Innan jag skadade mig och blev tjock spelade jag ofta bandy, volleyboll och andra roliga lagsporter. Detta var något man gjorde tillsammans med kompisar på lediga stunder utöver den vanliga träningen. Såg aldrig detta som träning, utan mer som något kul. För mig var träning snarare att springa, cykla, simma, göra armhävningar osv.

Nåväl…när jag skadade mig la jag av med all form av aktivitet och rörelse. Från att ha varit en enormt aktiv person blev jag en enormt inaktiv person. 

Varenda minut sedan den dagen jag skadade mig har jag haft en plan på att återhämta och komma tillbaka. Ibland har det känts hopplöst. Och ibland hoppfullt. Mina vänner gav nog upp hoppet redan efter första och andra året. Man fick ofta kommentarer som ”Du har snackat om att komma i form nu i flera år men det händer ju aldrig något, du kommer aldrig komma i form” osv.

Det har varit svårt att förklara. Skador gör saker och ting svårare. Visst..med facit i hand skulle jag ha prioriterat livet på ett annat sätt. Men just då i stundens hetta kändes det helt fel. Kroppen borde ju återhämta av sig själv förr eller senare.

I extremt små men långsiktiga steg försökte jag komma till bukt med skadorna. Det tog många år men inte förrän i vintras då jag blev medlem i Viktklubb.se började det hända saker. Allt gick plötsligt mycket snabbare.

Tyvärr slarvade jag med stretchingen i somras under en period då jag bränt baksidan av låret kraftigt i solen. Denna lilla miss i kombination med regelbunden träningen precis på gränsen av vad min kropp kunde klara ledde till överbelastning i högra knät. Då skulle man vilat i kanske 2 månader för att återhämta överbelastningen…men istället tränade jag var och varannan dag. Kunde inte låta mig missa en enda träningsdag. Prioriterade träning över allt annat. Vilket är nödvändigt för att lyckas komma tillbaka efter en sådan extrem övervikt som jag hade då.

Försökte träna precis så att skadan inte blev värre. Men den har ändå legat lite svagt och latent kvar hela tiden sedan dess.

Så idag fick jag beskedet att vi skulle spela innebandy med nya jobbet. Det är bestämt nu att vi ska spela tillsammans en gång per vecka. Det kändes pirrigt. Jag har inte rört en innebandyklubba sedan 1999. Det var ungefär då jag la av med innebandy pga av påfrestningarna på knän och skaderisken. Sen blev det bara värre och värre. 

Därför var jag rädd för att spela. Men det visade sig att spelet gick riktigt bra. Noterade att konditionen höll måttet. Återhämtade snabbt och kände mig inte alls död. Några av de andra i laget som inte tränat på länge fick blodsmak i munnen och antog färger närmast att likna vid tomater. Några klagade även på rejäl eftersvettning. Själv kände jag mig sval efter att ha stått stilla en stund. Knappt berörd. Däremot tog det rejält på kroppen. Vilket jag inte tror det gjorde på de andra i samma utsträckning.

Knät höll bra och jag strechtade rejält. Men man kände att detta var helt nya rörelser för kroppen. Efteråt fick jag lätta smärtor i högra knät, det kändes ömt när man tryckte på det och en svag konstant molande värk. Försökte stretcha bort värken så gott det gick men känner fortfarande av smärtan. Knät blev helt klart överbelastat. Kanske man ansträngde sig lite för hårt stundtals. Lätt att pressa för mycket. Jag blev förvånad hur pass konditionskrävande det var med tanke på den korta stunden (45 minuter) och den lilla planen.

Dock var det mycket kul att spela. Enormt frigörande för psyket och kroppen att efter alla dessa långa år av uppehåll och väntan få ge sig ut på planen igen. Man kände sig nästan som pånyttfödd.

Till lunch blev det kycklingsallad från McDonalds. Den såg verkligen skrattretande märklig ut, en burk med lite gröna salladsblad och en smal pytteliten skiva med platt kyckling överst. Men den var verkligen god…riktigt god till och med och fräsch.

Nu kommer det dröja en vecka innan nästa pass. Och igår natt körde jag 10 km rullskidor. 4 minuter sämre än personbästa på milrundan men med låg puls och bruten stav. Ska försöka fixa ett par bra inläggsulor för ”finskorna” också, så ska nog det här göra susen även med högerknät. Känner verkligen att man är nära nu…även om jag fortfarande ligger kvar på exakt samma vikt som jag gjort de senaste 8 veckorna….