Tog en runda på rullskidorna igår. Första rundan på 9 dagar, alltså sedan jag flyttade från Dalarna. Och jag måste säga att tre saker slog mig direkt:

(1) Vägarna är välskött, släta och fina som sammet. Inga gropar, räfflor, lera och dynga i vägen.

(2) Det är belysning och cykelvägar nästan över allt.

(3) Stockholmarna visar betydligt mer hänsyn i trafiken än lantortsborna. Trots nästan 3 meter breda vägrenar stannande nästan alla mötande bilar vid passering eller svängde ut rejält till andra sidan vägen. Många blinkade också med ljusen när de passerade. Det händer inte i på landet. Och på landet finns heller inga vägrenar. Eller ja…möjligtvis 10 cm smala sådana…och vägarna är gropiga och räffliga och mycket skit i vägen som riskerar att sätta rullskidorna ur balans…bilarna saktar oftast inte in och passerar mycket nära och i högre fart än hastighetsgränserna tillåter…fast å andra sidan kände jag mig nog nästan mer säker på Sälenvägen…får nämligen en vag känsla av att förarna jag möter har dålig koll på läget…och liksom stannar av panik…och panikslagna förare, eller rädda sådana är oftast de farligaste att möta. Hellre möter man då en säker förare i hög fart. Vet att man brukar märka denna skillnad också på vintern när Stockholmsborna och Göteborgarna kommer upp till Sälenfjällen….då går det sakta och ofta osäkert.

Vilken dag! Första sovmorgonen på länge…kändes gött…hela 9 timmars sömn och sen direkt iväg till båtmässan i Älvsjö. Riktigt fina båtar men lokalen kunde givit mer åt skönheten, stundtals kändes det som att man vandrade i en industrilokal. Utöver detta har min facebook och telefon bokstavligen blivit nermailad av olika hurra-rop gällande AIK som tydligt tagit hem några segrar….man skulle kunna säga att en AIK-feber drabbat riket. Jag förstår att det är stort. Vidare – vid sidan om alla AIKmms/sms/mail damp det ner ett gäng bildmeddelanden från Tandådalen och Sälen där man idag haft skidpremiär och gratis åkning från toppen av stora backen. Svårt att företställa sig vintern däruppe när man själv sitter i bilkön i regn och rusk och brungröna gräsmattor på väg in mot stan.

Har inte tränat på 9 dagar nu….skandal…men veckan har varit intensiv och fokus har legat på att hämta hem sömn och hålla kroppen frisk. Kanske kan bli ett rullskidpass imorgon lunch. Vore gott!

ÅKte med tunnelbanan i rusningstrafik för första gången i mitt liv….tunnelbana har jag åkt förut…men aldrig i rusningstrafiken på morgonen.

Först tog det en stund att räkna ut hur jag skulle betala. För luckorna var stängda och personalen lyste med sin frånvaro. Hittade en maskin för biljetter. Gick fram till den. Men eftersom jag var lite stressad avbröt jag försöket att köpa biljett. Det tog tid. Det var massa olika menyer, olika alternativ och olika namn. Ingenstans stod det ”biljett t-centralen”. Hade säkert gått att hitta om man haft tid och gått igenom menyerna ordentligt. Men nu var det alltså stressigt.

FIck syn på en man i en av luckorna. Trängde mig fram mellan alla människor som rusade mot mig. Det kändes som att man var på tjurfäktning fast åt fel håll. Vilket tempo! 

Mannen i luckan sa något på obegriplig svenska. Så jag frågade igen – kan man åka till t-centralen härifrån? Han svarade att det går buss och tunnelbana. Frågade då honom igen vilket som var snabbast och bäst, bussen eller tunnelbana. Han svarade då på lite mer begriplig svenska att det fanns ingen buss bara tunnelbana. Ok svarade jag…men hur köper man biljett då? Du köper i automaten där, och så pekade han bort där jag var tidigare. Folket bokstavligen forsade bakom mig och framför mig och överallt hela tiden. Galen upplevelse. Förklarade att jag inte lyckades få fram en biljett på den automaten. Då hänvisade han till en annan automat som jag inte riktigt såg var den stod. Kom på att SMS kanske kunde funka…har ju läst att det ska vara så nu på tunnelbanorna…och visst det gick bra. Han sa numret typ 10 gånger, men omöjligt att höra eller begripa…så till slut skrev han ner det och gav mig en lapp. Jag blev sedan tvungen att skriva in ett nummer och en bokstavskombination och därefter skicka iväg själva meddelandet. Han kunde dock inte öppna grinden förrän ett svar hade kommit från sms-tjänsten…..så till slut..efter mycket om och men fick jag mitt sms och därmed min biljett och därmed möjlighet att gå ner till tunnelbanan och åka bortåt.

På tunnelbanan var det sedan helt galet med folk. Och det hostades och snörvlades och luktade konstigt och massa annat otrevligt. Kändes som en enda enorm smittohärd. Försökte hålla huvudet ovanför folket men förstod att det förmodligen var meningslöst. Förstod också varför sjukdomar sprids här i stan….det är ju sjuuukt med människor och alla är på varandra och över allt. Det måste passerat ett gäng svininfluensamänniskor i vagnen jag stod i…vilket paradis för ett pandemivirus….

