En av mina nya kollegor frågade mig häromdagen om jag ville följa med på hennes pass. Hon är instruktör på ett gym i Stockholm. Jag tror det är första gången någon frågar mig om jag vill med på ett sådant pass sedan jag blev tjock. 

Min hjärna är fortfarande kvar i bilden av att jag är smällfet. Även om jag vet att jag tappat rejält med kilon och numer kanske snarare är att anse som smått lönnfet.

Därför blir det så konstigt när man får frågor, kommentarer eller läser av andemeningar mellan raderna som inte alls stämmer överens med min egen mentala bild av mig själv.

Det var lite på samma vis fast tvärt om när jag blev tjock. I mitt huvud och mentalt var jag fortfarande smal. Men människorna runt omkring behandlade mig plötsligt på ett helt annat vis. Tex var det inte längre någon som frågade om jag skulle med och träna, spela bandy etc. Det var inte heller någon som trodde mig om jag sa att jag åkte skidor, eller att jag genomfört en klassiker, guidat folk i kebnekaise och så vidare.

Men nu plötsligt noterar jag att jag behandlas som en normal människa igen. Och särskilt av sådana som inte träffat mig tidigare. De förstår det inte själva. De  tror nog inte att de gör någon skillnad på folk och folk. Men jag märker det eftersom jag varit med om det och upplevt skillnaderna.

Det här är intressant. För det här formar din personlighet. Omgivningen formar dig utifrån hur du ser ut….omedvetet och utan att tänka på det.

Hoppas den goda trenden kan hålla i sig. Skulle vara gött om man kunde börja se på sin omgivning som slöa, sega och otränade människor precis som man gjorde en gång i tiden. Senaste åren har jag sett alla i min omgivning som hurtiga, extremt kostmedvetna och närapå träningsnarkomaner…trots att de själva ständigt hävdat att ”vi tränar absolut inte någonting”.

Allt är relativt.

Innan jag skadade mig och blev tjock spelade jag ofta bandy, volleyboll och andra roliga lagsporter. Detta var något man gjorde tillsammans med kompisar på lediga stunder utöver den vanliga träningen. Såg aldrig detta som träning, utan mer som något kul. För mig var träning snarare att springa, cykla, simma, göra armhävningar osv.

Nåväl…när jag skadade mig la jag av med all form av aktivitet och rörelse. Från att ha varit en enormt aktiv person blev jag en enormt inaktiv person. 

Varenda minut sedan den dagen jag skadade mig har jag haft en plan på att återhämta och komma tillbaka. Ibland har det känts hopplöst. Och ibland hoppfullt. Mina vänner gav nog upp hoppet redan efter första och andra året. Man fick ofta kommentarer som ”Du har snackat om att komma i form nu i flera år men det händer ju aldrig något, du kommer aldrig komma i form” osv.

Det har varit svårt att förklara. Skador gör saker och ting svårare. Visst..med facit i hand skulle jag ha prioriterat livet på ett annat sätt. Men just då i stundens hetta kändes det helt fel. Kroppen borde ju återhämta av sig själv förr eller senare.

I extremt små men långsiktiga steg försökte jag komma till bukt med skadorna. Det tog många år men inte förrän i vintras då jag blev medlem i Viktklubb.se började det hända saker. Allt gick plötsligt mycket snabbare.

Tyvärr slarvade jag med stretchingen i somras under en period då jag bränt baksidan av låret kraftigt i solen. Denna lilla miss i kombination med regelbunden träningen precis på gränsen av vad min kropp kunde klara ledde till överbelastning i högra knät. Då skulle man vilat i kanske 2 månader för att återhämta överbelastningen…men istället tränade jag var och varannan dag. Kunde inte låta mig missa en enda träningsdag. Prioriterade träning över allt annat. Vilket är nödvändigt för att lyckas komma tillbaka efter en sådan extrem övervikt som jag hade då.

