Det är härligt att notera att jag nu kan lite i smyg börja hänga på mina kamrater när de ska ut och träna. Det var många år sedan sist. De är förvisso inte i någon form över huvud taget, man skulle kunna säga att de är normalt tränade människor som inte hunnit komma in i formen ännu. Men i relation till mig är de trots sin egen upplevda dåliga form vassare än vad jag är efter nästan 12 månaders oavbruten och målmedveten träning. Det sätter lite perspektiv på hur dålig min form varit, hur förtvinad kroppen varit efter åren av skador och dålig kost och inaktivitet. Jag är fortfarande inte på normalnivå, men det börjar närma sig.

Tidigare har jag ju inte ens bemödat mig att följa med ut och träna. Trots mina ord har ingen förstått hur dålig min form varit. Jag tror en normal människa inte kan förstå eller sätta sig in i detta. Därför har jag konstant tackat nej. Nu kan jag hänga på. Dock på den nivån att jag själv pressar mig till bristningsgränsen och mina kamrater sänker sig till en nivå som känns väldigt lugn och behaglig.

Senaste rundan hade jag en puls på 173 slag per minut i medel. Just samtidigt hade min kompis 105 slag per minut. Han åkte i förväg och vände sedan tillbaka. Sa att han blev kall och hade svårt att hålla pulsen uppe. Då förstår man hur långt det är kvar. Men man förstår också hur långt bort jag en gång i tiden var….när jag är på denna mycket låga nivå idag efter så många månader av träning och medvetenhet.