, eller mycket jobb, regn, mörker eller farliga vägar, slarv med maten etc…det är nog bara att bita ihop och ge sig ut. Får förska leta reda på pannlampan och göra ett ryck inatt. Usch…har inte bestämt mig ännu, vet att vi ska äta middag vid 22-tiden, och jobb fram till dess, och egentligen bör man ju vänta 2-3 timmar med träning efter maten…ah..ännu en ursäkt.

Kollade kaloriinnehållet i efterrättsdisken idag. Upptäckte då att det skiljde 40 kcal mellan olika förpackningar av till synes samma produkt. Märket var i detta fall Frödinge och trots skillnaderna mellan förpackningarna stod ingenstans att läsa att receptet förändrats, eller på något vis  blivit förnyat. Inte ens på tillverkarens egen hemsida gick något att finna. Och då tittade jag noga både under nyheter samt press-releaser.

Borde man inte marknadsföra ett förnyat recept? Särskilt när det som i Frödinges fall dessutom blivit 40 kcal nyttigare än tidigare receptversioner?

Tittar man i detalj så ser man hur ingredienslistan skiljer sig mellan de olika kladdkakorna i annars och till synes identiska förpackningar. Bifogar ett klipp nedan. Och samtliga låg i frysdisken på Hemköp.

Har mailat Frödinge. Kanske de kommer med ett svar på frågan 🙂

Gamla originalreceptet överst. Nya originalreceptet underst.

På tal om Terri Herreras artikel idag om huruvida barnets namn påverkar dess framtid eller ej…skulle jag då som bärare av ett ganska ovanligt namn. Eller, kanske rättare sagt, mycket ovanlig namnkombination, säga att namnet helt klart påverkar. Jag har tänk lite på det där genom åren. Har såklart inga vetenskapliga belägg. Men förvånansvärt ofta tycker jag man träffar på folk som är experter inom någon speciell nisch och dessutom då har ett namn som är väldigt snarlikt med nischen.

Låt mig ge ett exempel. Om du ”Fjäll” i efternamn så skulle jag inte bli förvånad om du blir framgångsrik fjällguide. Eller om du heter ”Modig” skulle jag gissa att du säkert inte blir feg av dig i alla fall.

Och har du ett namn som sticker ut rejält kommer alla du möter att uppmärksamma detta, och efter ett tag påverkar det dig såklart. Medvetet eller omdvetet. Folk kommer även ihåg dig på ett helt annat sätt.

Kommer även att tänka på den framgångrike svenske militären och överlevnadsexperten Lars Fält. Fält som i ”vara ute i fält” alltså, ute i skog och mark. Ja, börjar man leta kan man hitta mängde av exempel. Jag tror inte det är avgörande, men att det påverkar barnet och dess framtid är jag helt övertygad om. Eller vänd på det hela, varför skulle det inte påverka?

Hade man hetat något ”vanligt” så hade man på ett annat vis kunnat bli en i mängden. Men direkt du sticker ut på något vis så kommer det att påverka dig i allt du gör. Människan strävar efter likhet och samformighet, grupperingar. Sticker du ut så är driften att jämna ut, upp eller ner. Några få sticker ut och självklart trampar en utstickare andra stigar än den som följer det normala rakt igenom. Eller som någon vis kvinna sa  en gång; gör du som alla andra, kommer du också att bli som alla andra. Ligger något i det.

Vaknade upp till ösom spöregn, ömsom uppehåll. Köpte ett regnställ för ett par år sedan. Skulle komma väl till pass nu. Jackan har varit borta hela vintern, våren och sommaren. Med lite flax lyckades jag dock hitta den nu precis. Byxorna däremot, som jag haft hela tiden, men inte haft någon egentlig nytta av utan jackan, de verkar plötsligt försvunna. Det verkar som att kläderna försvinner under resans gång. När man i stressen packar ihop sina grejer så är det lätt att glömma något kvar, och det som glöms kvar tas med av någon annan av misstag, eller läggs i en uppsamlingshög när resan är över. I uppsamlingshögen fann jag min regnjacka. Men byxorna är nu spårlöst försvunna. Sist jag såg dem var i Mohed. Då var det 26 grader varmt och sol. Hade dem liggandes i en låda. Sen flyttade någon på dem för att göra mer plats. Och eftersom vi inte haft regn på hela sommaren har jag såklart inte direkt saknat dem heller. Förrän det var dags att åka hem. Då hittade jag dem inte. Men, men…såvida ingen annan fått med sig dem borde de ligga kvar i någon låda, påse eller motsvarande. Får göra ett nytt eftersök!