Försökte träna precis så att skadan inte blev värre. Men den har ändå legat lite svagt och latent kvar hela tiden sedan dess.

Så idag fick jag beskedet att vi skulle spela innebandy med nya jobbet. Det är bestämt nu att vi ska spela tillsammans en gång per vecka. Det kändes pirrigt. Jag har inte rört en innebandyklubba sedan 1999. Det var ungefär då jag la av med innebandy pga av påfrestningarna på knän och skaderisken. Sen blev det bara värre och värre. 

Därför var jag rädd för att spela. Men det visade sig att spelet gick riktigt bra. Noterade att konditionen höll måttet. Återhämtade snabbt och kände mig inte alls död. Några av de andra i laget som inte tränat på länge fick blodsmak i munnen och antog färger närmast att likna vid tomater. Några klagade även på rejäl eftersvettning. Själv kände jag mig sval efter att ha stått stilla en stund. Knappt berörd. Däremot tog det rejält på kroppen. Vilket jag inte tror det gjorde på de andra i samma utsträckning.

Knät höll bra och jag strechtade rejält. Men man kände att detta var helt nya rörelser för kroppen. Efteråt fick jag lätta smärtor i högra knät, det kändes ömt när man tryckte på det och en svag konstant molande värk. Försökte stretcha bort värken så gott det gick men känner fortfarande av smärtan. Knät blev helt klart överbelastat. Kanske man ansträngde sig lite för hårt stundtals. Lätt att pressa för mycket. Jag blev förvånad hur pass konditionskrävande det var med tanke på den korta stunden (45 minuter) och den lilla planen.

Dock var det mycket kul att spela. Enormt frigörande för psyket och kroppen att efter alla dessa långa år av uppehåll och väntan få ge sig ut på planen igen. Man kände sig nästan som pånyttfödd.

Till lunch blev det kycklingsallad från McDonalds. Den såg verkligen skrattretande märklig ut, en burk med lite gröna salladsblad och en smal pytteliten skiva med platt kyckling överst. Men den var verkligen god…riktigt god till och med och fräsch.

Nu kommer det dröja en vecka innan nästa pass. Och igår natt körde jag 10 km rullskidor. 4 minuter sämre än personbästa på milrundan men med låg puls och bruten stav. Ska försöka fixa ett par bra inläggsulor för ”finskorna” också, så ska nog det här göra susen även med högerknät. Känner verkligen att man är nära nu…även om jag fortfarande ligger kvar på exakt samma vikt som jag gjort de senaste 8 veckorna….

Idag slog det mig att jag inte haft halsbränna på flera månader. Över fem månader har gått sedan symptomen försvann helt. Idag åt jag mat och dryck som jag tidigare knappt kunde få i mig utan att strax efteråt få problem med halsbränna. 

Drack tidigare stora mängder mjölk. Mjölken var som en medicin för mig. Den gjorde att jag kunde överleva nätterna och dagarna. Ibland när halsbrännan var som värst var det enormt skönt att gå upp och dricka en halvliter mjölk, vilket oftast ledde till att man kunde fortsätta sova utan problem. Fanns inte mjölk att tillgå blev natten olidlig.

När jag åt och drack brände och sved det hela vägen ner till magen. Väldigt påfrestande. Märkte att det blev värre av stekt mat, kebab, pyttipanna, pizza, marabou chokladkakor, bullar, osv.

När jag började ge mig in på salladsfronten märkte jag att halsbrännan blev mindre kännbar. Så efter några veckor med i princip bara sallad till lunch och middag var symptomen nästan helt borta, eller åtminstone hanterbara. Däremot så kom halsbrännan tillbaka så fort jag åt eller drack något av det jag nämnde ovan. Väldigt frustrerande.

Så igår och idag när jag åt av denna tidigare ”förbjudna” mat noterade jag att det kändes lent genom halsen. Ingen smärta, ingen brännande känsla, och inga obehagliga så kallade sura uppstötningar efteråt. Helt symptomfri alltså….vilken känsla! 

