Rätt kul det här med tempoväxlingar mellan olika kulturer. Jag har förmånen att få leva både i Stockholm samt i Malung. När jag varit i Malung en tid och återkommer till Stockholm så tycker folk att jag är ruskigt långsam i vardagsbestyren. Själv tycker jag att alla stressar fram.

Men nu när jag kommer till Malung från Stockholm så blir det ju tvärtom. Var in på lokala cafét i byn och köpte några bullar häromdagen. Inga konstigheter med det. Men det märkliga var att när jag betalat, tagit tillbaka växeln, sagt tack och hejdå, vänt på mig och börjat gå ut genom dörren, DÅ säger tjejen i kassan ungefär på rutin ”var det någonting mer?” och sen en kort paus samtidgit som jag tar kliven ut på gatan hör jag fortsättningen ”hej då!”.

Oj..tänkte jag. Hon är van vid ett sådan långsam tempo att när jag gjorde som man gör i Stockholm, betalar, tar växeln, säger hej och går…då hängde hon inte med. Hon hade säkert hamnat i ett mönster, en rutin, som stämde på säkert 99% av alla besökare dag ut och dag in…men är det kom någon med ett annat tempo så blev det fel.

Det kan tyckas vara en petitess, men jag ville ändå beskriva just för det faktum att detta så väl exemplifierade temposkillnaden storstad vs landsbygd.

Alla de här små pauserna mellan varje ord, varje mening, varje aktivitet…de finns inte i storstaden. Där händer allt pang-pang-pang. En fruktansvärd effektivitet. Säkert inte bra för hjärtat, men kul när man plötsligt kastas in i olika kulturer och upplever skillnaderna.

Kan tänka mig att de flesta människor från landsbygden tycker att stockholmare är lite oartiga, stressade och korta i sitt sätt. Och stockholmarna tycker säkert att landsortsborna är lite sävliga, långsamma och väldigt ostressade i sitt sätt.

Skönt att man kan få vara med om både och 🙂