Nu bär det i alla fall av mot Filipstad. Ska bli kul. Kanske man kommer få se lite människor igen. Det känns som det var länge sen nu.

Äntligen. Äntligen lyckades jag ta mig ut på en liten träningsrunda. Men det var med fara för eget liv. Ni som åkt bil upp till Sälen vet ju på ett ungefär hur vägen ser ut. Den är kurvig och några få raksträckor där alla därför passar på att köra om. Dessutom finns det ingen gatubelysning och vägrenar existerar över huvud taget inte alls. Med dessa förutsättningar gav jag mig ut på en runda rullskidor.

Jag kände mig stark. Lite motvind. Men det gick fint. Ingen smärta någonstans. Armarna hade kraft och lederna sa inte ifrån. Tänkte att detta kan bli en ny rekordtid. Efter cirka 10 minuter började det dock regna ganska ordentligt. Och det blev snabbt allt mörkare. Friskt i luften dock, så det var skönt att andas och stundtals kändes det som skidorna bokstavligen flög fram över asfalten.

Men mörkret tilltog och så även regnet. Efter en stund var det djupa pölar av vatten i vägbanorna och jag blev allt blötare. Saken gjordes inte bättre av att det började bli en väldig trafik också. Och den här tiden på kvällen finns det tydligen ingen som håller hastighetsgränserna. Och jag tror inte heller att någon kunde ana att jag var ute och körde rullskidor i ena hjulspåret på riksvägen. För bilarna väjde i sista sekund. Gång på gång. Trots att jag hade reflexväst. Vid ett möte med två långtradare och en husbil samt vanlig bil med husvagn kände jag ena bilens spegel snudda vid armen. En bil körde om samtidigt som jag mötte allihopa. Det fanns inget utrymme kvar. På några andra ställen var det dessutom heldragen linje, i kombination med möten från båda håll, vilket gjorde att ingen vågade väja, ens när de såg mig, så det var några riktigt nära close calls. 

Trots detta kände jag mig stark. Ingen energibrist och ingen psykisk eller mental svacka. Missade till och med att jag passerade kennelklubben. Ett landmärke jag har som dyker upp ungefär precis när rundan börjar bli långtråkig…efter typ 50 minuter, och man vet att det är ca 70 minuter kvar till mål, alltså längr eän avd man hittils redan avklarat, men nu tänkte jag inte ens på det. Vet inte om jag ska skylla pizzan eller de 4 dagarna av vila för detta. Men bra gick det i alla fall. Och lätt.

Därför blev det lite av en besvikelse när jag i mål noterade sämsta tiden hittills. Sjukt. Så här bra har rundan aldrig gått förut, och jag försämrar min sämsta tid med typ 3 minuter. Jaja…huvudsaken är ju att det kändes bra. Kanske regnet saktade ner farten, eller motvinden…skumt var det iaf.

Knäna var också hyfsat ok. De brukar annars kännas som gröt efter en runda och vara galet stela. Men har börjat kombinera den klassiska stilen med lite skate…för att röra på knäna också…och det tror jag gör susen. Plus att man börjar bli mer van vid distansen. Undrade lite för skojs skull om jag skulle orka åka 4 varv på denna runda….4 varv är ungefär vad som motsvarar ett Vasalopp. Och jag kom fram till att ja, det skulle nog inte vara helt omöjlgit…några månaders till träning så…och några kilon fläsk mindre att bära på…ja då kanske det skulle kunna gå. Att fortsätta 3 varv till efter detta jättevarv är såklart galet mycket. Men man får tänka på att Vasaloppet har en hel del utförslöpor vilken denna runda inte har. Dessutom har man stationer där det går bra att ta pauser, valla om samt äta lite mat. Så med det i åtanke så borde det kunna fungera. Vore grymt kul i sådana fall! 