Kosten och träningen ger resultat. Och man kanske inte märker dem direkt, men med tiden får man aha-upplevelser som direkt ger bevis på kroppens förbättrade form. 

Jag som var totalt mjölkberoende har faktiskt inte druckit mjölk sedan i midsommras. Jag har inte behövt det. Tidigare köpte jag en mjölk varje dag nästan. Och blev kallsvettig om jag kom till ett nytt ställe och mjölk saknades. Jag behövde mjölken för att klara av dagarna och nätterna. Det behovet är helt borta nu. Det var faktiskt så illa att ibland kunde jag inte ens dricka vanligt kranvatten. Blev tvungen att köpa vatten med kolsyra att dricka istället. Väldigt märkligt.

Mitt tips till dig som har problem med halsbränna/refluxsjukdom och vill bli av med den är:

1) Undvik mat som tydligt förvärrar halsbrännan helt under 5-12 månader

2) Ät istället mat som är lättsmält, typ olika sallader, med kyckling, skinka, ost, räkor osv

3) Träna regelbundet och få ner kroppens fettlager rejält, då pressas inte kroppens organ lika hårt.

När man återhämtat kroppen kan man äta som normalt  och varierat igen utan att få problem. Tror jag hade flyt och råkade hitta den verkliga orsaken till problemen (övervikt, stillasittande och dåliga matvanor). Det är nog lätt att man fokuserar på att lösa fel problem. Typ genom att ta mediciner, tabletter och pulver mot halsbrännan (eller mjölk) istället för att hitta den verkliga anledningen till orsaken.

Stockholm söndag eftermiddag kl 14:55 och två veckor till löning. Kontrasterna mot landsbygden är slående. 

ABLOGG

Inte varit ut sedan midsommras. I princip har det varit arbete 7 dagar i veckan sedan dess och har även bott i områden av Sverige där knappt befolkning eller normalt liv och rörelse existerar. Så idag känns det lite extra speciellt. Har nämligen bokat in en helkväll på Café Opera med några kompisar från Dalarna. Tog dessutom sovmorgon till klockan 11 – vilket var behövligt, kunde knappt hålla ögonen öppna igår kväll, trots hård ansträngning. Dessvärre riktigt ruskväder ute, men en liten tur på rullskidorna ska man nog hinna med också innan kvällens bravader.

Något gick snett ikväll. Plötsligt löpte hissarna amok. Upp och ner och ner och upp och utan att öppna dörrarna. Lite läskigt faktiskt. Särskilt när man var högst upp på våning sexton och hissen låste sig. Dessutom fanns det inga nödutgångar eller trappor. De var bara tillgängliga från vissa våningsplan eller innefrån kontorsbyggnaderna.

Till slut lyckades vi dock komma till bottenvåningen och där fanns trappor upp till toppen….vi gick och jag kände att det kom mjölksyra i lårmusklerna men ingen andfåddhet. Kunderna var dock lite andfådda som var med och en man som gick före mig i trappan hittade vi på våning 10 helt utmattad. Han satt ner och pustade, var helt färdig. Själv kände man knappt av att man gått i trapporna. Förutom att det spände lite i låren. Träningen har uppenbarligen givit resultat. Kanske man skulle börja gå i trappor? Kanske skonsammare än att springa….och bra mjölksyraträning!

Har även upptäckt att när jag är ute och går med folk så flåsar de ofta när de pratar, liksom att de är andfådda. Trots att jag själv kan prata normalt. Känns skumt eftersom de är så betydligt mer vältränade än mig och oftast också riktigt hårda och fasta i kroppen…men kanske är det så att många tränar styrka mer än kondition. Konstigt är det i alla fall. Får inte ihop det rent logiskt. Hoppas i alla fall på att kunna köra ett träningspass imorgon igen.

