En av mina nya kollegor frågade mig häromdagen om jag ville följa med på hennes pass. Hon är instruktör på ett gym i Stockholm. Jag tror det är första gången någon frågar mig om jag vill med på ett sådant pass sedan jag blev tjock. 

Min hjärna är fortfarande kvar i bilden av att jag är smällfet. Även om jag vet att jag tappat rejält med kilon och numer kanske snarare är att anse som smått lönnfet.

Därför blir det så konstigt när man får frågor, kommentarer eller läser av andemeningar mellan raderna som inte alls stämmer överens med min egen mentala bild av mig själv.

Det var lite på samma vis fast tvärt om när jag blev tjock. I mitt huvud och mentalt var jag fortfarande smal. Men människorna runt omkring behandlade mig plötsligt på ett helt annat vis. Tex var det inte längre någon som frågade om jag skulle med och träna, spela bandy etc. Det var inte heller någon som trodde mig om jag sa att jag åkte skidor, eller att jag genomfört en klassiker, guidat folk i kebnekaise och så vidare.

Men nu plötsligt noterar jag att jag behandlas som en normal människa igen. Och särskilt av sådana som inte träffat mig tidigare. De förstår det inte själva. De  tror nog inte att de gör någon skillnad på folk och folk. Men jag märker det eftersom jag varit med om det och upplevt skillnaderna.

Det här är intressant. För det här formar din personlighet. Omgivningen formar dig utifrån hur du ser ut….omedvetet och utan att tänka på det.

Hoppas den goda trenden kan hålla i sig. Skulle vara gött om man kunde börja se på sin omgivning som slöa, sega och otränade människor precis som man gjorde en gång i tiden. Senaste åren har jag sett alla i min omgivning som hurtiga, extremt kostmedvetna och närapå träningsnarkomaner…trots att de själva ständigt hävdat att ”vi tränar absolut inte någonting”.

Allt är relativt.