Sista biten tog jag taxi…när han släppte av mig berättade han ”ja du vet att det är 16 kronor extra också?” eh..nej svarade jag… ”jo det är framkörningsavgift för centralen”…ok…intressant att han säger det nu när vi är framme…summan blev 114 kronor…men när han lagt på sin extra avgift slutade summan på 130 kr….tänkte även på chauffören som måste sitta där bland alla människor och få hostande och snörvlande personer bredvid sig ideligen…hmm..kanske stockholmare har ett galet starkt immunförsvar? Kan det vara så? Att sthlmare utsätts för mer bakterieri än lantortsbor och därmed också får en starkare kropp? Man brukar ju säga att bönder är härdade…men de kan nog slänga sig i väggen jämfört med den arbetande dagpendlande stockholmaren.

Imorgon blir det bil till jobbet.

På bara ett par dagar i Stockholm har jag blivit inbjuden till 8 eller 9 olika sociala event och andra tillställningar. Tror det är mer än vad jag blev inbjuden till under alla mina år på fjället? Eller…man blev ju inbjuden titt som tätt, men då var det happenings i huvudstaden, som man ju tyvärr inte kunde gå på, eftersom dessa allt som oftast var förlagda till kvällstid under arbetsdagar…

Folket och livet verkligen slår mot själen och kroppen. Det är människor över allt och liv, rörelse och stress. Vart du än tittar händer det något och luften är unken och fylld av cigarettrök och avgaser. Och då är detta ändå en av de kanske renaste och fräschaste huvudstäderna i världen. Men kontrasten mot fjället och landsbygden i Dalarna är enorm.

Det är som en enda stor eller gigantisk buffé av socialt liv och händelser. Svårt att smälta. Men snart är man inne i ekorrhjulet igen. Skönt dock att få upp tempot lite…man märker det även på människorna man möter under dagen. Alla försår, det går fort och lätt och supereffektivt, ingen som velar eller grubblar eller tar sig tid. Det är huvudstaden i ett nötskal.

Dags för middag. Det får bli en kycklingklubba ikväll. Och några glas vatten. Skippar afterworken och inspiratörsgalan imorgon tror jag…fokuserar på jobbet, sen hem, sova och förhoppningsvis veckans första rullskidpass på lördag.

Sthlms tunnelbana just nu!

Flyttade ner till Stockholm igår. Första dagen på jobbet. Galet vad man går mycket. Ni som bor i Sthlm tänker nog inte på det. Men börja titta er omkring. Det finns inga tjocka Stockholmare…eller klart det finns en och annan..men generellt lyser tjockisarna med sin frånvaro.

Farsan har alltid sagt att det beror på att Stockholmare inte har råd att äta ordentligt. Men själv tror jag sanningen är mer nära de frekventa promenaderna. Bara idag har jag gått mer än vad jag normalt går å en hel vecka i Dalarna. I Dalarna åker man bil överallt. Eller går mycket korta sträckor för går man mer än 5 minuter så har man gått igenom hela stan/byn typ.

Idag gick jag 20 minuter till tåget. Sen gick jag 30 minuter till jobbet. Sen gick jag 10 min till lunchen och 10 km tillbaka från lunchen. Sen gick jag 15 minuter till ett möte, och 15 minuter tillbaka från mötet. Och sen gick jag 30 minuter till tåget och sen 20 minuter promenad hem.

Det motsvarar ungefär 8 träningspass för mig när kroppen var som sämst. Och då klarade jag av att gå 15 minuter varannan vecka. Det kunde alltså ta typ 16 veckor att gå lika mycket som jag gått bara på en vanlig arbetsdag i sthlm idag.

När kroppen sakta blev lite bättre kunde jag ta promenader varannan dag och slutligen varje dag. Förra året var jag uppe i 15 x 2 minuter promenad varje morgon innan frukost. Det var allt jag rörde mig den dagen. Nu kör jag inga promenader men däremot rullskidor.

Fick därför lite känningar i högra knäleden av det myckna promenerandet idag. Hade dåliga skor och alla vägar är ju tyvärr asfalterade här, så sliter extra mycket. Men inte värre känningar än att det går att stretcha bort. Och tar jag det lite lungt med rullskidorna kommer nog detta gå fint.

En normal sthlmare går så här mycket eller ännu mer varje dag. Man går hela tiden. Sen går man och gymmar på lunchen. Gymming är väldigt populärt i Sthlm. Och på kvällen eller innan jobbet kanske man även tar en liten lätt joggingrunda, eller spelar squash, tennis eller något annat trevligt.

Kan man fortsätta att hålla igen på maten och snasket så kommer kilona snart att börja rulla neråt igen….känns bra detta!

Kycklingwraps Grande på TacoBar Vasagatan i Stockholm just nu. 94 kronor inkl 1 glas kranvatten. Kanske topp 5 av det vidrigaste jag någonsin ätit.

Läs även Alexander Erwiks sågning av Taco Bar Kungsgatan – klicka här!

1Då va man på plats igen då!