Godnatt.

Efter en 14 timmars dag och lite lätt tendens till nedsatt immunförsvar (svaga känningar i luftvägar och näsa samt trötthet) tvingade jag mig själv ut på en runda. Givetvis började det snöa. Men inte mer än att det nästan bara var lite mysigt. Temperaturen runt nollan.

Pulsen gick upp högt trots att jag inte kände mig ansträngd. Förmodligen ett så kallat ”stresspåslag”. Tycker dock det är lite konstigt att pulsen kan ligga högt utan att man känner sig trött. Eller trött var jag ju…men inte fysiskt, utan mer mentalt tror jag. Kunde alltså åka och prata i telefon samtidigt som pulsen låg på 160 slag per minut. Ibland när jag kör och pulsen ligger i 160 så känns det tungt…typ uppförsbackar…

Idag fick jag dock upp pulsen i 181 slag som mest utan att pressa mig. Förra rundan låg på 186 slag per minut. Men eftersom jag tog det lugnt blev tiden 7 minuter sämre. Vilket var medvetet. Brände dock mer kalorier än förra rundan så det är positivt.

Hade velat gå och lägga mig klockan 21 för att åtminstone få 8-9 timmar sömn i natt, men den planen gick ju i stöpet. Har bara sovit cirka 5 timmar i snitt senaste kvällarna och jag sover gärna 7-8-9 timmar för att vara riktigt stark. Nu är klockan snart midnatt och både dusch och bastu väntar innan det är läge för läggdags. Men vi får se om jag gjort rätt. All logik sa annars att jag skulle ha kastat mig i säng vid hemkomst…prioriterat sömn….men någonstans så tror jag att träningen utomhus gör att stress försvinner ur kroppen och att man sover effektivare inatt och att de förlorade timmarna tas igen på så vis.

Och om inte annat så är det detta som krävs för att hålla kvar nuvarande form. Finns inte en chans att hinna med 2.5 mils rundorna längre….så 10 km får räcka..och då måste jag minst köra varannan dag, helst varje dag….det farligast som finns nu är att lägga av helt. Har läst att bara man tar sig ut 2-3 gånger i veckan och kör i lugnt tempo så bibehåller man sin form i mycket lång tid. Man förbättrar den inte. Men som sagt, den bibehålls. Istället för att försvinna nästan helt på mycket kort tid om man lägger av med träningen tvärt.

Kände även tendenser till hårdheter innan för späcket på magen idag. Det var länge sedan jag kände något sådant. Gäller att hålla ut nu. Inte tappa greppet.

Blev en tidig morgon även idag. Sen ner till lokala pizzerian för att handla lunch. Alla kollegorna (som är smala och snärta) valde pizza. Jag förstår dem. Minns mycket väl hur svårt det var att avstå pizzan när man kände lukten och var lite småhungrig. Själv kunde jag inte välja sallad framför pizza/kebab/burgare….det var helt omöjligt. Men idag var det inga problem. Förvånades över mig själv att jag till och med såg fram mot salladen. Blev inte ens sugen på pizza när vi satt vid matbordet. Och efter maten klagade nästan samtliga på att de blivit övermätta och kände sig onyttiga. Min närmsta kollega fick till och med lite lätt ångest.

Själv kände man sig supernöjd, fräsch och med en lätt känsla i kroppen. Man ångrar sig alltid efter en pizza, jag vet det, men det tog mååånga år att lära sig av med vanan och förstå bättre. Får tacka Viktlubb.se för det 🙂