Avslutade kvällen med kycklingspett, stekt potatis och tzatsiki. Länge sedan jag åt det. Smakade riktigt bra. Blev en Ramlösa till också. Kände efter i kroppen och det gjorde faktiskt inte ont någonstans. Inga ömma muskelfästen eller leder. Riktigt skön känsla. Kanske börjar passera ännu en svårjobbad tröskel….

Nu ser jag fram mot nästa träningspass om efter helgen. Ska iväg och jobba så kan bli tight att trycka in något fre-sön. Vore kul att försöka prova sig på ett till löppass på måndag kanske…

Och just det…pjäxorna och skidorna och träningskläderna är verkligen genomblöta. Så de fick samsas med mig i bastun. Lät dem faktiskt ligga kvar där. Tror det är bra om prylarna kan torka så fort som möjligt. Man vill ju inte att rullskidorna ska börja rosta eller något. 

Äntligen kom den. Min nya våg. Den som jag beställde på nätet av InHouse Design i Vellinge. Snabba leveranser stod det på hemsidan. Men det tog nästan två veckor från beställningen till att vågen anlände. Och då hade jag just innan beställningen berättat för mina kamrater hur bra det var att köpa saker på nätet. Det går lika snabbt som att åka till butiken, och dessutom är det ofta lite billigare. Beställer vi idag, så är den här imorgon. Men icke sa nicke. Där hade jag verkligen fel. Nästa gång ska jag nog se till att beställa av lite större och mer välkända företag. Typ Clas Ohlson eller dylikt.

Nåväl. Innan frukost ställde jag mig så på vågen. Iförd endast karlsonger. Givetvis. Och noterade då till min stora glädje ett nytt viktrekord! Nu vet man ju inte hur exakt denna lågprisvåg är i jämförelse med den tidigare (som gick sönder). Så jag vågar inte riktigt ropa hej, men i vilket fall så stannade vikten på 109 kg. Den var till och med ner och snuddade vid 108,5 lite beroende på hur jag ställde mig på vågen.

Känns riktigt bra. Har inte kunnat väga mig på typ 3 veckor och det är väldigt lätt att det går snett om man inte håller koll på vikten. Har liksom ingen känsla alls för om jag går upp, ner eller behåller samma vikt. Och med tanke på att jag inte tränat lika ofta och regelbundet som tidigare, samt att jag även slarvat lite med mat. Det har blivit några hamburgare, samt även 2-3 chokladkakor, någon efterrätt samt 2-3 delicatobollar under perioden. Förvisso inte i något överflöd. Men ändå. Rör man sig så lite som jag måste man verkligen hålla ner kaloribomberna till ett minimum.

Och till råga på allt köpte jag en pizza till lunch idag. Min kollega fick sallad med tonsfisk, och jag en trattkantarellpizza. Onyttigt. Japp. Men länge sen jag åt pizza nu. Kan vara bra med lite variation faktiskt.

Det märkliga var dock, att när jag käkade pizzan. Så kom jag på mig själv med att vara mätt efter drygt halva pizzan. Och då hade jag inte ens lagt på någon pizzasallad. Galet. Jag minns ju att när man var ung så blev man alltid proppmätt på en pizza, men under de senaste 7-.8 åren har pizzorna varit som små munsbitar för mig. Har lätt kunnat äta två på rad. Minns att jag som liten alltid lämnade kanterna, därför att jag inte orkade pizzan annars. På senare år har jag ätit pizzan med kanter. Alltid. Och även lagt på en burk pizzasallad. Cola. Och sen lite bröd till det. Nu var jag alltså mätt redan på halva pizzan. Började få flashbacks från tiden då man var ung och ”normal”. Men tvingade ändå i mig det som var kvar. Dålig karaktär. Pizzasalladen lämnade jag dock till mina kamrater.

Skulle vara riktigt nice om man kunde hinna med ett rullskidpass idag. Kroppen har fått vila flera dygn nu och pizzan ligger som en klump i magen trots att det är över 2 timmar sedan jag käkade. Perfekt kost för ett långlopp. Den borde med lätthet räcka runt hela sträckan.