Sedan vid 15-tiden bjöd en av kollegorna på vetelängd. Eftersom jag sedan lunch varit lite småsugen på något gott tog jag en smal skiva. Och noterade även där förvånat att det räckte med den. Har aldrig hänt tidigare. Jag brukar äta hela vetelängder själv annars. Berättade detta för kollegorna men jag tror inte de förstod. Det är svårt att förstå. Många tycker själva att de är grymt onyttiga och tränar dåligt,  och ändå är de normalviktiga och nästan smala….man förstår helt enkelt inte hur riktigt tjocka och överviktiga personer bokstavligen vräker i sig kalorier på ett dygn. Det går nog liksom inte att föreställa sig för en ”normal” människa. Att en överviktig tex lätt och ledigt kan slänga i sig ett par wienerbröd och några bullar varje dag utan problem. Normala människor kanske tar ett wienerbröd eller bulle någon gång i veckan. Och då bara en sådan. Kraftigt överviktiga slänger inte helt ovanligt i sig flera bullar, eller hela påsen. Av ohejdad vana.

I vilket fall blev jag inte det minsa sugen på att ta en bit till och det kändes bra. Såg hur fruktansvärt sugna några av mina kollegor var på mer fikabröd…jag kände igen mig själv från tidigare då jag var i form men drabbad av ett sockersug utan dess like. Det gick helt enkelt inte att motså. Och man förstod inte riktigt varför. Eller man förstod, men man kunde inte göra något åt det.

Nu vet jag om att sockersuget kommer tillbaka med full kraft bara man äter onyttigt i ett par, tre dagar…så det gäller att hålla sig vid en sund nivå. Annars blir det till att pressa hårt i veckor för att komma tillbaka till normalt igen.

Efter att ha bott på landet ett tag så har man liksom vant sig vid förhållandena som råder där. Tillexempel som vid lunch. Man frågar kollegorna standardfrågan: ”var äter vi lunch?”

Varpå det dröjer en liten stund och därefter svarar någon ”Eh…ja, det får väl bli en sallad på Statoil, det är de enda som har öppet”.

Så valet av lunchställe på landsbygden är ganska lätt. För att inte säga väldigt lätt.

I storstaden är det annorlunda. Mycket annorlunda. Man frågar ”va ska vi äta?” och därpå följer en kavalkad av tips, förslag och idéer från medarbetarna. Inom loppet av bara någon minut har minst 10-15 olika ställen räknats upp. Det slutar alltid med att man går ut på stan och väljer första, andra eller kanske tredje bästa ställe.

Idag valde jag att äta sallad. Promenerade de 200 metrarna från kontoret till Hötorgshallen. Nere i källarplanet var det smockfullt av små minirestauranger och take-a-ways. Letade snabbt upp en salladsdisk som såg riktigt fräsch ut. Valde mellan 4 olika sallader…alla till synes lika goda och därefter betalade jag 69 kronor och gick upp till kontoret. På vägen noterade jag ytterligare kanske 4 eller 5 olika salladsförsäljare och ingen var den andre lik. Vilket paradis tänkte jag. Här kan jag äta riktigt fräscha och nylagade sallader var dag utan att bli less. Dessutom med ingredienser som jag aldrig hade kunnat drömma om tidigare.

På landsbygden var man glad om det fanns någon sallad kvar. Och salladen som fanns kvar var oftast packad i en fabrik någonstans i södra Sverige och därefter upptransporterad och utplacerade i en kyldisk där den legat tills salladen och körsbärstomaterna ändrat färg och börjat få smak av surt och ruttet. Pastan i botten var allt som oftast så vedervärdig och motbjudande äcklig att man tvingades lämna den, trots att man betalat för kalaset. Förvisso bra för magen. GI gör som alla vet susen på vikten. Men även om man fick tag i en hyfsat nylevererad sallad någon dag så var det alltid samma sorter; kyckling, räkor, eller ost och skinka. Det gick väl bra första månaderna….7 dagar i veckan….men sen började man faktiskt ledsna…och såserna ska vi inte tala om..syntetiskt plastiga och med mycket skumma ämnen iblandat.

Nej storstaden må ha många nackdelar men Sveriges bästa salladsutbud har den då bestämt!